Jag måste väll säga att jag själv aldrig riktigt fastnade för Pappersstäder när jag läste den (och det gjorde jag till och med två gånger). Det är en bra bok, och John Green är en briljant författare, men jag och boken klickade liksom inte. Den var intressant, och som alltid med John Green finns det djup och mening i berättelsen vilket jag älskade. Men den var också lite långdragen och stundvis nästintill tråkig. Även om den helt klart var läsvärd och väl skriven saknade den lite liv. (vill ni läsa hela min recension om boken kan ni klicka HÄR).
Men där briljerade filmen. Den var om inte annat livfull! Den lyckades också otroligt bra med att förstärka känslorna i boken, såsom vänskapen emellan karaktärerna, och även humorn lös starkare igenom i filmen. Visst okej, den var inte exakt som boken. En del grejer görs helt klart annorlunda och flera detaljer här och där är ändrade (en sak jag älskade var att Angela fick större plats i filmen, och att hon följde med på roadtrippen, ännu en sak som jag tror bidrog till mer liv). Men det gör inte så mycket. För historien är densamma. Karaktärerna är desamma och känslorna (som sagt) är desamma. Allt finns där och blir om inte till och med lite tydligare på den vita duken.
Eller okej, allt finns inte riktigt där. Det var en sak jag saknade som drog ner filmen en aning: Djupet. Bokens troligtvis bästa drag är djupet. De underliggande meningarna. Den kittlande känslan över att det finns så mycket under den ytliga historien som man bara nosar på. Allt om att hitta sig själv, om pappersstäder och strängar som brister. Om hur vi bättre ser varandra i våra sårbara stunder, om hur man i jakten på någon annan faktiskt kan lista ut mer om sig själv. Allt om hur vi inte fokuserar på vad som är viktigt, men ändå kanske gör det.
En del av det fick filmen med. Det om mirakel till exempel och tron på att någon var mer än bara mänsklig, och bara som film oberoende av boken var den ganska fantastisk. Men börjar man jämföra filmes djup med boken finns det lite jag ändå saknar, det känns lite som en del av poängen föll bort även om jag kanske är ensam om att känna så. Särskilt det om pappersstäder. Det nämns några gånger i förbifarten men det är inget som närmare förklaras, och speciellt eftersom det var ett ämne som blev ganska vagt förklarat i boken (även om det fanns betydligt mer till det där) så hade jag hoppats att det blev något man fick större förståelse för i filmen, men nej.
Okej nu klagar jag kanske lite mycket. Det fanns som sagt mycket djup i filmen också även om det inte var lika mycket som i boken. Kanske deppar jag bara för att mitt favoritciatat ("The town was paper, but the memories were not") inte kom med i filmen medan så många andra viktiga repliker gjorde det (vilket jag älskar, att de ibland citerade boken rakt av). Men tycker verkligen hela pappersgrejen är viktig, och saknade även ballonggrejen ("At some point, you gotta stop looking up at the sky, or one of these days you'll look back down and see that you floated away, too.") lite.
Men det var en otroligt bra film, både jämfört med boken och inte. Boken ligger mig varmt om hjärtat trotts sin långdragenhet (??) och det gör filmen också, just eftersom den var motsatsen till långdragen enligt mig.
Så jag rekommenderar definitivt filmen! Dessutom, för er som inte vet det redan så: SKA LOOKING FOR ALASKA OCKSÅ BLI FILM! (fick reda på det här för två veckor sedan, men väntade med att skriva om det förens jag skulle skriva om Paper Towns och sen kom saker emellan och blablabla, men nu skriver jag om det i alla fall!) Jag har inte läst boken än men planerar att göra det snart och tror verkligen den kommer vara bra. Ser verkligen fram emot filmen i all fall!
Så vad tyckte ni själva om Paper Towns? Föredrar ni boken eller filmen? Dela med er!
Kram
Kimberly
