Originalets titel: Glass Sword
Författare: Victoria Aveyard
Antal sidor: 448
Serie: Röd drottning #2
Förlag: Modernista
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON
”Med den lilla gesten hade han förändrat min framtid och ödelagt sin egen.
Och vi är för alltid bundna till varandra. Det är ett band som är blodbesudlat och präglat av svek. Vi står enade mot Maven och mot alla de som förrådde oss, mot en värld som håller på att falla sönder.”
Handling (taget från Goodreads):Mare Barrows blod är rött - färgen hos vanligt folk - men hennes silverförmåga, kraften att styra blixten, har förvandlat henne till ett vapen som kungahuset försöker kontrollera. Härskaren kallar henne en omöjlighet, en bluff, men när hon flyr från Maven, prinsen - vännen - som bedrog henne, upptäcker Mare något häpnadsväckande: Hon är inte den enda i sitt slag.
Jagad av Maven, nu en hämndlysten kung, ger sig Mare ut för att söka upp och rekrytera andra röd-och-silver-krigare till kampen mot hennes förtryckare. Men Mare inser att hon befinner sig på en livsfarlig väg, där hon riskerar att bli just det slags monster hon försöker besegra.
Vad tycker jag? Jag uppskattade Glassvärdet. Jag uppskattade de nya karaktärerna som introducerades, jag gillade att jag aldrig riktigt visste exakt var historien var påväg och att man fick se förändringar hos de karaktärer vi redan kände. Glassvärdet var en resa, och en spännande sådan - men det var inte direkt en bok som fick mig att känna "wow".
Jag tror anledningen till att Glassvärdet ändå föll mig i smaken var för att mina förväntningar var väldigt låga. Jag blev besviken på Röd drottning eftersom mina förväntningar var skyhöga, och därför förväntade jag mig inget särskilt av den här boken. Just därför tror jag att jag blev överraskad.
Eller, överraskad och överraskad ska jag väll inte säga. Men jag tyckte om den. Det finns fortfarande en hel del som jag saknar - speciellt mer insikt i världsbygget och hela den här röd-silver-grejen. Men de frågorna börjar åtminstone att tas upp lite mer. Sen kan jag fortfarande tycka att tempot var för seg för en spännande dystopi och att boken innehöll för lite kärlek för min smak, men mitt största problem med Glassvärdet var Mare. Jag fick aldrig någon riktig känslomässig koppling till Mare i Röd drottning, så jag gick in i den här boken redan med ett avstånd till henne, vilket nödvändigtvis inte måste ha varit något dåligt. Men, att jag började känna ännu mindre för Mare, det är å andra sidan dåligt. Hur hon växter till att bli mer och mer hänsynslös, hur hon ibland nästan håller på att bli allt hon avskyr - det är något dåligt. Tror jag. Ibland ville jag bara skaka om henne, gå fram till henne och skrika "ser du inte vad du håller på med? Ser du inte vilka ändlösa möjligheter du har, och hur du bara kastar bort dem genom din smala syn på världen och vilja efter hämnd?" Jag blev så frustrerad, så väldigt, väldigt frustrerad.
Men (jag använder alldeles för många "men" i det här omdömet), samtidigt förstår jag ju lite. Jag gör ju det. Jag fattar. Och jag antar att det är där boken också klättrar i mina ögon. Jag håller inte med Mare i det hon gör, och jag önskar gång på gång att hon ska ta tag i all sin skit och växa som människa och bli den där hjälten vi alla vet att hon kan bli. Men jag förstår lite också, och är inte det ganska så fint ändå? Att verkligen inte hålla med i en karaktärs värderingar och handlingar, men ändå någonstans förstå dem. Mare har aldrig varit en av mina favoritkaraktärer, men jag tycker det är fint hur hon både har brister (många brister) och sådan potential. Det gör henne komplex på ett intressant sätt.
Victoria Aveyard skrev inte de här böckerna för att skapa en huvudkaraktär med möjligheten att rädda världen bara för att göra henne till ett monster och ett misslyckande. Jag tror verkligen inte det. Och därför blir jag bara mer intresserad av vad som kommer hända i sista boken, på hur det hela kommer utvecklas - på om Mare äntligen kommer skärpa sig.
Glassvärdet var ingen bok jag älskade, men jag tyckte om den, och jag tror att om man tyckte om Röd drottning så kommer man förmodligen även uppskatta denna.
Tack till Modernista för recensionsexemplaret!
Vad tycker ni om Glassvärdet och Röd drottning?
Kram
Kimberly
Hmm, känner nog rätt lika som dig. Tror jag. Alltså läste den för flera månader sedan och har fortfarande inte skrivit någon recension så borde verkligen komma fram till vad jag tänker ... Fanns absolut för lite kärlek enligt mig, vet jag åtminstone. Och ja, Mare är inte särskilt lätt att tycka om, men det gör henne intressant, som du säger! Hoppas verkligen Aveyard knyter ihop det bra nu då, men alltså är det bara en del kvar nu eller hur många böcker är det tänkt att bli? :S
SvaraRaderaJag vet, det där är det värsta! När man inte riktigt vet vad man tycker om en bok, så skjuter man upp att skriva om den, och ju längre tiden går ju svårare blir det att bestämma sig. Glassvärdet var också en sån bok för mig. Och eller hur - vill verkligen att det ska hända mer mellan Cal och Mare, blir så frustrerad! Håller med, hoppas att Aveyard knyter ihop allt bra - och var säker på att det bara är en bok till i serien, men kanske hade helt fel! Har faktiskt aldrig kollat upp det, har bara antagit hehe. Av någon anledning fick jag för mig att det alltid var planerat att serien skulle vara en trilogi. Tror det är dags för mig att researcha det här lite på googel nu!
Radera