Tre saker jag inte vet om dig av Julie Buxbaum

Titel: Tre saker jag inte vet om dig
Originalets titel: Tell Me Three Things
Författare: Julie Buxbaum
Antal sidor: 358
Serie: -
Förlag: Lavender lite
Länkar: Adlibris ᛁ Bokus ᛁ Goodreads

Någon/Ingen: är det bättre med dig? det kändes som om du befann dig i ett vakuum tidigare i veckan. jag var orolig. 

Jag: Definitivt bättre. Tack för att du frågade. Och du då? Allt väl?

Någon/Ingen: visst, helt okej, antar jag. inte mitt bästa år.

Jag: Vet hur det är.

Någon/Ingen: gör du? hoppas egentligen inte du gör det, men misstänker att du gör det. du har sorgsna ögon.

Jag: Har jag? Och när har du sett mina ögon?

Någon/Ingen: det har jag inte. inte riktigt. och jag menade egentligen dina ögonbryn. du har sorgsna ögonbryn.

Jag: Jag har ingen aning om vad jag ska göra med den informationen. Botox?

Någon/Ingen: och så har Chicagotjejen blivit Los Angeles-tjejen. men nix. 

Handling (från Goodreads): Två år har passerat sedan Jessie förlorade sin mamma. När hennes pappa träffar en ny kvinna rycks Jessie upp med rötterna och tvingas lämna sitt älskade Chicago och flytta till Los Angeles. Jessie vantrivs i sin nya skola där alla känns plastiga och ingen pratar med henne, inte ens hennes nya styvbror. Då börjar mejlen från Någon Ingen komma. Hen påstår sig vilja hjälpa Jessie att acklimatisera sig till både skolan och livet i LA. Jessie är till en början skeptisk. Är det bara någon som driver med henne? När hon till slut vågar lita på att Någon Ingen vill henne väl, växer en stark vänskap fram, och kanske också kärlek. Men vem är Någon Ingen, egentligen?

Omdöme: Jag tyckte verkligen om den här boken. Den är lättsam och seriös på en och samma gång, och huvudkaraktären Jessie tog det inte många sidor innan jag föll för. Men framför allt tyckte jag så mycket om Tre saker jag inte vet om dig, för att den kändes väldigt genuin. Berättelsen är trovärdig, inte för överspelad, men ändå intressant, och Jessie väldigt enkel att relatera till. Äkta var ett adjektiv som fortsatte att poppa upp i min hjärna under läsningens gång.

En sak jag verkligen fastnade för i boken var hur den beskrev första kärleken och förhållanden. Det är något med sättet Jessie beskriver hur det känns att bli förälskad för första gången, om hur läskigt det är för att det är så nytt, som slår an något i mig. Det känns så väldigt genuint. När Julie Buxbaum skriver om hur det kanske faktiskt är enklare att vara förälskad på avstånd, hur det ibland nästan känns som om det är att föredra, för att man då inte måste öppna upp sig. Inte måste bli sådär sårbar som man blir när man intimt kommer någon nära, speciellt första gången - då vill jag bara jubla, för det är ju precis så det känns. Att vara kär i någon handlar inte bara om att sitta och klottra hjärtan i sitt skrivhäfte, det handlar också om att vara livrädd, förvirrad och osäker, och det fångar Buxbaum på ett väldigt fint sätt.

Men det är inte bara det där nya i kärleksrelationer som Tre saker jag inte vet om dig, fångar väll - jag vill även applådera vänskapsrelationen mellan Jessie och Scar. Speciellt deras bråk var något jag fastnade för. För grejen med Jessie och Scar är att de inte bråkar om något som killar eller avundsjuka eller något annat kylsigt vi läst om förut. De bråkar för att de båda råkade gå igenom mycket på en och samma gång och glömde bort att vara bra vänner till varandra. De blev så upptagna med att tänka på sig själva att de inte fanns där för den andra när denna behövde det, och någonting med det känns väldigt naturligt. Skulle jag börja bråka med mina vänner skulle det mest troligen vara över något sådant, för det händer. Hela tiden. Att små missförstånd sker, eller man glömmer att se det från någon annans synvinkel för man är så upptagen med att ta hand om sig själv. Därför är det kanske viktigt att bli påmind om ibland. Att bara för att du går igenom något betyder det inte att någon annan inte också gör det. Helt rätt skrivet att Julie Bauxbaum. Helt rätt.

Så, relationerna är bra. Handlingen och karaktärerna känns genuina och äkta. Dessutom har boken ett väldigt bra flyt. Den innehåller både drama, tyngre ämnen, kärlek och en nypa humor. Stora delar av historien berättas även genom chatt-konversationer och mail, vilket är en helt briljant iden för att hålla tempot uppe, och det gör att boken aldrig riktigt blir tråkig eller känns långdragen. Lägger man dessutom till att boken hanterar ämnen så som bortgången av någon man älskar och komplicerade familjerelationer, så har vi alla ingredienser som behövs för att skapa en bok som är både viktig och underhållande. Vad mer kan man önska sig?

Sammanfattning: En äkta berättelse som lyckas vara lika underhållande som viktig. Tre saker jag inte vet om dig är en genuin skildring om hur det är att vara ung och behöva balansera en hel massa olika aspekter av sitt liv på en och samma gång. Fin, mysig och lättläst. Rekommenderar starkt.

Vad tycker ni själva om Tre saker jag inte vet om dig? Dela mer er av era åsikter i kommentarerna!

Ha det gott!

The Distance Between Us av Kasie West

Titel: The Distance Between Us
Originalets titel: The Distance Between Us
Författare: Kasie West
Antal sidor: 312
Serie: -
Förlag: Harper Teen
Länkar: Adlibris ᛁ Bokus ᛁ Goodreads

"His eyes are so intense I want to look away . . . or never look away, I can’t decide." 

Handling (från Goodreads): Seventeen-year-old Caymen Meyers studies the rich like her own personal science experiment, and after years of observation she’s pretty sure they’re only good for one thing—spending money on useless stuff, like the porcelain dolls in her mother’s shop.

So when Xander Spence walks into the store to pick up a doll for his grandmother, it only takes one glance for Caymen to figure out he’s oozing rich. Despite his charming ways and that he’s one of the first people who actually gets her, she’s smart enough to know his interest won’t last. Because if there’s one thing she’s learned from her mother’s warnings, it’s that the rich have a short attention span. But Xander keeps coming around, despite her best efforts to scare him off. And much to her dismay, she's beginning to enjoy his company.

She knows her mom can’t find out—she wouldn’t approve. She’d much rather Caymen hang out with the local rocker who hasn’t been raised by money. But just when Xander’s attention and loyalty are about to convince Caymen that being rich isn’t a character flaw, she finds out that money is a much bigger part of their relationship than she’d ever realized. And that Xander’s not the only one she should’ve been worried about.

Omdöme: Vet ni vad? Jag tror jag börjar bli ett riktigt fan av Kasie West. Genast när jag slog igen The Distance Between Us ville jag ha en ny bok av henne i mina händer. Det är någonting med hur hon skriver, hur hon lyckas skapa karaktärer som är otroligt lätta att falla för, och en historia som är både snabbläst och lättsam - med en hel massa romantik - som gör hennes böcker otroligt beroendeframkallande. Såhär i efterhand har jag svårt att se vad som fick mig att bli förälskad i boken, men under själva läsningen kunde jag inte få nog.

Precis som med By Your Side så är The Distance Between Us inte en perfekt bok, men den är precis vad den utger sig för att vara: En romantisk feelgood som får en att känna sig alldeles varm inuti. Vad jag tyckte extra mycket om med just The Distance Between Us var Caymens humor - hur torr och ironisk den var. Henne och Xanders konversationer var bland det bästa med hela boken. Eller kanske snarare var Caymen och Xander överlag det bästa med hela boken. De var karaktärer jag direkt fastade för. Caymen var stängd på ett sätt jag kunde känna igen mig i, och det var intressant att se hur Xander mötte det och Caymen tillslut började öppna upp sig för honom. Båda två passade bara så himla fint tillsammans att jag smalt.

En annan positiv sak med boken var att den tar upp klassklyftor. Caymen och Xander kommer från vilt skilda delar av samhället. Medan Caymen lever med hennes mamma i en minimal lägenhet ovanför hennes mammas dockbutik och knappt har råd att betala räkningarna, så äger Xanders familj en hotellkedja. Med pengar och olika social status i samhället kommer ofta förutfattade meningar, och det är där The Distance Between Us kommer in. På många sätt tycker jag boken gör ett bra jobb med att poängtera att pengar inte är det enda som definierar oss och avgör om vi är bra eller dåliga människor. Å andra sidan kan jag tycka att budskapet fick ett aning skevt avslut som gjorde att sjönk ett per steg i mina ögon. Dock lyfter slutet fram ett annat budskap som grundar sig i vikten av att våga förlåta och söka förståelse, vilket förstås är ganska fint det med, även om det inte riktigt var vad jag hoppats på.

Sammanfattning: En söt, romantisk och mysig historia för när man vill ha lite lättsam läsning att drömma sig bort med. Inte överdrivet tankeväckande kanske, men definitivt beroendeframkallande på det allra bästa sättet. För alla som känner att de suktar efter lite (eller snarare en hel massa) romantik.

Vad tycker ni själva om Kasie West? Vilken av hennes böcker är bäst? Dela med er i kommentarerna! 

Ha det gott!

Allt det vackra är inte förstört av Danielle Younge-Ullman

Titel: Allt det vackra är inte förstört
Originalets titel: Everything Beautiful is Not Ruined
Författare: Danielle Younge-Ullman
Antal sidor: 434
Serie: -
Förlag: Lavender Lit
Länkar: Adlibris ᛁ Bokus ᛁ Goodreads

”Jag är avskuren från all glädje, oberörd av skönhet, förföljd av sorg, fångad under den här himlen, i detta liv, i mitt eget huvud och hjärta, där allt, nästan allt, har gått åt helvete. 

När jag står här i det totala mörkret i den gassande solen inser jag: Jag skulle kunna tända eld på saker, krossa byggnader med en yxa, inombords eller ute i världen, och det skulle inte göra någon som helst skillnad. 

Jag är helt och totalt och förblindande förlorad.”

Handling (tagen från Goodreads): Som barn reste Ingrid över hela Europa tillsammans med sin mamma, operasångerskan Margot-Sophia. Men när den talangfulla sångerskan förstör sina stämband får karriären ett abrupt slut. I ett försök att gå vidare flyttar de hem till Kanada igen. Men minnet av det som gått förlorat är fortfarande smärtsamt närvarande.

Ingrid lovar sin mamma att hon ska delta i ett överlevnadsläger ute i vildmarken, för att bevisa att hon är mogen nog att på egen hand flytta till London för att plugga musik.

Men allt är inte som det verkar, och Ingrid måste räkna ut varför hon egentligen är på lägret, och den egentliga orsaken till att musiken försvann ur deras liv.

Omdöme: Jag älskade den här boken. Älskade, älskade, älskade. Det fanns ett par saker som kanske möjligen störde mig en aning, och jag kommer till dem, men i det stora hela: SÅ JÄKLA FANTASTISKT.

Helt ärligt, jag hade inte jättehöga förväntningar på Allt det vackra är inte förstört. Jag menar, visst verkade den bra, men inte så bra. Men det var så bra, bättre än så bra. Boken utspelar sig till större delen på ett överlevnadsläger i Kanadas vildmark, men växlas då och då med återblickar till huvudkaraktären Ingrids uppväxt. Alla scener från överlevnadslägret var fantastiska, framförallt pågrund av karaktärerna. För karaktärerna vi får lära känna, de är helt otroliga. De är välbyggda, komplexa, och olika. Jag fullkomligt älskar att vi får följa denna grupp udda ungdomar, medan de är fast på ett överlevnadsläger tillsammans. De finns de som inte är accepterade av sin familj, de som stuckit hemifrån, de som suttit inne med mera. Alla har en egen historia som är hjärtskärande och stärkande på en och samma gång och hur de här ungdomarna hittar varandra medan de tvingas vandra genom skogen är ganska så fint. Mitt hjärta smälter för dem allesammans. Hela iden är så fin och dessa unika karaktärer och deras berättelser - och Ingrid och hennes berättelse - berör så otroligt mycket att de får mig att KÄNNA, hela boken igenom.

Men det är inte bara det att boken är fin, berör och behandlar viktiga ämnen, den är också extremt väl skriven. Hur Danielle Younge-Ullman byggt upp det hela, de välskapta karaktärerna, språket och hur historien långsamt utvecklas - allt är bara så förbaskat bra. Dessutom älskar jag hur hon lyckats blanda tragedi och humor, Ingrids sarkastiska kommentarer fick mig ständigt att skratta rakt ut under läsningen. Breven till hennes mamma dröp stundvis av så mycket ironin att jag bara inte kunde hålla mig - och det uppskattades. Det gjorde att boken inte blev så tung ändå. För även om alla karaktärerna handskas med väldigt tunga grejer, så blir de också instruerade att förvara sina skitiga toapapper i en återförslutningsbar påse i väskan, och tvingas torka sina underkläder på en pinne över lägerelden. Danielle Younge-Ullman skapar en bra balans på det sättet som gör att boken känns äkta. Den är tung och allvarliga, och får mig ibland att behöva blinka bort tårarna i ögonvrån, men jag andra gånger inte kan hindra ett gapskratt att slinka ut.

Gud vad jag älskade Allt det vackra är inte förstört. Ju mer jag skriver om den, ju mer inser jag det. Det här känns som en sådan behövlig bok, som hanterar så många viktiga ämnen - inte minst psykisk ohälsa. Grejen är väll också den att det inte känns påtvingat. Det känns inte som om Danielle Younge-Ullman har pressat in för mycket genom att samla alla dessa tonåringar med vilt skilda problem på ett och samma ställe. Det känns inte som om hon i sin vilja att ta på sig dessa viktiga och svåra ämnen försöker för mycket, utan det blir ändå på något sätt helt rätt. Det känns trovärdigt, och framför allt äkta - boken igenom.

Det enda som jag hade lite problem med var återblickarna. Det tar emot att kritisera dem, för jag förstår hur viktiga de är för att historien ska fungera som helhet och bli så fin som den blir, men ibland kände de ändå en aning långdragna. Många gånger kom jag på mig själv med att skynda mig igenom en del av dem för att så snabbt som möjligt få komma tillbaka till Ingrid i nutid i vildmarken. Det kändes som om de hände mer där på något sätt. Men det är nog den enda kritik jag har, vilket gör att jag ändå ser det som ett ganska så bra omdöme.

Sammanfattning: Allt det vackra är inte förstört är en otroligt vacker och välskriven historia som helt klart blivit en personlig favorit. Läs den, vem du än är, bara läs den. Världen behöver den här boken, den gör det för hur viktig, äkta och underhållande den är. Allt det vackra är inte förstört är en bok man inte kan läsa utan att bli berörd. Någonting kommer du definitivt känna, jag lovar.

Vad tycker ni själva om Allt det vackra är inte förstört? Lämna era tankar i kommentarerna!

Ha det gott!

Du känner mig så väl av David Levithan och Nina LaCour

Titel: Du känner mig så väl
Originalets titel: You Know Me Well
Författare: David Levithan och Nina LaCour
Antal sidor: 236
Serie: -
Förlag: Modernista
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

 ”Jag funderar alltid på hur det skulle vara att träffa honom nu, om vi inte redan kände varandra”, far det ur mig. ”Det här är min lek inuti vår lek - att försöka tänka ut ett scenario där det skulle funka bättre.”

Handling: Mark och Kate har gått i samma klass i ett helt år, men har ändå aldrig pratat med varandra – tills de en kväll råkar springa på varandra på stan. Det är Pride-festival och Mark har lämnat tryggheten i den lugna förorten för att bege sig ut i den glittrande stadsnatten. Kate har precis missat chansen att träffa den person som hon på avstånd är förälskad i. Och Mark är samtidigt kär i sin bästa vän Ryan.

Mark och Kate vet ännu inte hur nära de ska komma att stå varandra, hur stark deras vänskap ska bli – en vänskap större än någon annan. Du känner mig så väl är en stormande berättelse om glädje och sorg, om den bittra första kärleken och den stora vänskapen, berättad ur Marks och Kates parallella synvinklar. En bok om att bli vuxen och om den stora, okända framtiden.

Omdöme: Okej, låt mig börja med mitt största problem med Du känner mig så väl: Den utspelar sig under bara en vecka. En vecka! Alltså va? Båda huvudkaraktärerna, Mark och Kate, går igenom så väldigt mycket genom bokens gång. De lär sig saker om sig själva och om livet, och de blir bästa vänner - allt under spannet av en vecka. Förlåt mig, men det känns bara inte rimligt. När jag var i slutet av boken och någon nämner att Kate och Mark bara träffades för en vecka sedan höll jag på att sätta i halsen för att jag blev så förvånad. Det hade lätt hunnit gå flera månader i mitt huvud.

Men, kan man se förbi detta så är Du känner mig så väl en otroligt fin bok.

För här är grejen, David Levithan och Nina LaCour är galet duktiga på det de gör. Sättet de skriver på får orden att fastna hos mig, får historien att bli så levande att jag inte ens bryr mig om att allt går lite väl fort fram. Jag är alldeles för upptagen av att bli förälskad i språket och karaktärerna för att analysera hela tidsaspekten. Det finns säkert tjugo ställen i boken jag märkt ut med små post-it lappar för att ett stycke bara var alldeles för perfekt, eller för att jag bara inte kunde släppa en specifik mening. För att så ofta var sakerna de skrev så freaking on point. Mark och Kates historia är inte extraordinär, den är inte något vi aldrig hört eller läst om tidigare, men med sina ord skapar Levithan och LaCour ändå någonting äkta och rörande.

Ibland när jag läste kunde jag stanna upp och känna att jag bara ville krama om Mark och Kate för att de kändes så mänskliga. Kliva in i boken, ge dem en varsin kram och säga att det är okej. Det är okej att vara rädd för framtiden, det är okej att inte våga tro på sig själv, det är okej att vara naiv och tänka att något är mer än det är, och det är okej att få hjärtat krossat. Men sedan så insåg jag att jag inte alls behövde säga det till dem, för de vet det redan. Säger det redan till mig genom sina berättelser, och det är då jag inser att det inte är de som behöver höra att är okej, utan det är jag. Det är de som ger mig en kram och berättar att allt kommer lösa sig genom sina ord, vilket är ganska så fint ändå.

Grejen med Mark och Kate är att jag kan relatera till dem även om jag aldrig varit där, hela boken igenom känner jag att jag förstår dem. De är unga och dumma och oövervinnerliga och mänskliga och jag förstår dem. För även om jag aldrig upplevt exakt det de upplevt så känns det som det för jag har ju typ varit där. Kanske har jag aldrig varit hopplöst förälskad i min bästa vän som inte vågar komma ut ur garderoben, men jag har varit intresserad av någon som inte varit intresserad tillbaka (jag menar, vem har inte varit det?). Det är det här som är grejen med hela historien. Vi behöver inte ha varit exakt i den position som Mark eller Kate befinner sig i, det räcker med att vi ser en liten glimt av oss själva i något de gör eller känner, och sen drar Levithan och LaCour in oss genom sitt träffsäkra språk och gör att vi till fullo känner med karaktärerna ändå. De spelar på allmänmänskliga känslor och det fungerar utmärkt.

Sammanfattningsvis så är Du känner mig så väl är en intressant bok om att växa upp. Den är vacker, äkta och bara fin. Definitivt läsvärd.

Tack Modernista för recensionsexemplaret!

Holding Up the Universe av Jennifer Niven

Titel: Holdig Up the Universe
Originalets titel: -
Författare:  Jennifer Niven
Antal sidor: 387
Serie: -
Förlag: Penguin Books
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

"We're all weird and damaged in our own way. You're not the only one."

Handling (tagen från Goodreads): Everyone thinks they know Libby Strout, the girl once dubbed 'America's Fattest Teen'. But no one's taken the time to look past her weight to get to see who she really is. Since her mum's death, she's been picking up the pieces in the privacy of her home, dealing with her heartbroken father and her own grief. Now, Libby's ready: for high school, for new friends, for love, and for EVERY POSSIBILITY LIFE HAS TO OFFER. I know the part I want to play here at MVB High. I want to be the girl who can do anything.
      Everyone thinks they know Jack Masselin too. Yes, he's got swagger, but he's also mastered the art of fitting in. What no one knows is that Jack has a secret: he can't recognize faces. Even his own brothers are strangers to him. He's the guy who can re-engineer and rebuild anything, but he can't understand what's going on with the inner workings of his own brain. So he tells himself to play it cool: Be charming. Be hilarious. Don't get too close to anyone.
      Until he meets Libby. When the two get tangled up in a cruel high school game which lands them in group counseling, Libby and Jack are both angry, and then surprised. Because the more time they spend together, the less alone they feel. Because sometimes when you meet someone, it changes the world - theirs and yours.

Vad tycker jag: Holding Up the Universe är en såndär bok som man slår igen och känner sig riktigt nöjd med att ha läst. Berättelsen känns rätt, karaktärerna känns rätt, och det känns rätt att ha tagit del av det hela. Jack och Libby stal mitt hjärta efter bara några kapitel, och jag är glad över att Niven valt att berätta just deras historia. Inte för att den är unik, men för att det är ovanligt i ungdomslitteratur att läsa om någon som är överviktig och om någon som lever med prosopagnosia (när man kan inte känna igen ansikten). Det är intressat att få följa dem och få se världen genom deras ögon
      Men, det är inte enbart på grund av det som jag älskar boken. Jag faller inte för Libby för att hon en gång varit USA:s fetaste tonåring, eller Jack för att han inte ens kan minnas sin mammas egna ansikte. Nej, jag faller för dem för att de båda är så äkta. För att de kämpar på trotts att de mer än en gång känt att de dragit livets nitlott. De står fortfarande upp, och de fortsätter stå varje dag som går. De är inte perfekta, de begår misstag - de är inga praktexempel på hur man ska hantera motgångar, men ändå så inspirerar de. För att de båda har så mycket gott i sig, för att de fortsätter kämpa och för att ibland handlar det bara om att ta sig igenom dagen och göra det bästa av det man har, och det är okej.
      Boken har ett sådant fint budskap som jag känner att alla borde ta del av. Om att det är okej att vara du. Om att du är accepterad som du är, oavsett hur du ser ut, oavsett om du skiljer dig från mängden. Det är en bok som uppmuntrar en att våga, om att stå upp, om att inte ta någon skit och mest av allt om att du är bra, precis som du är. Men vad som också är så fint är att det känns som om berättelsen även verkligen fokuserar på att vi inte ska döma andra, på att vi istället ska försöka förstå.
      Niven berättar en stark och verklighetstrogen historia, med ett målande språk och färgstarka karaktärer som sent kommer att falla i glömska. Holding Up the Universe står kanske inte ut ur mängden något extremt, men den är ändå en stans fin bok. Äkta och fylld av känslor.

Har ni själva läst Holding Up the Universe? Vad är era åsikter om Jennifer Nivens böcker? Dela med er i kommentarerna!

Kram

Kimberly

Fångad av Meredith Wild

Titel: Fångad
Originalets titel: Hardpressed
Författare: Meredith Wild
Antal sidor: 275
Serie: Hacker #2
Förlag: Bookmark
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Jag uppskattar ditt erbjudande, Blake. Det gör jag verkligen, men man kan inte sätta ett pris på sitt oberoende.”

Handling (tagen från Goodreads): När berättelsen om Erica och Blake tar en helt ny vändning i andra delen av Hacker-serien Ericas nätbutik har gjort succé och hon har fått skinn på näsan i den glamorösa affärsvärlden. Samtidigt har hon öppnat sitt hjärta för Blake och bestämt sig för att inte låta någonting komma mellan dem även om det innebär att ge honom mer kontroll i sovrummet. Men när demoner från Ericas förflutna kommer i kapp och hotar såväl deras liv som kärlek fattar hon ett beslut som kan komma att förändra allt. Vem kan man egentligen lita på i en värld där alla vill lyckas, till vilket pris som helst?

Vad tycker jag: Fångad… Fångad är en bok jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Troligtvis väntade jag alldeles för länge med att skriva ett omdöme om den här boken och nu är skallen ganska så blank. Och kanske är det problemet med Fångad - den lämnar inget riktigt efter sig. Visst är det en underhållande läsning medan man väll läser den, men efteråt, efteråt finns inte så mycket kvar. Man ställer tillbaka boken i hyllan, och det var liksom det. Det är ingen bok som ligger och gnager i huvudet på en flera nätter senare, ingen bok man går och rekommenderar till alla man känner för att man bara inte kan få den ur skallen.
      Men, det behöver ju å andra sidan inte betyda att Fångad var dålig. Den var inte spektakulär eller så värst märkvärdig, men det är en bok som passar för slöläsning när man är sugen på intensiva relationer eller drama så det räcker och blir över. För när jag väl läste den, då flög sidorna förbi ganska så snabbt ändå.
      Trotts detta föll Fångad mig inte riktigt lika mycket i smaken som den första boken i serien, Utvald, och jag har kommit fram till att det har med en sak att göra: Daniel. Eller kanske snarare Erica-och-Daniels-relation-till-varandra. Ni som läst kommer förstå, men alltså: VA FAN! Jag ska inte gå in på någon detalj, men på fullaste jäkla allvar. Jag kunde sitta och skaka på huvudet under läsningen med en krypande känsla under huden för att det var så fel alltsammans. Och Daniel, honom ville jag bara rätt och slätt smocka till. Alltså, har jag sagt VA FAN?!
      Det värsta med det hela var att deras relation, sakerna som skedde - de var inte ens realistiska. Delar av dem, absolut, men en hel del känns bara som... för mycket. Jag kunde under läsningens gång få känslan av att Meredith Wild överdrev dramat för mycket. Gjorde det överspelat på ett sätt som blev för mycket för historien. Drama i all ära, men det kan bli för mycket. För twistat och omständigt och orealistiskt och det var precis det som hände i Fångad enligt mig. Meredith Wild trasslade in oss i en hel härva med twistat drama och den stod man där, mitt i smeten, och det fanns liksom ingen väg ut. Visst, stundvis var det spännande och drev det på historien, men en stor del av tiden kändes det också tröttsamt.
      Dessutom, ursäkta mig, men Fångad är ändå en romance bok: Var var de ångande heta och intensiva relationerna? Blake och Ericas stormiga förhållande är det bästa med både första och andra boken enligt mig, det som är lite synd är bara att det blir betydligt mycket mindre av det där stormande och ångande heta i andra boken. Det, förlusten av romance-delen (eller tja, inte förlusten kanske, men minskningen) och dramat som spädes på ännu mer, så mycket att det blev för mycket, drog ner den här boken i mina ögon. Men jag antar att det handlar om vad man letar efter i en bok. Många uppskattar att mindre fokus läggs på Blakes och Ericas relation så man kan se Ericas relation till andra karaktärer utvecklas mer, och jag förstår det synsättet också. Nu i andra boken introduceras fler karaktärer, och det är intressant att se hur Ericas liv växer utanför Blake, hur hennes företag försöker ta fart och liknande. Men ändå. Lite mer romantik hade ju inte direkt skadat.
      Så för att sammanfatta detta: Fångad var inte en bok i min smak, för mycket drama och för lite ångande-het-romantik. Men, den är ändå en snabbläst och lättsmält bok för de som vill läsa om drama extra delux och intensiva kärleksrelationer . Inget speciellt, men helt okej.

Tack till Bookmark för recensionsexemplaret!

Har ni själva läst någon bok av Meredith Wild får ni jättegärna dela med er av era tankar i kommentarerna! Hur känner ni andra för de uppföljande delarna i serien, är de värda att läsa?

Kram

Kimberly

Utvald av Meredith Wild

Titel: Utvald

Originalets titel: Hardwired

Författare: Meredith Wild

Antal sidor: 270

Serie: Hacker #1

Förlag: Bookmark

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Erica, du kanske förlorar dig själv men med rätt person blir ni tillsammans något som är så mycket större, mer än du kan förstå just nu.”

Handling (tagen från Goodreads): Erica Hathaway är nyutexad från universitet. Medan bästa väninnan lämnar stan för att göra karriär, bor hon ensam kvar i studentlyan och kämpar för att få sin online-butik lönsam. Men Erica är van att klara sig själv. Och när en av de finansiärer hon hittar kräver delägarskap är hon snabb att nobba honom. 

      Enda problemet är att han är drop-dead snygg och fruktansvärt rik. Innan hon ens hunnit förstå vad som händer har han köpt henne en lägenhet i sitt eget hus!

Vad tycker jag: Utvald är en sådan där bok för mig, som jag har väldigt svårt att bilda mig en ordentlig uppfattning kring. Den är liksom ganska bra när man läser den, men sen när den är slut lämnar den inget kvar, och två veckor senare när man sätter sig ner för att skriva om boken kan man inte riktigt minnas vad som gjorde att den kändes bra, men man kan inte heller minnas något som gjorde den dålig. 

      Sådan tur är brukar jag sätta mig ner och skriva ett kortare omdöme på Goodreads på en gång efter att jag avslutat en bok - så lite har jag ändå att utgå , för det finns ju mer att säga om Utvald än att den är en bok som inte lämnar så mycket kvar hos en.

      Till att börja med så var Utvald å ena sidan en bok som var väldigt snabbläst och hade ett högt och uppskattat tempo. Den var underhållande och lättsmält. Å andra sidan, kände jag inte riktigt att jag klickade med karaktärerna. Jag kände ingen överdriven koppling till Erica, och har fortfarande inte bestämt mig för om jag gillar eller stör mig på Blake som kärleksintresse. Han är ju inte direkt någon drömprins, men det finns å andra sidan potential där. Det jag störde mig mest på när det gäller karaktärerna dock, det var Mark. Eller, tja, inte Mark i sig, men hur Erica hanterar hela situationen med Mark på slutet. Ursäkta mig, men vad höll hon på med? Ville bara kliva in i boken, ta henne åt sidan, och skrika åt henne att för fan ta och skärpa sig. Nej, tyckte Erica handlade så fel, och att hela situationen blev så fel att hela boken sjönk i mina ögon. Men, bortsätt från slutet och Mark, var boken bra. Just pågrund av sitt driv, och pågrund av spänningen. På grund av att det var underhållande när man läste den. 

      Jag ska erkänna att jag hade ganska höga förväntningar på Utvald. Romance är inget jag läser överdrivet ofta, men efter mitt senaste fynd inom genren, En enda natt, så letade jag efter en lika gripande, sammanflätad och spännande historia som vi fick uppleva med Natalia och David. Tyvärr är Meredith Wild ingen Simona Ahrnstedt, vår engen svenska romance-drottning, men jag skulle inte heller säga att Utvald bara är kiosklitteratur utan något att komma med. Nu är jag ju ingen expert inom genren, men jag har en känsla av att om man gillar romance och är sugen på bara lite lättläst och spännande läsning fylld med just romance, så är Utvald en bok man borde ge en chans.

      Inte den bästa helt enkelt, men det finns helt klart endel bra saker att hitta i den också!

Tack till Bookmark för recensionsexemplaret!

Har ni själva läst Utvald, eller någon annan bok av Meredith Wild? Dela gärna med er av vad ni tyckte i kommentarerna!

Kram
Kimberly

Allt som blir kvar av Sandra Beijer

Titel: Allt som blir kvar

Originalets titel: Allt som blir kvar

Författare: Sandra Beijer

Antal sidor: 206

Serie: -

Förlag: Natur & Kultur

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Vi blundar, snurrar till musiken, vodka på kjolen, mascara längs med kinden, det spelar ingen roll. Han ler varje gång jag ler. Efter fyra spår lutar han sig fram och viskar:

- Oliver kan dra åt helvete. Vi är bättre än honom. Vi är bättre än alla.

Och här börjar historien.”

Handling (tagen från Goodreads): Mitt under brinnande juli gör Matildas pojkvän slut. Kvar är hon, i en öde lägenhet. Vem är hon, utan honom? Matilda måste fylla tomrummet och bästa vännen Miron tar henne under sina vingar. Han lovar att bedöva smärtan med nya äventyr. Tillsammans ska de rida ut sorgen, explodera i natten. Men hur långt kan man egentligen gå och vilka är Mirons verkliga motiv? Och när vet man om man mår bättre eller inte längre känner något alls? En mästerlig skildring av den vilsenhet som kan uppstå i gränslandet mellan ungdom och vuxenhet.

Vad tycker jag? - VARNING FÖR VÄLDIGT LÅNG RECENSION PGA ATT JAG BARA INTE KUNDE LÅTA BLI - Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva. För jag vet inte vad jag ska tänka om boken. Allt som blir kvar gjorde mig minst sagt förvirrad, men jag har ännu inte kunnat bestämma mig för om det är förvirrad på ett bra sätt eller ett dåligt sätt.

      Först och främst så älskade jag Sandra Beijers språk. Hon skriver så satans vackert och så målande att jag blir förälskad. Själva språket, det är helt fantastiskt. Jag önskar att det kunde räcka så, att jag kunde älska boken rakt av bara på grund av det, men så enkelt är det inte. 

      I Allt som blir kvar får vi följa Matilda som är mitt inne i en väldigt mörk period i sitt liv. Alla kapitel är ganska korta och spelar upp en scen eller två ur Matildas liv. Det är lite som ett pussel där vi får bit efter bit, men själva får fylla i hålrummen lite, hitta kopplingarna som gör att bitarna passar, och det var det som blev lite svårt för mig. Jag kunde inte riktigt se helhetsbilden, inte riktigt få det att gå ihop. Det hela blev lite för abstrakt. Bit efter bit efter bit, men vad leder de alla till?

      Och det mest frustrerande är att jag inte kan avgöra om det berodde på mig eller boken. Om det kanske är för att jag bara inte fattar. För att jag har missat något, för att jag läste boken för snabbt och koncentrerade mig för lite. Eller om det kanske är för att jag aldrig har varit där Matilda är, för att jag trotts allt bara är 18 år gammal och aldrig fått uppleva det där kletiga mörkret som fastnar på en och drar ner en och som det är så svårt att bli av med. 

      Kanske är det därför jag inte riktigt heller kan få kontakt med Matilda. Jag kan ofta förstå varför hon gör de val hon gör, jag kan förstå att hon mår dåligt, och ibland kan jag nästan till och med tycka synd om henne och känna att visst är det förjävligt. Men samtidigt, när kapitlen bara fortsätter i samma stil, när Matilda aldrig riktigt rycker upp sig, då blir det svårare och svårare att sympatisera. Kanske är jag ung och naiv, men jag tycker att hon gör så fel, och någonstans inne i mig växer sig den här besvikelsen som bara blir starkare och starkare för att hon inte fattar, för att hon aldrig har orken att ta tag i saker och ting. Jag vill bara ruska om henne, vill ruska om hennes vänner, och ruska om hela jäkla tillvaron för att det är så fel. Och samtidigt, samtidigt som jag inte alls fattar, så gör jag ju det. Samtidigt som jag känner en sådan motvilja mot hur hon agerar så finns det en liten del av mig som på samma gång tror sig förstå. Inte för att det är rätt, men för att det är mänskligt. 

      Kanske gör det att jag faktiskt sympatiserade ändå. Kanske var jag faktiskt mer involverad än jag ville tro. Och kanske är det faktiskt varför den här boken är satans bra, jag kan inte riktigt bestämma mig. 

      För samtidigt som jag fortfarande inte förstår varför jag tog mig igenom 200 sidor av någons sorgedränkta självömkande liv, hur allt hänger samman och vad poängen av alla dessa karaktärer, lösryckta konversationer och festande egentligen var, så förstår jag ju. Inte fullt, inte på långa vägar, men en del av mig tror sig ändå veta varför den här boken trotts allt är så bra. För att den tar upp det mörka, det skämmiga, det vi kanske inte alltid pratar om. Skuggorna. För att Matilda är som hon är, och för att det här är en berättelse som får en att tycka saker.

      Det här är en jätteförvirrande recension, för att mina tankar om boken är väldigt förvirrande. Jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka, och boken i sin helhet förstår jag ännu inte riktigt - men jag kan samtidigt inte avgöra om det beror på mig eller boken. Jag kan inte heller avgöra om det gör den jäkligt intressant eller bara dåligt uppyggd. Det lutar mot det första.

      Bästa sättet att sammanfatta det hela är väll genom att säga att jag förstår, samtidigt som jag absolut inte alls gör det. Jag förstår, och jag förstår inte. Jag sympatiserar och jag sympatiserar inte. Det är motsägelsefullt, jag vet, men det är vad som bäst beskriver mina känslor för den här boken.

      Kanske är Allt som blir kvar inte skriven för mig. Kanske är det inte meningen att jag ska fatta för att jag har aldrig varit där. Kanske kommer jag en dag göra det. Men jag är ändå glad jag fick lära känna Matilda, hur förvirrande hennes resa än var. Jag är glad att Sandra Beijers vackra språk fick ta mig med på en stormig färd genom Stockholms olika vrår. Och jag hoppas att jag en dag kan återvända till berättelsen med nya ögon och få ut något nytt ur den. Det skulle ju vara spännande, visst skulle det?

      Men en bok, en bok som fick mig att tänka och tycka såhär mycket, den måste ju vara bra. Visst måste den?

Vad tycker ni andra som läst Allt som blir kvar?

Kram

Kimberly

Du, bara av Anna Ahlund

Titel: Du, bara

Originalets titel: Du, bara

Författare: Anna Ahlund

Antal sidor: 340

Serie: -

Förlag: Rabén&Sjögren

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Han tittar upp och ser på mig. 

Jag håller andan.

Hans ögon är elektriska. Svarta som ett natthav där blixten slagit ner. Utan att släppa mig med blicken reser han sig upp, ler, och sträcker fram handen. Jag tar två steg fram och fångar upp den. Hans handflata är sval.

’Hej John.’”

Handling (tagen från Goodreads): Du, bara är en romantisk och hjärteknipande historia om sextonåriga John som blir kär i den två år äldre Frank. Frank är oturligt nog redan är tingad av Johns storasyster Caroline. Och Caroline är van att få som hon vill. John är van att backa, men det tänker han inte göra nu. Dessutom har Frank en egen vilja. Och ett krossat hjärta i bagaget, vilket krånglar till saker.

       Det handlar också om en bästis, ett båthus, en pappershandel, ett hustak med utsikt över hela Uppsala, Nick Drake, Räddaren i nöden, tusen papperstranor och trädgårdsrosor från Svartbäcken. Och så en hel del sex.

Vad tycker jag: Jag gillade den här boken. Det gjorde jag. Det tog mig bara ett par kapitel att fatta det, och sedan flög sidorna förbi.

       Om det finns ett ord jag skulle använda för att beskriva Du, bara så skulle det vara äkta. Något med språket och karaktärerna får det hela att kännas så himla trovärdigt. Inte som att det inte finns klyschor, men boken känns inte överdriven heller - snarare jordnära. 

       Det finns liksom så mycket den här boken gör rätt. Som får mig att vilja att mer litteratur ska vara såhär: självklar, äkta och nutida. 

       Grejen är väll denna: handlingen i sig är inte spektakulär. Den handlar om en trasig relation som så många andra böcker gör - vad som gör Du, bara annorlunda är hur den är skriven, hur Anna Ahlund har skapat så verkliga men ändå unika karaktärer och byggt upp relationerna mellan dem. Hur hon har smyckat ut hela den här berättelsen men en pappershandel, svamp-på-pizza-skämt, Nick Drake, en sliten upplaga av Räddaren i nöden och sex. Det gör kanske inte boken unik, men det gör den bra, och vacker, och väldigt härlig att läsa. 

       Jag vet inte om det någonstans ute i världen finns en verkligen John. Jag hoppas nästan det. Tanken gör mig varm i hjärtat - att någonstans finns en John och en Frank som inleder ett stormigt och trevande förhållande, och att denne John grälar med syster utav kärlek och har grillkvällar på taket med sin bästa vän. Det känns som om världen faktiskt skulle vara bättre om de alla fanns där ute någonstans. 

       Sen måste jag bara nämna de två saker som gör att Du, bara sticker ut bland mycket annan ungdomslitteratur idag: 1) att det faktiskt finns sex i boken. Att fysisk attraktion får sin plats, precis som den troligtvis finns närvarande i så många unga relationer. Inte på ett överdrivet Fifthy-Shades-sätt, men på ett realistiskt sätt (eller ja, realistisk förutom att jag ibland kunde tycka att John verkar vara lite för ung och lite för oskuld för att vara så bekväm med sex som han är i boken). 2) Att Frank och John får vara kära i varandra utan att det ska vara massa prat om sexuella läggningar osv. De är två killar som är kära i varandra - eller kanske snarare, de är två personer som blir kära i varandra. Det räcker så. Det är inte en större grej, och det känns väldigt rätt och nytänkande av Anna Ahlund att ha lagt upp det så, och jag älskar det.

       För att enkelt sammanfatta detta är Du, bara en väldigt härlig och lättläst bok med äkta och underhållande karaktärer. Anna Ahlund har skrivit en nutida bok som känns rätt och som definitivt är mer än läsvärd.

Vad är era tankar om Du, bara?

Kram

Kimberly

Tårar i havet av Ruta Sepetys

Titel: Tårar i havet

Originalets titel: Salt to the sea

Författare: Ruta Sepetys

Antal sidor: 415

Serie: - 

Förlag: B. Wahlströms 

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

Det här inlägget är en del i B. Wahlströms bloggstafett om Tårar i havet. Igår bloggade Elvira från The world I live in om boken, ni kan läs hennes inlägg HÄR.

”Jag blev bra på att låtsas. Jag blev så bra att gränsen mellan verklighet och teater suddades ut. Och ibland när jag låtsades väldigt bra kunde jag till och med lura mig själv.”

Handling (tagen från bokens baksida): Tyskland vinter 1945. Fyra ungdomar. Fyra hemligheter.

     De har alla olika bakgrund och kommer från olika länder, men de är alla på flykt. Från krig, från lögner och från sina egna hemligheter. Deras vägar korsas när de som hundratusentals andra flyr mot kusten för att koma undan de sovjetiska trupperna som rycker allt närmare. Ungdomarna försöker få plats ombord på fartyget Wilhelm Gustloffs som ska föra flyktingarna över Östersjön, mot tryggheten. Men havet döljer också hemligheter.

Vad tycker jag? I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vart jag ska börja. När jag skriver ner det här är det bara någon timme sedan jag läste ut boken, och jag sitter fortfarande med en klump i halsen. Det första som slog mig när jag hade läst klart var vilken fantastisk fin berättelse Tårar i havet är. En lika delar vacker som tragisk skildring av en bortglömd katastrof och en gripande historia om att kämpa för sin överlevnad i en värld full av död och förstörelse. Hjärtskärande och inspirerande på samma gång. 

       Berättelsen är väldigt väl skriven, och jag tycker verkligen om hur Ruta Sepetys har byggt upp historien. Visst, från början var det lite förvirrande att man bytte berättarperspektiv i princip varannan sida, men det tog inte lång tid innan jag istället verkligen började uppskatta det. Det skapade ett tempo, ett driv, som gjorde att jag inte kunde sluta läsa - och såhär i efterhand tycker jag det var väldigt smart drag av Sepetys. De korta kapitlen och snabba bytena av berättarperspektiv gjorde att det kändes som om historien gick väldigt snabbt framåt, men på ett bra sätt. Vi fick se en personlig och detaljerad version av kriget, utan att det blev långdraget, och det uppskattades. 

       Något annat som slog mig efter att jag läst färdigt var att Ruta Sepetys faktiskt har spenderade tre år med att göra research för Tårar i havet, och det märks. Det känns som om jag är där, som om jag också vandrar genom ett stelfruset Tyskland i hopp om överlevnad. Som om jag också gör allt jag kan för att få en plats på det fartyg som kanske kan bli min räddning. Hela berättelsen känns så otroligt verklig och äkta och den går rakt in i mitt hjärta, den får mig att förstå. I sina efterord skriver Ruta Sepetys: "Historien splittrade oss, men genom att läsa kan vi förenas av berättelserna, forskningen och minnena. Böcker förenar oss i en världsomspännande läsargemenskap, men framför allt i en världsomspännande människogemenskap som strävar efter att dra lärdom av det förflutna." Och ett stycke senare: "När överlevarna är borta får vi inte låta sanningen försvinna med dem. Snälla, ge dem en röst."

       Någonting med det fick mig att stanna upp, och jag insåg att det är precis vad Sepetys har gjort med Tårar i havet. Hon har tagit historien, en bortglömd katastrof, och berättar om den för omvärlden. Visar sidor av den som kanske inte alla har sett, visar de sidor av krig som kanske inte alltid blir så uppmärksammade. Men, viktigast av allt, är att hon ger de som föll offer för kriget en röst. Joana, Florian, Emilia och Alfred är påhittade, de existerade inte, men jag tvivlar inte en sekund på att det inte fanns en hel massa andra som delade deras öde, deras smärta och deras kamp. Och det är därför Tårar i havet är viktig. Den berättar inte om kriget i siffror, namn eller årtal. Den berättar det från en gravid femtonårig polsk flickas ögon och ur perspektivet hos en pojke från Preussen som är på flykt efter att ha bedragit Tyskland. Berättelsen följer en ung litauisk sjuksköterska som aldrig slutar tänka på andra, men med en skuld som hotar kväva henne och en tysk matros som faktiskt tror på det Hitler stod för. Dessa fyra öden får mitt hjärta och brista, och det brister ännu mer när jag tänker på alla som delade deras historia.

       Och samtidigt, samtidigt så finns det något vackert över hela berättelsen också. Något vackert med att mitt i denna katastrof gror ändå ett frö av hopp. I dessa omänskliga förhållanden hittar ändå människor styrkan att hjälpa andra, att dela vänskap och känna kärlek. 

       Jag vet inte vad jag mer ska säga än: Läs den här boken. Bara gör det. Den förtjänar att bli läst. 

Tack till B. Wahlström som anordnade den här bloggstafetten! Imorgon kan ni läsa vidare hos Sincerely Johanna, och listan med alla bloggare som deltar kan ni hitta HÄR.

Kram
Kimberly

Fjärilarnas stav av Ingrid Remvall

Titel: Fjärilarnas stad

Originalets titel: Fjärilarnas stad

Författare: Ingrid Remvall

Antal sidor: 234

Serie: -

Förlag: Affront

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

"I Utmarkerna skämtade vi om människorna som bodde i stade, Fjärilarna. Hur korkade de var, ytliga och själlösa. Samtidigt kunde vi inte få nog av att titta på nätet och få glimtar från deras värld. Som lysande lockbete ledde de in våra tankar på drömmen om något mer än vad vi själva hade. 

Visst hade jag varit lika nyfiken som de andra, men hade det inte varit för Maxine hade jag aldrig kommit på tanken att försöka ta mig in i staden."

Handling (taget från Goodreads): Artonåriga Vega bor på den fattiga sidan av Muren, dömd att varken synas eller höras. En natt gör hon och hennes bästa vän det förbjudna: de smiter in i staden där de rika och vackra bor. Där träffar hon Fenix.

     Han står för allt hon själv saknar och hon börjar drömma om ett nytt liv. Men under stadens glansiga yta rör sig mörka krafter och Vega inser att det finns kopplingar mellan henne och de attacker och kidnappningar som skakar samhället.

     Hur låter man bli att tappa bort sig själv när man inte längre vet vem man är? Och vem vågar man lita på i en värld där alla har något att dölja? 

Vad tycker jag: Jag ville tycka om den här boken så himla mycket - det ville jag verkligen, av flera anledningar. Dels för att den är skriven av en svensk författare - och dessutom är en sci-fi för unga vuxna (!), men dels också för att den verkade så otroligt bra! Robotar och artifical intelligents är fortfarande ganska outforskade områden inom ungdomslitteratur och därför kändes boken ny och spännande!

     Och det var den också. Delvis. 

     Jag tyckte verkligen om idén Fjärilarnas stad bygger på, jag tyckte om ploten och att historien tog en hel del oväntade vändningar (jag såg definitivt inte slutet komma) - och jag tyckte om hur genomtänkt det kändes. Jag tyckte om den nya världen Remvall målade upp, och jag beundrar hur mycket fantasi det måste gått åt för att kunna skapa den. Den känns verkligen både ny och intressant!

     Vad jag å andra sidan inte tyckte om lika mycket var att historien kändes väldigt hastad. Det händer sak på sak på sak, utan att vi pausar och får tillfälle att lära känna världen eller karaktärerna där emellan. Vi blir bara kastade mellan en händelse till en annan utan någon riktig upptrappning emellan dem. Därför kändes det ibland som om boken hade behövt genomarbetas mer. För grundidén är toppen, ändå blir boken bara okej. Dessutom finns det hål i historien - vissa saker blir inte förklarade alls medan andra blir förklarade alldeles för övertydligt vilket snarare gjorde att boken kändes överdramatiserad istället för riktigt spännande.

     Historien är dock väldigt lättläst, och det här är en bok där det händer massor. Hade jag varit yngre hade jag nog inte alls tänkt lika mycket på bakgrunden och hur spänningen borde byggas upp mer emellan de olika händelserna för att man ska bli känslomässigt investerad i dem och karaktärerna. Då hade jag bara låtit mig svepas med av det fartfyllda tempot och den intressanta världen. 

     Fjärilarnas stad var inte riktigt en bok i min smak, men inte dålig heller. Jag tyckte om idén, men inte sättet den var skriven på. Men vill du ha en svensk sci-fi med snabbt tempo tycker jag definitivt att du ska ge denna en chans - för kom igen, hur ofta publiceras faktiskt svensk sci-fi som innehåller robotar och artifical intelligents, med en annorlunda twist och en hel massa drama? Svaret är alldeles för sällan, och därför kan jag inte låte bli att heja på den här boken ändå. Och fast Fjärilarnas stad inte visade sig vara så fantastisk som jag hoppades är den ändå värd en chans.

Stort tack till Affront för recensionsexemplaret!

Dela gärna med er av era tankar av Fjärilarnas stad i kommentarerna! 

Kram

Kimberly

Scarlet av Marissa Meyer

Titel: Scarlet

Originalets titel: Scarlet

Författare: Marissa Meyer

Antal sidor: 374

Serie: The Lunar Chronicles #2

Förlag: Modernista

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

Ett lätt leende spred sig över Thornes ansikte. ”Det här är en fin stund, eller hur?”

”Om du med fin menar att jag för första gången sedan vi träffades inte vill strypa dig, så är det väl det.” Cinder sjönk ned på golvet igen. ”Men jag kanske bara är för utmattad för att vilja strypa någon.”

”Jag kan nöja mig med det” sa Thorne och sträckte ut sig på golvet bredvid henne. 

Handling (tagen från förlagets hemsida): I Scarlet återser vi Cinder, som nu försöker fly från det fängelse där vi sist lämnade henne – trots att det kommer att göra henne till den mest jagade personen i hela Samväldet.

     På andra sidan jorden söker Scarlet Benoit – en tuff fransk tjej som inte drar sig för att bära pistol – efter sin försvunna mormor. Och det visar sig att det är mycket hon inte känt till om sin mormor eller den livsfara hon levt i under hela sitt liv. När Scarlet träffar Wolf, en streetsmart slagskämpe som tycks veta en del om hennes mormor, har hon svårt att lita på honom. Samtidigt känner hon sig oförklarligt dragen till honom – och han till henne.

     Scarlet är en futuristisk version av sagan om Rödluvan. Ett oförglömligt äventyr i en värld befolkad av människor, cyborger och androider.

Vad tycker jag: Scarlet var en omläsning och det är andra boken i The Lunar Chronicles - en serie som jag bara börjar uppskatta mer och mer, ju mer jag läser! Jag älskade första boken Cinder både första och andra gången jag läste den, och precis likadant kände jag med Scarlet. Självklart fanns inte samma spänning där andra gången, men det gav mig å andra sidan bara mer tid att beundra hur väldigt bra den här serien är. 

    Som vissa påpekat innan, och som jag skrev i min recension om Cinder, hade det inte skadat med ett mer målande språk eller lite fler miljöbeskrivningar, men över lag är Scarlet en riktigt bra bok. Vad jag främst faller för är karaktärerna och historien. Jag har säkert sagt det tidigare, och troligtvis kommer jag att säga det igen, men: Marissa Meyer lyckas så himla väl med att väva in gamla sagor i en dystopisk miljö och göra dem fullständigt till sina egna! Att väva in fler olika sagor i varandra är komplicerat bara det - att dessutom göra det i en framtida värld är beundransvärt. Det skulle kunna bli rörigt, men istället känns känns det enkelt. Och det kan jag inte uppskatta nog. Det är vad som gör den här serien unik. Inte att det är en fairytale-retelling, eller att den är en dystopi eller handlar om kärlek och svek och krig. Nej, det är att den är en blandning av massor av klassiska sagor i ett helt nytt format, med en helt ny twist. De är inte kärnan av berättelsen, de är ett sätt att berätta den och det är vad som är så himla fantastiskt!

     Förutom berättelsen i sig älskar jag verkligen karaktärerna. Den här historien drivs väldigt mycket av sina karaktärer och det görs den på ett strålande sätt. Jag tycker om att vi får läsa från flera olika perspektiv utan att det blir rörigt eller för mycket, utan att det istället ger oss en mer intressant överblick över historien. De nya karaktärerna vi får lära känna är även de underhållande och bidrar väldigt väl till att utveckla historien. 

     Det finns inte så mycket mer att säga, jag tycker om historien, jag tycker om karaktärerna och nu kan jag verkligen inte vänta tills jag kan plocka upp fortsättningen! Har du inte redan kastat dig över The Lunar Chronicles är det dags!

Vad är era tankar om Scarlet, och hur är uppföljaren Cress?

Kram

Kimberly

Illuminae av Amie Kaufman & Jay Kristoff

Titel: Illuminae

Originalets titel: Illuminae

Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff

Antal sidor: 599

Serie: The Illuminae filles #1

Förlag: Rock the boat

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”The universe owes you nothing, Kady. It has already given you everything, after all. It was here long before you, and it will go on long after you. The only way it will remember you is to do something worth remembrance.”

Handling (tagen från Goodreads): This morning, Kady thought breaking up with Ezra was the hardest thing she’d have to do.

     This afternoon, her planet was invaded.

     The year is 2575, and two rival megacorporations are at war over a planet that’s little more than an ice-covered speck at the edge of the universe. Too bad nobody thought to warn the people living on it. With enemy fire raining down on them, Kady and Ezra—who are barely even talking to each other—are forced to fight their way onto an evacuating fleet, with an enemy warship in hot pursuit.

     But their problems are just getting started. A deadly plague has broken out and is mutating, with terrifying results; the fleet's AI, which should be protecting them, may actually be their enemy; and nobody in charge will say what’s really going on. As Kady hacks into a tangled web of data to find the truth, it's clear only one person can help her bring it all to light: the ex-boyfriend she swore she'd never speak to again.

Vad tycker jag? Först och främst låt mig bara säga: Wow vad jag älskar hur den här boken är skriven! Jag älskar att den går utanför ramarna, att den är annorlunda och att den tänjer gränserna och normerna för hur skönlitteratur vanligtvis framställs. Det gör att den känns ny och spännande. Man följer inte bara Kady och Ezra när de försöker lösa mysterierna i boken, utan det känns som om man själv får vara med och lösa dem, vilket får mig att känna mig som någon FBI agent på tv som bläddrar igenom hemligstämplade dokument och rapporter för att hitta ledtrådar för att lösa brottet, och det är så kul. Att få uppleva en historia på det sättet - det ska Amie Kaufman och Jay Kristoff ha en eloge för, för de gör det riktigt bra.

     Vad jag å andra sidan hade lite svårt för var att man ändå kändes begränsad. När man inte får följa historien genom någons ögon, så får man inte samma inblick i den heller. Man tappar lite sådant som miljöbeskrivningar, och en större förståelse för världen i stort. Man fick lära sig allt om karaktärerna och denna framtida värld genom läkarrapporter och utdrag ur chatter och intervjuer och liknande, vilket gör att man inte får veta allt. Man får absolut veta mycket, men det finns också sådant som faller bort. Det känns stundvis lite synd, men jag förstår också att det måste vara så om man vill ha berättelsen berättad på det sättet som den är, och personligen är det en uppoffring jag är mer än villig att göra. 

     Trots att man får läsa den här boken ”utifrån” så kom man ändå karaktärerna förvånansvärt nära och det fanns en hel del av dem jag hann fästa mig ordentligt vid. Det blev kanske inte riktigt på samma sätt som det ”brukar” vara i skönlitteratur - att man lär känna karaktärerna genom deras relation till huvudkaraktären - utan här får vi istället läsa deras mejlkonversationer, chatter, dagboksanteckningar och intervjuer de är med i och så vidare, men ändå känns det som om man får en väldigt tydlig bild av dem vilket är riktigt intressant och förvånansvärt underhållande. Jag älskade att läsa Kady och Ezras chatter för att de kändes väldigt levande. Äkta. Verkligen bra av författare hur de lyckas föra fram karaktärernas personlighet så väl, enbart genom sådant som chatter, och ändå få dem att kännas så levande. Riktigt bra jobbat.  

     Om det är något annat jag skulle klaga på, så var det att boken blev lite seg runt de sista hundra/hundra femtio sidorna. Efter att ha fått tagit del av ett specifikt tillkännagivande (förhoppningsvis förstår ni som läst vad jag menar) så fick berättelsen en form av hopplöshet som gjorde det lite segt för mig att fortsätta. Det släppte precis i slutet när spänningen åter igen låg på topp, men det fanns ändå ett ganska stort parti där det gick väldigt långsamt fram och jag lite tappade motivationen. Dessutom kändes hela grejen med AIDAN på slutet lite överspelat och att läsa ur ett dataprograms perspektiv kändes väldigt konstigt till en början, men tillslut kom jag in i det och det funkade det med. Åter igen, så väldigt fascinerande alla de sätt författarna hittar att berätta den här historien på.

     I sin helhet, hur som helst, tyckte jag ändå väldigt mycket om Illuminae - berättelsen var fascinerande, spännande och annorlunda. Amie Kaufman och Jay Kristoff har gjort ett riktigt bra jobb, och jag ser väldigt mycket fram emot att fortsätta serien när andra delen kommer ut!

Vad tycker ni om Illuminae?

Kram

Kimberly

Livet efter dig av Jojo Moyes

Titel: Livet efter dig
Originalets titel: Me Before You

Författare: Jojo Moyes

Antal sidor: 393

Serie: -

Förlag: Printz Publishing 

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

"Jag bara... jag står inte ut med tanken på att du ska stanna här för evigt. Du är alldeles för smart, alldeles för intressant." Han tittade bort. "Man har bara ett liv. Man har en skyldighet att leva det fullt ut."

Handling (tagen från förlagets hemsida): Lou Clark och Will Traynor är så olika man kan vara. Lou bor hemma och försörjer sina föräldrar med lönen från det lilla kaféet där hon jobbar. Hon har inga ambitioner utanför den lilla stad där hon bott i hela sitt liv. Will var en atletisk A-personlighet, framgångsrik aktiemäklare med toppjobb i London och snygg flickvän. Tills en motorcykelolycka tog ifrån honom alltsammans.

     När Lou blir arbetslös tar hon jobbet som Wills sällskapsdam enbart för att hon inte kan hitta något annat, och hon behöver verkligen pengarna. Hon har ingen aning om hur hon ska hantera den dystre, oförskämde man som hon anställts för att ta hand om under dagarna, och han föraktar den illa klädda, pladdriga tjej som hans mor anställt i ett genomskinligt försök att pigga upp honom.

     Will har bestämt sig – hans liv är trångt och glädjelöst, och han vet exakt hur han ska få slut på alltihop. Lou bestämmer sig i sin tur för att få Will att ändra sig. Ingen av dem vet att de kommer att förändra varandra för alltid.

Vad tyckte jag: Efter att ha läst Sista brevet från din älskade var jag ärligt lite rädd att jag inte riktigt skulle fastna för den här boken. Sista brevet från din älskade var absolut en vacker kärlekshistoria, men den kändes också stundvis en aning långdragen, och jag var rädd att även Livet efter dig skulle kännas lite seg, men även att den skulle ha en betydligt större tyngd över sig. De två sakerna tillsammans gjorde mig lite orolig för att påbörja boken. Men, å andra sidan hade jag ju hört så mycket gott och efter att ha sett trailern till filmen - som verkligen var superbra - så blev jag väldigt tagen. Så jag slog upp boken i alla fall, och fastnade direkt.  

     För den här historien är verkligen så himla fin att jag inte kunde sluta läsa! Den är romantisk och vacker och underhållande och hjärtknipande och den innehåller en hel bunt väldigt älskvärda karaktärer. Och jag bara faller. Faller för Will som har ett så stort hjärta fastän han inte alltid visar det och som vill så mycket mer för alla. För Louisa som är en sådan underbar blandning av optimism och positivitet och lite naiv på samma gång, men samtidigt så väldigt jordnära. För Nathan och Lous familj och Wills familj och alla andra. För de är så fina och äkta och har så mycket kärlek inom sig och gentemot varandra att det inte går att inte bli berörd. 

     Och det var nog ändå det som främst fick mig att älska den här berättelsen. Hur den fick mig att känna. Den är äkta, uppriktig och fylld av kärlek. Den fick mig att skratta och gråta och stundvis vilja slänga boken i väggen - och ibland allt på en och samma gång. Jag kände så mycket. Så mycket glädje, sorg och frustration att jag ibland inte visste vart jag skulle ta vägen och det i sig är ganska så fantastiskt. 

     Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Det fanns delar jag älskade, och delar jag hatade (okej, hatar är ett starkt ord - starkt ogillade) men aldrig för att historien var dålig. Aldrig för att jag skulle vilja ändra på karaktärerna - jag blev bara så tagen. Och det är fint. Att man fick en sådan kontakt med historien att den kunde påverka en så starkt. 

     Jojo Moyes har verkligen lyckats med Livet efter dig. Det är en stark och fenomenal historia om att leva och hitta sig själv. Den är så stor och innehåller så mycket, samtidigt som den är så väldigt underhållande och härlig att läsa. Moyes är väldigt skicklig i sitt sätt att berätta historier och jag kan inte annat än beundra henne för det. Hon är en riktigt begåvad författare som har skapat något äkta och vackert som kommer stanna hos mig för en lång tid framöver. 

Berätta vad ni tycker om Livet efter dig, och är det någon som har läst uppföljaren Arvet efter dig får ni jättegärna dela med er av era tankar i kommentarerna!

Kram

Kimberly

The Selection av Kiera Cass

Titel: The Selection

Originalets titel: The Selection

Författare: Kiera Cass

Antal sidor: 327

Serie: The Selection #1

Förlag: Harper Teen

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Something about the tentativeness of it made me feel beautiful. Without a word, I could understand how excited he was to have this moment, but then afraid at the same time. And deeper than any of that, I sensed that he adored me.”

Handling (tagen från Goodreads): For thirty-five girls, the Selection is the chance of a lifetime. The opportunity to escape the life laid out for them since birth. To be swept up in a world of glittering gowns and priceless jewels. To live in a palace and compete for the heart of gorgeous Prince Maxon.

     But for America Singer, being Selected is a nightmare. It means turning her back on her secret love with Aspen, who is a caste below her. Leaving her home to enter a fierce competition for a crown she doesn't want. Living in a palace that is constantly threatened by violent rebel attacks.

     Then America meets Prince Maxon. Gradually, she starts to question all the plans she's made for herself—and realizes that the life she's always dreamed of may not compare to a future she never imagined.

Vad tycker jag: Ärligt talat plockade jag upp den här boken främst på grund av det snygga omslaget. En liten del av mig valde den väll också eftersom den faktiskt fått ganska så bra recensioner. Jag ville ju läsa den - ändå hade jag inte sådär jättehöga förväntningar på historien. Den verkade okej, men någon prinsessvariant av The Bachelor verkade ärligt talat inte jättespännande. 

     Men oj så fel jag hade. 

     Visst, The Selection är något av en prinsessvariant av The Bachelor, men den är också så mycket mer än så! Det är en spännande historia om en flicka som fått växa upp i nedre delen av samhället utan något hopp om att någonsin bli mer än det hon födds till och en prins med världens tyngd på sina axlar som inte önskar sig något annat än att bara bli förälskad. Det låter ytligare än det är, och berättelsen visar sig vara väldigt, väldigt fängslande. För där finns också ett sprakande triangeldrama, attacker från rebellgrupper och en spänning som jag inte riktigt kan förklara varifrån den kommer. Men jag kunde inte sluta läsa. Verkligen kunde inte. Det var väldigt länge sedan jag var såhär fast. Jag kunde sitta på lektionen och längta till skoldagen var slut, enbart för att kunna sätta mig på bussen och slå upp boken i några minuter. America Singer (som för övrigt har typ världens töntigaste namn) och prins Maxon är så väldigt underhållande att läsa om och jag fullständigt älskar det. Jag bara flyger fram genom berättelsen, sida efter sida. 

     Själva grundhistorien har en del brister, och personligen tycker jag vi får veta alldeles för lite om den här framtida världen vi blir presenterad för. Dessutom så har jag fortfarande svårt att greppa hur någon som är så fattig att hennes familj knappt har råd med el, kan äga ett antal finare klänningar (??) och hur, i en framtid efter fjärde världskriget, världen fortfarande inte är mer jämställd och jämnlik. 

     Men men, jag antar att själva berättelsen inte alls hade varit lika intressant om den här världen inte hade varit så förstörd som den är, så endel brister får vi väll tillåta den.

     Språket är inte särskilt speciellt och berättelsen blir inte överdrivet målande berättad, men The Selection är en karaktärsdriven historia och en romantisk berättelse, och som sådan gör den sig verkligen väl. Som sagt kunde jag inte sluta läsa, och för mig är det bland det bästa betyg en bok kan få. Jag tyckte väldigt mycket om den och jag hoppas kunna sätta tänderna i uppföljaren så snart som bara möjligt. 

     Läs den!

Dela gärna med era av era tankar om The Selection nedan! Gillade ni första boken? Är uppföljarna lika bra?

Kram

Kimberly