Allt det vackra är inte förstört av Danielle Younge-Ullman

Titel: Allt det vackra är inte förstört
Originalets titel: Everything Beautiful is Not Ruined
Författare: Danielle Younge-Ullman
Antal sidor: 434
Serie: -
Förlag: Lavender Lit
Länkar: Adlibris ᛁ Bokus ᛁ Goodreads

”Jag är avskuren från all glädje, oberörd av skönhet, förföljd av sorg, fångad under den här himlen, i detta liv, i mitt eget huvud och hjärta, där allt, nästan allt, har gått åt helvete. 

När jag står här i det totala mörkret i den gassande solen inser jag: Jag skulle kunna tända eld på saker, krossa byggnader med en yxa, inombords eller ute i världen, och det skulle inte göra någon som helst skillnad. 

Jag är helt och totalt och förblindande förlorad.”

Handling (tagen från Goodreads): Som barn reste Ingrid över hela Europa tillsammans med sin mamma, operasångerskan Margot-Sophia. Men när den talangfulla sångerskan förstör sina stämband får karriären ett abrupt slut. I ett försök att gå vidare flyttar de hem till Kanada igen. Men minnet av det som gått förlorat är fortfarande smärtsamt närvarande.

Ingrid lovar sin mamma att hon ska delta i ett överlevnadsläger ute i vildmarken, för att bevisa att hon är mogen nog att på egen hand flytta till London för att plugga musik.

Men allt är inte som det verkar, och Ingrid måste räkna ut varför hon egentligen är på lägret, och den egentliga orsaken till att musiken försvann ur deras liv.

Omdöme: Jag älskade den här boken. Älskade, älskade, älskade. Det fanns ett par saker som kanske möjligen störde mig en aning, och jag kommer till dem, men i det stora hela: SÅ JÄKLA FANTASTISKT.

Helt ärligt, jag hade inte jättehöga förväntningar på Allt det vackra är inte förstört. Jag menar, visst verkade den bra, men inte så bra. Men det var så bra, bättre än så bra. Boken utspelar sig till större delen på ett överlevnadsläger i Kanadas vildmark, men växlas då och då med återblickar till huvudkaraktären Ingrids uppväxt. Alla scener från överlevnadslägret var fantastiska, framförallt pågrund av karaktärerna. För karaktärerna vi får lära känna, de är helt otroliga. De är välbyggda, komplexa, och olika. Jag fullkomligt älskar att vi får följa denna grupp udda ungdomar, medan de är fast på ett överlevnadsläger tillsammans. De finns de som inte är accepterade av sin familj, de som stuckit hemifrån, de som suttit inne med mera. Alla har en egen historia som är hjärtskärande och stärkande på en och samma gång och hur de här ungdomarna hittar varandra medan de tvingas vandra genom skogen är ganska så fint. Mitt hjärta smälter för dem allesammans. Hela iden är så fin och dessa unika karaktärer och deras berättelser - och Ingrid och hennes berättelse - berör så otroligt mycket att de får mig att KÄNNA, hela boken igenom.

Men det är inte bara det att boken är fin, berör och behandlar viktiga ämnen, den är också extremt väl skriven. Hur Danielle Younge-Ullman byggt upp det hela, de välskapta karaktärerna, språket och hur historien långsamt utvecklas - allt är bara så förbaskat bra. Dessutom älskar jag hur hon lyckats blanda tragedi och humor, Ingrids sarkastiska kommentarer fick mig ständigt att skratta rakt ut under läsningen. Breven till hennes mamma dröp stundvis av så mycket ironin att jag bara inte kunde hålla mig - och det uppskattades. Det gjorde att boken inte blev så tung ändå. För även om alla karaktärerna handskas med väldigt tunga grejer, så blir de också instruerade att förvara sina skitiga toapapper i en återförslutningsbar påse i väskan, och tvingas torka sina underkläder på en pinne över lägerelden. Danielle Younge-Ullman skapar en bra balans på det sättet som gör att boken känns äkta. Den är tung och allvarliga, och får mig ibland att behöva blinka bort tårarna i ögonvrån, men jag andra gånger inte kan hindra ett gapskratt att slinka ut.

Gud vad jag älskade Allt det vackra är inte förstört. Ju mer jag skriver om den, ju mer inser jag det. Det här känns som en sådan behövlig bok, som hanterar så många viktiga ämnen - inte minst psykisk ohälsa. Grejen är väll också den att det inte känns påtvingat. Det känns inte som om Danielle Younge-Ullman har pressat in för mycket genom att samla alla dessa tonåringar med vilt skilda problem på ett och samma ställe. Det känns inte som om hon i sin vilja att ta på sig dessa viktiga och svåra ämnen försöker för mycket, utan det blir ändå på något sätt helt rätt. Det känns trovärdigt, och framför allt äkta - boken igenom.

Det enda som jag hade lite problem med var återblickarna. Det tar emot att kritisera dem, för jag förstår hur viktiga de är för att historien ska fungera som helhet och bli så fin som den blir, men ibland kände de ändå en aning långdragna. Många gånger kom jag på mig själv med att skynda mig igenom en del av dem för att så snabbt som möjligt få komma tillbaka till Ingrid i nutid i vildmarken. Det kändes som om de hände mer där på något sätt. Men det är nog den enda kritik jag har, vilket gör att jag ändå ser det som ett ganska så bra omdöme.

Sammanfattning: Allt det vackra är inte förstört är en otroligt vacker och välskriven historia som helt klart blivit en personlig favorit. Läs den, vem du än är, bara läs den. Världen behöver den här boken, den gör det för hur viktig, äkta och underhållande den är. Allt det vackra är inte förstört är en bok man inte kan läsa utan att bli berörd. Någonting kommer du definitivt känna, jag lovar.

Vad tycker ni själva om Allt det vackra är inte förstört? Lämna era tankar i kommentarerna!

Ha det gott!