lördag 13 januari 2018

Omläsning: Mina hemligheter av Sophie Kinsella

 Sophie Kinsella är en av mina favoritförfattera - framförallt pågrund av hur roliga hennes böcker är. Det är svårt att hitta bra böcker som får en att skratta utan att det känns onaturligt eller framtvingat. Men, Sophie Kinsella - som den feelgood drottning hon är - misslyckas aldrig med att få mig att dra idiotiskt mycket på munnen under läsningens gång.

Planen var verkligen inte att läsa om Mina hemligheter. Planen var att plocka upp Norra Latin som jag nyligen köpte hem - och är superpepp på, men av någon anledning gick jag fram till bokhyllan och drog ut den rosa och svarta lilla pocket som stått där orörd i över tre år. Sen började jag läsa lite på baksidan, bara för att bli påmind om vad boken handlade om nu igen. Och sen började jag läsa de första sidorna, bara för att se om jag kom ihåg den - och sen woops hade jag kommit över trettio sidor. Dagen efter det tog jag med boken på bussen, och när jag sedan kom hem från jobbet fortsatte jag läsa. Två dagar och tre hundra sidor senare var boken utläst.

Mina hemligheter handlar om Emma som är flygrädd. Under en flygresa när planet plötsligt hamnar i extrem turbulens och Emma är säker, säker, på att hon kommer dö nu, börjar hon slänga ur sig alla sina hemligheter till mannen hon sitter bredvid. Hon berättar om hur hon råkade döda sina föräldrars guldfisk - trotts att hon faktiskt matade honom varje dag - och köpte en ny utan att säga något. Om hur hon ibland, när hennes kollega retar gallfeber på henne, vattnar hennes krukväxt med apelsinjuice. Om hur hon hade sönder kopiatorn på jobbet, om hur hon hatar stringtrosor, och om hur hon inte vet om hon faktiskt älskar sin pojkvän eller inte.

När planet landat och Emma, mot all förmodan, inte dött, och inser att hon blottat sig fullständigt för denna främling blir hon förskräckt. Men samtidigt, vad är oddsen att de någonsin kommer att träffas igen?

Jag kan ju säga såhär mycket: Det skulle ju inte bli någon berättelse om de inte gjorde det.

Men okej, bort från handlingen och tillbaka till vad jag tyckte om boken. Mina hemligheter påminde mig om vad det är jag gillar med feelgood - den lättsamma stämningen, de charmiga romanserna och, i Sophie Kinsellas fall, den träffsäkra humorn. Jag skrattade, så mycket, och det är ändå sällsynt det där. Att hitta en bok som faktiskt får en att skratta. Högt. Så man framstår som en instabil galning som sitter och garvar för sig själv.

Feelgood-genren får ofta skit. För att den är icke realistisk, och skräplitteratur eftersom man inte lär sig något viktigt från den, men jag är beredd att påstå motsatsen. Feelgood-genren är väl behövlig. Att läsa feelgood är som att komma hem, ta av sig jeansen och få dra på sig mjukisbyxor efter en lång dag. Det är som att få krypa upp i soffan med en filt och slå på en rom-com på TV. Det är som att ha en dag ledigt och ta en fika med sin bästis i solen på ett mysigt litet café. Det är avslappnande, mysigt och uppfriskande. Till skillnad från många böcker kräver feelgood väldigt lite av dig som läsare. Du behöver inte hålla reda på en komplex och ny värld, du behöver inte försöka hålla alla detaljer i huvudet för att hänga med i vem som är mördaren, och du behöver inte sitta och fundera över historien och dig själv och världen för att den ger dig någon viktig uppenbarelse om vad det innebär att leva. Du kan bara läsa och följa med på resan. Ibland är det exakt vad man behöver. Den här gången var det definitivt vad jag behövde.

Dessutom vill jag faktiskt även hävda att man kan lära sig en hel del från feelgood även om böckerna är mer lättsamma. I Mina hemligheter till exempel lyfter Sophie Kinsella fram vikten av att vara ärlig, om att våga vara sig själv utan att be om ursäkt för det. Om du inte kan vara den du är med någon, om du måste ljuga och hitta på historier - då ska du inte vara med den personen. Sanningen ska inte vara en börda - tvärtom. Den ska vara befriande. Kanske är det en bok som består av en rad överdrivna och otroliga pinsamma situationer - men de säger en ändå något. (Vill ni dessutom ha ett annat exempel på feelgood som lyfter fram viktiga frågor är Jojo Moyes Livet efter dig ett extremt bra exempel att titta lite extra på.)

Feelgood är inte skit. Feelgood är fantastiskt, i alla fall när man lyckas hitta en bok som passar en själv - och tro mig med det massiva urval som finns - så borde det inte vara svårt.

För alla som vill ta en paus, som bara vills slappna av och följa med på resan - och ha galet roligt under tiden,  tipsar jag er om att plocka upp Sophie Kinsella, och Mina hemligheter är definitivt en stark rekommendation.  Hon har  också skrivit en bok som heter Nya kontakter och en som heter Karriär och köksbesvär som jag av egen erfarenhet kan säga är hysteriskt roliga.


Vilken är den roligaste feelgood ni läst? Ge mig tips i kommentarerna!

Ha det gott!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Senast publicerat:

Omläsning: Mina hemligheter av Sophie Kinsella

 Sophie Kinsella är en av mina favoritförfattera - framförallt pågrund av hur roliga hennes böcker är. Det är svårt att hitta bra böcker som...

Populära inlägg: