Originalets titel: milk and honey
Författare: Rupi Kaur
Antal sidor: 204
Serie: -
Förlag: Mima Förlag
Länkar: Adlibris ᛁ Bokus ᛁ Goodreads
”jag har
vad jag har
och jag är lycklig
jag har förlorat
vad jag förlorat
och jag är
fortfarande
lycklig”
Handling: det här är en
överlevnadsresa
genom poesi
det här är tjugoett års
blod svett och tårar
det här är mitt hjärta
i dina händer
det här är smärtan
kärleken
avskedet
läkningen
Omdöme: Wow. Vilken bok. Vilken förbaskad jäkla resa. Bara… Wow. Jag läste igenom hela boken praktiskt taget i en sittning, för jag kunde bara inte sluta. Herre Gud, vilken respekt jag har för Rupi Kaur nu. Att hon kunde åstadkomma det här som tjugotvå år gammal, det är nästintill så att det är ofattbart. Vilken grej. Vilken kvinna. Vilket mästerverk.
Mjölk och honung är en samling dikter, även om jag har läst att en del rynkar lite på näsan åt att kalla boken en diktsamling. Jag kan ingenting om poesi så jag kan inte riktigt utrycka mig om huruvida boken är poetisk korrekt (om det ens finns något som heter så). Men jag gillar den. Oavsett om det anses korrekt att att skriva dikter på det sätt som Rupi Kaur skriver dem på, eller inte, så får de mig att känna som bara den - och för mig är det vad som räknas. Vad som gör dethär till en riktigt bra bok.
Sen, jag menar, absolut, det var inte som om varenda dikt i hela boken fick mig att dra efter andan. Det var inte som om varenda dikt gick rakt in i hjärtat på mig, som om jag kände igen mig i varje rad. Nej, självklart inte. Men tror inte det är det som är meningen heller. Beroende på vem man är, beroende på vart man befinner sig i sitt liv, kommer olika dikter tala till en och man kommer finna olika saker i dem. Så visst, en hel del dikter skummade jag igenom och vände blad efter utan att riktigt känna något alls - men det är okej. För boken var också fylld av guldkorn. Dikter jag behövde läsa om flera gånger. En del av dem fyllda av en sådan förkrossande råhet, och andra en sådan avskalad nakenhet, att jag nästan ryser bara jag tänker på dem. Andra kändes bara så äkta, som om de kom direkt från mitt eget hjärta. I vissa dikter lyckas Rupi Kaur sätta ord på saker jag själv känt men inte kunnat förklara. På känslor jag upplevt men inte vetat hur jag ska beskriva. Och det är både fint och trösterikt på en och samma gång. Rupi Kaur visar mig inte bara sitt hjärta, hon visar mig också mitt eget.
Vad jag också tycker är fint är hur hon kan vara så öppen och sårbar i sina dikter, men ändå framstår som stark. Jag ser inte på henne som skör, inte alls. Hon inger mod och hoppfullhet, dels genom sina mer starka och hoppingivande dikterna, men också genom de hjärtskärande. Hon är allt, trasig, hel och strålande, och det är så vackert, så väldigt, väldigt vackert.
Sammanfattning: Jag vet inte vad jag ska säga mer än så otroligt jäkla bra. Rupi Kaur har blivit en ny förebild, och Mjölk och honung en bok jag kommer plocka ner från hyllan och bläddra igenom många, många gånger. Helt ärligt: Alla borde läsa denna. För när den är bra, då är den rysligt bra.
Vad tycker ni själva om Mjölk och honung? Har ni andra poesisamlingar att tipsa om? Dela med er i kommentarerna!
Ha det gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar