Du känner mig så väl av David Levithan och Nina LaCour

Titel: Du känner mig så väl
Originalets titel: You Know Me Well
Författare: David Levithan och Nina LaCour
Antal sidor: 236
Serie: -
Förlag: Modernista
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

 ”Jag funderar alltid på hur det skulle vara att träffa honom nu, om vi inte redan kände varandra”, far det ur mig. ”Det här är min lek inuti vår lek - att försöka tänka ut ett scenario där det skulle funka bättre.”

Handling: Mark och Kate har gått i samma klass i ett helt år, men har ändå aldrig pratat med varandra – tills de en kväll råkar springa på varandra på stan. Det är Pride-festival och Mark har lämnat tryggheten i den lugna förorten för att bege sig ut i den glittrande stadsnatten. Kate har precis missat chansen att träffa den person som hon på avstånd är förälskad i. Och Mark är samtidigt kär i sin bästa vän Ryan.

Mark och Kate vet ännu inte hur nära de ska komma att stå varandra, hur stark deras vänskap ska bli – en vänskap större än någon annan. Du känner mig så väl är en stormande berättelse om glädje och sorg, om den bittra första kärleken och den stora vänskapen, berättad ur Marks och Kates parallella synvinklar. En bok om att bli vuxen och om den stora, okända framtiden.

Omdöme: Okej, låt mig börja med mitt största problem med Du känner mig så väl: Den utspelar sig under bara en vecka. En vecka! Alltså va? Båda huvudkaraktärerna, Mark och Kate, går igenom så väldigt mycket genom bokens gång. De lär sig saker om sig själva och om livet, och de blir bästa vänner - allt under spannet av en vecka. Förlåt mig, men det känns bara inte rimligt. När jag var i slutet av boken och någon nämner att Kate och Mark bara träffades för en vecka sedan höll jag på att sätta i halsen för att jag blev så förvånad. Det hade lätt hunnit gå flera månader i mitt huvud.

Men, kan man se förbi detta så är Du känner mig så väl en otroligt fin bok.

För här är grejen, David Levithan och Nina LaCour är galet duktiga på det de gör. Sättet de skriver på får orden att fastna hos mig, får historien att bli så levande att jag inte ens bryr mig om att allt går lite väl fort fram. Jag är alldeles för upptagen av att bli förälskad i språket och karaktärerna för att analysera hela tidsaspekten. Det finns säkert tjugo ställen i boken jag märkt ut med små post-it lappar för att ett stycke bara var alldeles för perfekt, eller för att jag bara inte kunde släppa en specifik mening. För att så ofta var sakerna de skrev så freaking on point. Mark och Kates historia är inte extraordinär, den är inte något vi aldrig hört eller läst om tidigare, men med sina ord skapar Levithan och LaCour ändå någonting äkta och rörande.

Ibland när jag läste kunde jag stanna upp och känna att jag bara ville krama om Mark och Kate för att de kändes så mänskliga. Kliva in i boken, ge dem en varsin kram och säga att det är okej. Det är okej att vara rädd för framtiden, det är okej att inte våga tro på sig själv, det är okej att vara naiv och tänka att något är mer än det är, och det är okej att få hjärtat krossat. Men sedan så insåg jag att jag inte alls behövde säga det till dem, för de vet det redan. Säger det redan till mig genom sina berättelser, och det är då jag inser att det inte är de som behöver höra att är okej, utan det är jag. Det är de som ger mig en kram och berättar att allt kommer lösa sig genom sina ord, vilket är ganska så fint ändå.

Grejen med Mark och Kate är att jag kan relatera till dem även om jag aldrig varit där, hela boken igenom känner jag att jag förstår dem. De är unga och dumma och oövervinnerliga och mänskliga och jag förstår dem. För även om jag aldrig upplevt exakt det de upplevt så känns det som det för jag har ju typ varit där. Kanske har jag aldrig varit hopplöst förälskad i min bästa vän som inte vågar komma ut ur garderoben, men jag har varit intresserad av någon som inte varit intresserad tillbaka (jag menar, vem har inte varit det?). Det är det här som är grejen med hela historien. Vi behöver inte ha varit exakt i den position som Mark eller Kate befinner sig i, det räcker med att vi ser en liten glimt av oss själva i något de gör eller känner, och sen drar Levithan och LaCour in oss genom sitt träffsäkra språk och gör att vi till fullo känner med karaktärerna ändå. De spelar på allmänmänskliga känslor och det fungerar utmärkt.

Sammanfattningsvis så är Du känner mig så väl är en intressant bok om att växa upp. Den är vacker, äkta och bara fin. Definitivt läsvärd.

Tack Modernista för recensionsexemplaret!