Tredje principen av Anna Jakobsson Lund

Titel: Tredje principen
Originalets titel: Tredje principen
Författare: Anna Jakobsson Lund
Antal sidor: 327
Serie: Systemet
Förlag: Annorlunda förlag
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris eller Bokus

”Ingenstans i Systemet kan du bara låta dig uppslukas av mörkret. Någon vet alltid. Det är alltid någon som ser.”

Handling (tagen från Goodreads): Ava är rebell. Hon kan styra andra människors tankar, en användbar förmåga i en motståndsrörelse som rustar för krig.

Levi slutade tro på kampen när den tog hans föräldrar. Nu försöker han bara överleva. Hålla sig undan och kontrollera vansinnet som känns som om det ska dränka honom.

En natt blir Levis syster gripen. För att rädda henne tvingas han bryta ett gammalt löfte, ta kontakt med folk han inte vill ha med att göra. Ava får order att hjälpa honom och de ger sig av tillsammans. Hon säger att de måste lita på rebellerna. Men kan de verkligen det?

Omdöme: Låt mig börja med att säga att jag ville älska den här boken. Det ville jag verkligen. Praktiskt taget varenda bokblogg jag läst som recenserat boken har lovprisat Systemet-trilogi. Knappt ett ont ord har jag läst, och jag betvivlar inte för en sekund att Anna Jakobsson Lund förtjänar allt beröm som hon fått. Hon är en duktig författare, och det här är en bra bok, men personligen kan jag inte med gott samvete ansluta mig till skaran som höjer Tredje principen till skyarna, för sanningen är den att boken helt enkelt inte gick hela vägen hem hos mig.

Att konceptet är fantastiskt, det är det ingen fråga om. För det första: SVENSK DYSTOPI. Jag vill ju dansa omkring bara av att skriva orden. Det är ganska fantastiskt ändå, och Anna gör det så himla bra. Hur hon väver in vårt samhälle idag i den möjliga framtid hon målar upp är bara otroligt. Alla referenserna till det svenska samhället och vår kultur var guld värda. Som när Levi, Ava och Leymah stöter på ett gammalt IKEA varuhus. Eller när Levi flippar sin gamla peng där Estelle är ingraverat. Jag började hoppa upp och ned i sätet varje gång, för det känns så speciellt. Som en liten hemlighet som bara vi som bott eller just nu bor i Sverige får ta del av. Det är sällan man stöter på det i dystopiska romaner - framförallt för att det skrivs väldigt få svenska dystopier. Därför vill jag hylla Anna Jakobsson Lund för att hon vågar. För att hon tar konceptet och får det att verka så självklart att ännu fler efter henne kanske också kommer våga.

Tredje principen är en intressant bok. Jag läste med spännings och ville ständigt veta mer om världen Levi och Ava målar upp, för nog är den fascinerande. Så fascinerande att jag inte fick nog, och det var nog lite det som var problemet också. I slutendan tycker jag att vi fick veta alldeles förlita om denna enastående och komplexa världs. Jag  förstår att det kanske lite är det som är meningen med första boken i en serie, att ge oss delar av pusslet, men inte allihopa. Att lämna tillräckligt många hål för att de ska finnas pusselbitar att hitta i de resterande böckerna också, så att bilden inte blir hel förens i slutet. Trotts det tycket jag vi fick för få bitar för att ens förstå den här första delen helt ut. Det var delar av historien jag kände att jag inte riktigt förstod för att vi inte fick veta tillräckligt mycket om världen den utspelar sig i, vilket är synd. Jag känner ofta så här med olika typer med dystopiska berättelser - att man vill veta allt om det nya samhället man hamnar i, men det slutar med att man blir besviken eftersom man endast får se små glimtar av hur allt fungerar. Kanske är det bara jag som är petig, kanske är det en av genrens stora brister, men jag hade helt enkelt bara önskat mig mer av Tredje principen.

Något annat som inte gick hela vägen hem för mig var kemin mellan huvudkaraktärerna. Jag vet att så många andra älskat dem, och jag tyckte också om dem, men genom stora delar av berättelsen kändes det inte som om jag fick någon kontakt med dem. Kanske är det för att så mycket fortfarande är dolt, för att vi fortfarande bara fått lära känna dem på ytan - men det är just så det känns. Ytligt. Deras resa är spännande, men jag känner inget speciellt för karaktärerna i sig. Levi, Ava och Leymah sticker inte ut så väldans mycket. Och visst bildar de en fin grupp, men jag saknar lite mer dynamik. Lite mer insider-skämt eller vad som helst som hade gjort att de kändes mer levande. Å andra sidan, sakerna de går igenom är alla tunga och seriösa, och att de alla är lite tysta och fokuserade och inte direkt skämtar är helt förståelig. Men ändå, jag hade gärna lärt känna dem mer. Sen tvivlar jag inte en sekund på att det är något som kommer i komma i följande böcker i serien, så kanske är det inte en jättestor grej egentligen, men det gjorde att boken bleknade lite i mina ögon.

Sammanfattning: Tredje principen blev en besvikelse, troligtvis pågrund av den stora hype som uppstått kring boken vilken drev mig att ha litet för höga förväntningar. Men trotts att det fanns ett par saker som gjorde att boken personligen inte riktigt blev en fullträff, är det fortfarande en väldigt bra bok som känns ny och är både spännande och intressant. Anna Jakobsson Lund har lyckas väl med Tredje principen och även om den inte var helt perfekt för mig är den definitivt läsvärd.

Vad tycker ni själva om Systemet-trilogin? Hur är uppföljarna? Dela med er i kommentarerna!

Kram, Kimberly

Diabolic av S.J. Kincaid

Titel: Diabolic
Originalets titel: Diabolic
Författare: S.J. Kincaid
Antal sidor: 506
Serie: ?
Förlag: B. Wahlströms 
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Det var ett påpekande som jag inte ens bevärdigade med ett svar. Naturligtvis var jag beredd att dö för Sidonia. Hon var hela min värld. Jag älskade ingen annan än henne och hennes välbefinnande var det enda viktiga för mig. Utan henne förlorade hela min existens mening. 

Döden skulle vara en välsignelse jämfört med det.”

Handling (tagen från Goodreads): Nemesis är en Diabol, en varelse med mänskligt utseende, mänskligt DNA, men manipulerad och programmerad till att bara bry sig om sin ägares välmående. I Nemesis fall är det Sidonia, dottern i en av galaxens högst uppsatta familjer. Flickorna växer upp sida vid sida - den ena människa, den andra livvakt.
      Men så kräver kejsaren Sidonias närvaro i det kejserliga palatset, som ett sätt att utpressa hennes pappa. Det enda sättet för Nemesis att skydda Sidonia nu, är att ta hennes plats. Omgiven av korrupta politiker och bortskämda rikemansbarn måste hon lära sig att se ut och uppföra sig som en fin dam. En svår uppgift, när man är framavlad för att döda.
      Men när rymdimperiet hotar att falla sönder upptäcker Nemesis att hon trots allt har en human sida, som vida överträffar den hos personerna hon omges av. Bland intriger, svek och förräderi är kanske hennes förmåga att älska det som kan rädda såväl henne som hela imperiet.

Vad tycker jag? Under de första 100 sidorna var jag väldigt tveksamt inställd till Diabolic. Jag kände inte riktigt att vi fick tillräckligt förklarat för oss gällande hela den här nya världen boken pressenterade oss för, jag hade svårt att riktigt sympatisera med Nemesis, och jag kände att historien inte riktigt kom någon vart.
      Men sen så fortsatte jag att läsa. 50 sidor till, och jag kunde inte sluta.
      Ju längre jag kom i Diabolic, ju snabbare flög sidorna förbi. Intrigerna, tvisterna, maktspelen - de grabbar tag i en, suger in en i Nemesis värld och sen är man fast där. Fast där med Nemesis medan helvetet brakar lös i rymden, och det är bara så bra.
      Någonting jag dock var väldigt tveksam till i början av läsningen var Nemesis i rollen som huvudkaraktär. Hur skulle det kunna vara intressant att i 500 sidor få följa någon som inte ens har mänskliga känslor? Som är tränad i att begå de mest brutala handlingar utan ånger? Vars liv har ett enda syfta, och det är att leva - nej, dö - för någon annan?
      Detta visade sig dock inte alls vara ett problem. Föga förvånade utvecklas Nemesis som karaktär genom boken, och vad jag tycker S.J Kincaid gör så bra är att hon låter den här förändringen vara realistisk. Nemesis vaknar inte upp en dag och känner plötsligt alla känslor människor känner - nej, den här resan tas ett steg i taget. Och ibland tas även flera steg tillbaka. Nemesis får långsamt växa och utvecklas, men det sker inte felfritt eller utan problem, vilket drev boken framåt på sitt eget sätt. Nemesis kom i slutendan att bli en karaktär jag verkligen tyckte om.
       Om vi går tillbaka lite till Diabolics brister så skulle jag säga att dessa är 1) att vi inte får mer förklarat om världen. Världsbygget har definitivt en hel del brister. Vi får veta en del, men det är ännu mer vi inte får veta - vilket jag sörjer. För det det är ju så väldigt, väldigt intressant, och ändå skrapar vi bara på ytan som är hela den här nya världen. 2) I vissa situationer hade boken inte mått dåligt av lite mer uppbyggnad inför endel händelser. Ibland bara befann sig Nemesis plötsligt i en shit-vafan-händer-biter-på-naglarna-situation, men innan man själv ens hann börja figurera ut hur hon skulle kunna lösa det eller tänka hur-försjuttsingen-ska-de-ta-sig-ur-det-här, hade Nemesis redan löst det. Boken var extremt spännande, förstå det här rätt, men den hade kunnat vara ännu mer spännande genom att ibland dra ut lite mer på en del saker vid rätt tillfällen.
      Samtidigt är den här historien väldigt väl upplagd. Den är oförutsägbar på det bästa sätet, och intrigerna och vändningarna känns realistiska, samtidigt som man inte ser dem komma - vilket är en väldigt fin balans S.J Kincaid har lyckats skapa.
      Överlag: toppenbok! En riktigt intressant sci-fi, men spännande karaktärer i en spännande version av framtiden med vändningar, maktspel, intriger och oväntade tvister som håller en fastklistrad vid boken ända fram till slutet.

Tack till B. Wahlströms för förhandsläsningsexemplaret!

Vad tycker ni själva om Diabolic?

Kram

Kimberly

Glassvärdet av Victoria Aveyard

Titel: Glassvärdet
Originalets titel: Glass Sword
Författare: Victoria Aveyard
Antal sidor: 448
Serie: Röd drottning #2
Förlag: Modernista
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Med den lilla gesten hade han förändrat min framtid och ödelagt sin egen. 

Och vi är för alltid bundna till varandra. Det är ett band som är blodbesudlat och präglat av svek. Vi står enade mot Maven och mot alla de som förrådde oss, mot en värld som håller på att falla sönder.”

Handling (taget från Goodreads):Mare Barrows blod är rött - färgen hos vanligt folk - men hennes silverförmåga, kraften att styra blixten, har förvandlat henne till ett vapen som kungahuset försöker kontrollera. Härskaren kallar henne en omöjlighet, en bluff, men när hon flyr från Maven, prinsen - vännen - som bedrog henne, upptäcker Mare något häpnadsväckande: Hon är inte den enda i sitt slag.
      Jagad av Maven, nu en hämndlysten kung, ger sig Mare ut för att söka upp och rekrytera andra röd-och-silver-krigare till kampen mot hennes förtryckare. Men Mare inser att hon befinner sig på en livsfarlig väg, där hon riskerar att bli just det slags monster hon försöker besegra.

Vad tycker jag? Jag uppskattade Glassvärdet. Jag uppskattade de nya karaktärerna som introducerades, jag gillade att jag aldrig riktigt visste exakt var historien var påväg och att man fick se förändringar hos de karaktärer vi redan kände. Glassvärdet var en resa, och en spännande sådan - men det var inte direkt en bok som fick mig att känna "wow".
      Jag tror anledningen till att Glassvärdet ändå föll mig i smaken var för att mina förväntningar var väldigt låga. Jag blev besviken på Röd drottning eftersom mina förväntningar var skyhöga, och därför förväntade jag mig inget särskilt av den här boken. Just därför tror jag att jag blev överraskad.
      Eller, överraskad och överraskad ska jag väll inte säga. Men jag tyckte om den. Det finns fortfarande en hel del som jag saknar - speciellt mer insikt i världsbygget och hela den här röd-silver-grejen. Men de frågorna börjar åtminstone att tas upp lite mer. Sen kan jag fortfarande tycka att tempot var för seg för en spännande dystopi och att boken innehöll för lite kärlek för min smak, men mitt största problem med Glassvärdet var Mare. Jag fick aldrig någon riktig känslomässig koppling till Mare i Röd drottning, så jag gick in i den här boken redan med ett avstånd till henne, vilket nödvändigtvis inte måste ha varit något dåligt. Men, att jag började känna ännu mindre för Mare, det är å andra sidan dåligt. Hur hon växter till att bli mer och mer hänsynslös, hur hon ibland nästan håller på att bli allt hon avskyr - det är något dåligt. Tror jag. Ibland ville jag bara skaka om henne, gå fram till henne och skrika "ser du inte vad du håller på med? Ser du inte vilka ändlösa möjligheter du har, och hur du bara kastar bort dem genom din smala syn på världen och vilja efter hämnd?" Jag blev så frustrerad, så väldigt, väldigt frustrerad.
      Men (jag använder alldeles för många "men" i det här omdömet), samtidigt förstår jag ju lite. Jag gör ju det. Jag fattar. Och jag antar att det är där boken också klättrar i mina ögon. Jag håller inte med Mare i det hon gör, och jag önskar gång på gång att hon ska ta tag i all sin skit och växa som människa och bli den där hjälten vi alla vet att hon kan bli. Men jag förstår lite också, och är inte det ganska så fint ändå? Att verkligen inte hålla med i en karaktärs värderingar och handlingar, men ändå någonstans förstå dem. Mare har aldrig varit en av mina favoritkaraktärer, men jag tycker det är fint hur hon både har brister (många brister) och sådan potential. Det gör henne komplex på ett intressant sätt.
      Victoria Aveyard skrev inte de här böckerna för att skapa en huvudkaraktär med möjligheten att rädda världen bara för att göra henne till ett monster och ett misslyckande. Jag tror verkligen inte det. Och därför blir jag bara mer intresserad av vad som kommer hända i sista boken, på hur det hela kommer utvecklas - på om Mare äntligen kommer skärpa sig.
      Glassvärdet var ingen bok jag älskade, men jag tyckte om den, och jag tror att om man tyckte om Röd drottning så kommer man förmodligen även uppskatta denna.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret! 

Vad tycker ni om Glassvärdet och Röd drottning?

Kram

Kimberly

The One av Kiera Cass

Titel: The One

Originalets titel: The One

Författare: Kiera Cass

Antal sidor: 323

Serie: The Selection #3

Förlag: HarperTeen

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

"This isn’t happily ever after.

It’s so much more than that." 

Handling (tagen från Goodreads): The time has come for one winner to be crowned.

       When she was chosen to compete in the Selection, America never dreamed she would find herself anywhere close to the crown—or to Prince Maxon's heart. But as the end of the competition approaches, and the threats outside the palace walls grow more vicious, America realizes just how much she stands to lose—and how hard she'll have to fight for the future she wants. 

Vad tycker jag: Så nu är det över. The Selection har nått sitt slut (eller ja, för den här gången i alla fall) och jag känner mig konstigt tom. De här tre böckerna i serien har varit en sådan resa - och trotts att jag har svårt att sätta ord på exakt varför, så har jag sannerligen älskat varenda sekund av den.

       Eller, nja, nu överdrev jag kanske lite. För visst kan America vara lite väl impulsiv ibland, och nog har den här serien varit lite överdramatiserad då och då. The One var inget undantag, och det fanns helt klar en del stunder i boken jag irriterade mig på. Och, inte för att nämna några namn eller så, men det fanns definitivt endel karaktärer som inte riktigt var ärliga när det gällde sina känslor - och om det fanns något i The One som gjorde mig frustrerad så var det just det. 

       Något annat jag tycker Cass ska ha kritik för i denna del var att en del twister kändes lite påtvingade. Ibland kunde jag få känslan av att hon bara försökte pressa in mer action och drama för att öka spänningen, när det egentligen inte behövdes. Det kunde helt enkelt bli lite för mycket ibland. Visst kan skottskador och romantisk pardans i regnet vara en udda kombination som tillsammans blir fantastisk, men det finns också en gräns där någonstans. En gräns för att inte göra handlingen för orealistisk eller överspelad, och ibland kunde The One ligga lite väl nära den gränsen.  

       Trotts detta älskade jag ändå denna avslutande del på Americas och Maxons historia. Självklart gjorde jag det. Som i de tidigare delarna föll jag pladask för romantiken, relationerna och spänningen. Förälskade mig i karaktärernas resa, blandningen av lättsam underhållning och allvar som bara fångar en. 

       För det här är grejen: Varken The One, eller The Selection är över lag är perfekt. Världsbygget existerar knappt, triangeldramat är klyschigt och relationerna är sådär jobbigt av-och-på hela tiden. Men ändå lyckas jag inte lägga ner någon av dem - inte minst The One. Det går inte att sluta läsa. Det är som om böckerna läger något av en förtrollning över mig där jag slutar bry mig om världsbygget eller det överspelade dramat och istället hela tiden bara måste ha lite till. För samtidigt är de ju så bra. Böckerna må ha brister men är det en sak de är så är det underhållande.

       I min åsikt var The One trotts allt ett väldigt bra avslut på Americas och Maxons historia. Fast riktigt slut är den kanske ändå inte, för det finns ju faktiskt två böcker till i serien som handlar om en annan selection 20 år senare. 

       Åh, jag ser väldigt mycket fram emot att snart plocka upp dem och återigen få bli förtrollad.

Hur känner ni när det kommer till The Selection? Har ni läst någon/några av böckerna?

Kram

Kimberly

Ett veck i tiden av Madeleine L’Engle

Titel: Ett veck i tiden

Originalets titel: A Wrinkle in Time

Författare: Madeleine L’Engle 

Antal sidor: 168

Serie: A Wrinkle in Time Quintet #1

Förlag: Modernista

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Jag förstår inte mer än du av det hela, men en sak som jag har lärt mig är att saker kan vara, även om man inte förstår dom.”

Handling (tagen från Goodreads): Det är en mörk och stormig natt. Tonåriga Meg Murry sitter i sitt rum på vinden, lyssnar på blåsten som river i huset och funderar för sig själv. Hon vantrivs med sin kropp och sitt utseende. I skolan är det mesta jobbigt och krångligt. Och hennes pappa, vetenskapsmannen, har försvunnit efter att ha jobbat med ett mystiskt experiment på uppdrag av regeringen.

     Men det är inte bara Meg som är vaken den här natten. Mamma och lillebror Charles Wallace är också uppe, för den mystiska tanten Fru Whatsit har kommit på besök och slagit sig ner i deras kök - och hon verkar både veta en hel del om vart Megs pappa kan ha tagit vägen, och om hur de ska kunna få tillbaka honom.

Vad tycker jag: Ett veck i tiden är en klassiker, en bok som är vitt och brett älskad av såväl barn som vuxna och har varit det i över femtio år. Och jag är jätteledsen, men jag förstår bara inte grejen. Efter att ha läst färdigt boken i förgår kväll slog jag ihop den och bara stirrade på den med tanken "har jag missat något?" ekande i huvudet. Jag förstod bara inte varför just den här boken har fått sådan uppmärksamhet i så många år när det, enligt mig, finns så otroligt många bättre böcker där ute. 

     Det var inte det att Ett veck i tiden var rent ut dålig, den var bara inte överdrivet bra heller i mina ögon. Jag kan erkänna att den har en viss charm, och jag uppskattar även vilken fantasi L'Engle måste ha haft för att ha kunnat skriva den här historien, Ett veck i tiden är verkligen både fanatasifylld och originell, med en hel uppsättning intressanta karaktärer. En del av mig älskade att läsa om Charles Wallace, Fru Vadå, Fru Vem och Fru Vilken. Karaktärerna var det inget fel på, visst var de lite udda, men det uppskattades bara i det här fallet. Vad som var mitt största problem med Ett veck i tiden var bristen på förklaringar. Visst, endel förklarades, men ingen helheltsbild målades upp. Jag vet fortfarande inte vad D E T är. Jag vet fortfarande inte hur folk faktiskt lyckas tessera (även om det faktiskt är något som åtminstone delvis fick en rimlig förklaring) och så vidare och så vidare (vill inte ge allt för många exempel så jag inte råkar avslöja handlingen för någon). Eller är det bara så att jag faktiskt har missat något? För mig känns historien bara inte komplett och ärligt talat är jag precis lika förvirrad nu efter sista kapitlet som jag var efter första. 

     Men samtidigt vill jag inte säga rakt ut att boken är dålig heller, för det är den inte. Den är spännande, den är kreativ och annorlunda och den innehåller massor av intressanta karaktären. I grunden tror jag att Ett veck i tiden kanske är en bok som passar barn bättre än vuxna/ungdomar, och att vuxna som uppskattar boken många gånger gör det pga någon form av nostalgi från barndomen. Det känns som om boken är mer anpassad till barn, för barn kräver inte förklaringar på samma sätt som vi gör när vi vuxit upp. För oss måste allt vara rimligt och ha sin precisa förklaring. Vi måste förstå allt, för barn är det kanske inte lika viktigt att allt tekniskt stämmer och i sådana fall tror jag definitivt att Ett veck i tiden kan vara ett äventyr. Kanske är det till och med vad L’Engle vill säga med sin berättelse - och varför hon riktar sig till just barn - att allt inte alltid har en rimlig förklaring. Och på något sätt kan det kanske finnas något fint i det, att bara acceptera ibland utan att analysera allt. Värt att också tänka på är ju faktiskt att det finns en hel uppföljande serie till Ett veck i tiden, och i de böckerna blir kanske mer förklarat närmare. Men för mig var det bara för förvirrande att läsa den här boken helt enkelt.

     Eller, kanske är jag bara blind för det där guldkornet boken tycks innehålla som gör att så många älskar den. Kanske har jag faktiskt bara missat något, vem vet, men i mina ögon är Ett veck i tiden tyvärr inte en ny favorit.  

Tack till fina Modernista för recensionsexemplaret!

Vad är era tankar om Ett veck i tiden? Tycker ni att jag har fel i min recension får ni jättegärna skriva det, vill verkligen förstå vad det är med Ett veck i tiden som fångat så många läsare genom åren!

Kram

Kimberly

Athena av Marta Söderberg

Titel: Athena

Originalets titel: Athena

Författare: Marta Söderberg

Antal sidor:

Serie: ?

Förlag: Gilla Böcker

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Du är på Athena. Vi gör sådant som vanliga säkerhetsministeriet inte klarar av. Här kommer du att bo, tränas och med tiden erbjudas ett nummer. Se det som din andra chans.”

”Och om jag inte vill då?”

”Åh, du kommer att vilja.”

Handling (från Goodreads): Maya lever i zonernas gränder, ständigt på sin vakt. Benjamin har ingen och inget, och längtar bort från sitt kriminella liv. Makten kallar dem nummerlösa. En natt förs Maya och Benjamin iväg av maskerade män. De vaknar upp på Athena, en hemlig agentorganisation. Tillsammans med andra nummerlösa ungdomar ska de genomgå ett rekrytprogram.

     De lever i en tid när allt har fallit sönder. Ingen saknar dem. Maya och Benjamin tvingas vänja sig vid Athenas hårda värld. Men hur långt är de beredda att gå för att klara prövningarna? Hur mycket är de villiga att offra för att kanske få en ny chans?

Vad tycker jag: Ärligt talat har jag haft väldigt svårt att försöka sammanfatta mina tankar om Athena. För jag tycker så mycket och samtidigt typ ingenting alls. Om det nu låter rimlig. 

     Grejen är den att jag gillade Athena - det gjorde jag verkligen - men samtidigt gick den av någon anledning inte riktigt hem. Kanske för att det fanns små, små delar, detaljer, som jag bara fick känslan inte riktigt passade in i den stora helhetsbilden. Kanske för att vi inte får veta särskilt mycket om den nya världen vi blir pressenterade för eller för att det känns som om en hel del inte blir tillräckligt förklarat. Det finns så mycket mer jag vill veta, så mycket som jag fortfarande inte förstår.

     Å andra sidan så var boken väldigt spännande. Absolut, det tog ett tag för mig att komma in i historien, men mot slutet så var den ändå väldigt svår att lägga ifrån sig. Vad jag dock verkligen föll för var inte tempot, det var iden. Jag älskar iden om en hemlig organisation som "rekryterar" ungdomar från samhällets lägsta skikt - och jag tycker verkligen om mystiken kring det hela och hur allt känns väldigt genomtänkt. Dessutom älskar jag att det här är en svensk dystopi! Dock hade det varit intressant med en starkare koppling till det svenska samhället så man kanske hade kunnat känna igen sig mer. Antar att det å andra sidan kanske är lite svårt att få in med tanke på att vi får reda på väldigt lite bakgrunds historia i boken i huvudtaget. Jag vet inte ens om det framtida samhälle boken utspelar sig i brukade vara Sverige? Hade varit superintressat om det varit så i alla fall! Sällan man får läsa om hur Sverige kanske skulle se ut i framtiden.

     Men förutom frågetecknen kring samhället hade jag också av någon anledning lite svårt att knyta an till karaktärerna, speciellt Benjamin. Han kändes som en lite oklar karaktär och jag hade under hela historien svårt att placera honom. Med Maja var det enklare. Hon var intressantare och det fanns ett annat djup i henne, precis som Elias och Dolly (även om de båda också var lite svåra att placera). Återigen önskar jag att vi hade fått veta mer, men nu är det här (förhoppningsvis) bara första delen i en serie och då är det å andra sidan kanske ganska förståeligt att man inte fått veta allt om karaktärerna - eller bakgrunden till den här nya världen. Hur som helst hoppas jag på att få lära mig mer om dem och hela det framtida samhälle Athena utspelar sig i inom en snar framtid. 

     Sammanfattningsvis så både tyckte jag om och tyckte inte om den här boken, men i slutendan så var det hur som helst väldigt underhållande att läsa den - vilket ändå måste betyda ganska mycket. Och var det något Athena gjorde så var det att bygga upp berättelsen för en fortsättning - och en sådan ser jag väldigt mycket fram emot!

Vad tycker ni om Athena - och ännu viktigare: Vet någon om/när det kommer en uppföljare!?

Kram

Kimberly

Fjärilarnas stav av Ingrid Remvall

Titel: Fjärilarnas stad

Originalets titel: Fjärilarnas stad

Författare: Ingrid Remvall

Antal sidor: 234

Serie: -

Förlag: Affront

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

"I Utmarkerna skämtade vi om människorna som bodde i stade, Fjärilarna. Hur korkade de var, ytliga och själlösa. Samtidigt kunde vi inte få nog av att titta på nätet och få glimtar från deras värld. Som lysande lockbete ledde de in våra tankar på drömmen om något mer än vad vi själva hade. 

Visst hade jag varit lika nyfiken som de andra, men hade det inte varit för Maxine hade jag aldrig kommit på tanken att försöka ta mig in i staden."

Handling (taget från Goodreads): Artonåriga Vega bor på den fattiga sidan av Muren, dömd att varken synas eller höras. En natt gör hon och hennes bästa vän det förbjudna: de smiter in i staden där de rika och vackra bor. Där träffar hon Fenix.

     Han står för allt hon själv saknar och hon börjar drömma om ett nytt liv. Men under stadens glansiga yta rör sig mörka krafter och Vega inser att det finns kopplingar mellan henne och de attacker och kidnappningar som skakar samhället.

     Hur låter man bli att tappa bort sig själv när man inte längre vet vem man är? Och vem vågar man lita på i en värld där alla har något att dölja? 

Vad tycker jag: Jag ville tycka om den här boken så himla mycket - det ville jag verkligen, av flera anledningar. Dels för att den är skriven av en svensk författare - och dessutom är en sci-fi för unga vuxna (!), men dels också för att den verkade så otroligt bra! Robotar och artifical intelligents är fortfarande ganska outforskade områden inom ungdomslitteratur och därför kändes boken ny och spännande!

     Och det var den också. Delvis. 

     Jag tyckte verkligen om idén Fjärilarnas stad bygger på, jag tyckte om ploten och att historien tog en hel del oväntade vändningar (jag såg definitivt inte slutet komma) - och jag tyckte om hur genomtänkt det kändes. Jag tyckte om den nya världen Remvall målade upp, och jag beundrar hur mycket fantasi det måste gått åt för att kunna skapa den. Den känns verkligen både ny och intressant!

     Vad jag å andra sidan inte tyckte om lika mycket var att historien kändes väldigt hastad. Det händer sak på sak på sak, utan att vi pausar och får tillfälle att lära känna världen eller karaktärerna där emellan. Vi blir bara kastade mellan en händelse till en annan utan någon riktig upptrappning emellan dem. Därför kändes det ibland som om boken hade behövt genomarbetas mer. För grundidén är toppen, ändå blir boken bara okej. Dessutom finns det hål i historien - vissa saker blir inte förklarade alls medan andra blir förklarade alldeles för övertydligt vilket snarare gjorde att boken kändes överdramatiserad istället för riktigt spännande.

     Historien är dock väldigt lättläst, och det här är en bok där det händer massor. Hade jag varit yngre hade jag nog inte alls tänkt lika mycket på bakgrunden och hur spänningen borde byggas upp mer emellan de olika händelserna för att man ska bli känslomässigt investerad i dem och karaktärerna. Då hade jag bara låtit mig svepas med av det fartfyllda tempot och den intressanta världen. 

     Fjärilarnas stad var inte riktigt en bok i min smak, men inte dålig heller. Jag tyckte om idén, men inte sättet den var skriven på. Men vill du ha en svensk sci-fi med snabbt tempo tycker jag definitivt att du ska ge denna en chans - för kom igen, hur ofta publiceras faktiskt svensk sci-fi som innehåller robotar och artifical intelligents, med en annorlunda twist och en hel massa drama? Svaret är alldeles för sällan, och därför kan jag inte låte bli att heja på den här boken ändå. Och fast Fjärilarnas stad inte visade sig vara så fantastisk som jag hoppades är den ändå värd en chans.

Stort tack till Affront för recensionsexemplaret!

Dela gärna med er av era tankar av Fjärilarnas stad i kommentarerna! 

Kram

Kimberly

Scarlet av Marissa Meyer

Titel: Scarlet

Originalets titel: Scarlet

Författare: Marissa Meyer

Antal sidor: 374

Serie: The Lunar Chronicles #2

Förlag: Modernista

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

Ett lätt leende spred sig över Thornes ansikte. ”Det här är en fin stund, eller hur?”

”Om du med fin menar att jag för första gången sedan vi träffades inte vill strypa dig, så är det väl det.” Cinder sjönk ned på golvet igen. ”Men jag kanske bara är för utmattad för att vilja strypa någon.”

”Jag kan nöja mig med det” sa Thorne och sträckte ut sig på golvet bredvid henne. 

Handling (tagen från förlagets hemsida): I Scarlet återser vi Cinder, som nu försöker fly från det fängelse där vi sist lämnade henne – trots att det kommer att göra henne till den mest jagade personen i hela Samväldet.

     På andra sidan jorden söker Scarlet Benoit – en tuff fransk tjej som inte drar sig för att bära pistol – efter sin försvunna mormor. Och det visar sig att det är mycket hon inte känt till om sin mormor eller den livsfara hon levt i under hela sitt liv. När Scarlet träffar Wolf, en streetsmart slagskämpe som tycks veta en del om hennes mormor, har hon svårt att lita på honom. Samtidigt känner hon sig oförklarligt dragen till honom – och han till henne.

     Scarlet är en futuristisk version av sagan om Rödluvan. Ett oförglömligt äventyr i en värld befolkad av människor, cyborger och androider.

Vad tycker jag: Scarlet var en omläsning och det är andra boken i The Lunar Chronicles - en serie som jag bara börjar uppskatta mer och mer, ju mer jag läser! Jag älskade första boken Cinder både första och andra gången jag läste den, och precis likadant kände jag med Scarlet. Självklart fanns inte samma spänning där andra gången, men det gav mig å andra sidan bara mer tid att beundra hur väldigt bra den här serien är. 

    Som vissa påpekat innan, och som jag skrev i min recension om Cinder, hade det inte skadat med ett mer målande språk eller lite fler miljöbeskrivningar, men över lag är Scarlet en riktigt bra bok. Vad jag främst faller för är karaktärerna och historien. Jag har säkert sagt det tidigare, och troligtvis kommer jag att säga det igen, men: Marissa Meyer lyckas så himla väl med att väva in gamla sagor i en dystopisk miljö och göra dem fullständigt till sina egna! Att väva in fler olika sagor i varandra är komplicerat bara det - att dessutom göra det i en framtida värld är beundransvärt. Det skulle kunna bli rörigt, men istället känns känns det enkelt. Och det kan jag inte uppskatta nog. Det är vad som gör den här serien unik. Inte att det är en fairytale-retelling, eller att den är en dystopi eller handlar om kärlek och svek och krig. Nej, det är att den är en blandning av massor av klassiska sagor i ett helt nytt format, med en helt ny twist. De är inte kärnan av berättelsen, de är ett sätt att berätta den och det är vad som är så himla fantastiskt!

     Förutom berättelsen i sig älskar jag verkligen karaktärerna. Den här historien drivs väldigt mycket av sina karaktärer och det görs den på ett strålande sätt. Jag tycker om att vi får läsa från flera olika perspektiv utan att det blir rörigt eller för mycket, utan att det istället ger oss en mer intressant överblick över historien. De nya karaktärerna vi får lära känna är även de underhållande och bidrar väldigt väl till att utveckla historien. 

     Det finns inte så mycket mer att säga, jag tycker om historien, jag tycker om karaktärerna och nu kan jag verkligen inte vänta tills jag kan plocka upp fortsättningen! Har du inte redan kastat dig över The Lunar Chronicles är det dags!

Vad är era tankar om Scarlet, och hur är uppföljaren Cress?

Kram

Kimberly

Illuminae av Amie Kaufman & Jay Kristoff

Titel: Illuminae

Originalets titel: Illuminae

Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff

Antal sidor: 599

Serie: The Illuminae filles #1

Förlag: Rock the boat

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”The universe owes you nothing, Kady. It has already given you everything, after all. It was here long before you, and it will go on long after you. The only way it will remember you is to do something worth remembrance.”

Handling (tagen från Goodreads): This morning, Kady thought breaking up with Ezra was the hardest thing she’d have to do.

     This afternoon, her planet was invaded.

     The year is 2575, and two rival megacorporations are at war over a planet that’s little more than an ice-covered speck at the edge of the universe. Too bad nobody thought to warn the people living on it. With enemy fire raining down on them, Kady and Ezra—who are barely even talking to each other—are forced to fight their way onto an evacuating fleet, with an enemy warship in hot pursuit.

     But their problems are just getting started. A deadly plague has broken out and is mutating, with terrifying results; the fleet's AI, which should be protecting them, may actually be their enemy; and nobody in charge will say what’s really going on. As Kady hacks into a tangled web of data to find the truth, it's clear only one person can help her bring it all to light: the ex-boyfriend she swore she'd never speak to again.

Vad tycker jag? Först och främst låt mig bara säga: Wow vad jag älskar hur den här boken är skriven! Jag älskar att den går utanför ramarna, att den är annorlunda och att den tänjer gränserna och normerna för hur skönlitteratur vanligtvis framställs. Det gör att den känns ny och spännande. Man följer inte bara Kady och Ezra när de försöker lösa mysterierna i boken, utan det känns som om man själv får vara med och lösa dem, vilket får mig att känna mig som någon FBI agent på tv som bläddrar igenom hemligstämplade dokument och rapporter för att hitta ledtrådar för att lösa brottet, och det är så kul. Att få uppleva en historia på det sättet - det ska Amie Kaufman och Jay Kristoff ha en eloge för, för de gör det riktigt bra.

     Vad jag å andra sidan hade lite svårt för var att man ändå kändes begränsad. När man inte får följa historien genom någons ögon, så får man inte samma inblick i den heller. Man tappar lite sådant som miljöbeskrivningar, och en större förståelse för världen i stort. Man fick lära sig allt om karaktärerna och denna framtida värld genom läkarrapporter och utdrag ur chatter och intervjuer och liknande, vilket gör att man inte får veta allt. Man får absolut veta mycket, men det finns också sådant som faller bort. Det känns stundvis lite synd, men jag förstår också att det måste vara så om man vill ha berättelsen berättad på det sättet som den är, och personligen är det en uppoffring jag är mer än villig att göra. 

     Trots att man får läsa den här boken ”utifrån” så kom man ändå karaktärerna förvånansvärt nära och det fanns en hel del av dem jag hann fästa mig ordentligt vid. Det blev kanske inte riktigt på samma sätt som det ”brukar” vara i skönlitteratur - att man lär känna karaktärerna genom deras relation till huvudkaraktären - utan här får vi istället läsa deras mejlkonversationer, chatter, dagboksanteckningar och intervjuer de är med i och så vidare, men ändå känns det som om man får en väldigt tydlig bild av dem vilket är riktigt intressant och förvånansvärt underhållande. Jag älskade att läsa Kady och Ezras chatter för att de kändes väldigt levande. Äkta. Verkligen bra av författare hur de lyckas föra fram karaktärernas personlighet så väl, enbart genom sådant som chatter, och ändå få dem att kännas så levande. Riktigt bra jobbat.  

     Om det är något annat jag skulle klaga på, så var det att boken blev lite seg runt de sista hundra/hundra femtio sidorna. Efter att ha fått tagit del av ett specifikt tillkännagivande (förhoppningsvis förstår ni som läst vad jag menar) så fick berättelsen en form av hopplöshet som gjorde det lite segt för mig att fortsätta. Det släppte precis i slutet när spänningen åter igen låg på topp, men det fanns ändå ett ganska stort parti där det gick väldigt långsamt fram och jag lite tappade motivationen. Dessutom kändes hela grejen med AIDAN på slutet lite överspelat och att läsa ur ett dataprograms perspektiv kändes väldigt konstigt till en början, men tillslut kom jag in i det och det funkade det med. Åter igen, så väldigt fascinerande alla de sätt författarna hittar att berätta den här historien på.

     I sin helhet, hur som helst, tyckte jag ändå väldigt mycket om Illuminae - berättelsen var fascinerande, spännande och annorlunda. Amie Kaufman och Jay Kristoff har gjort ett riktigt bra jobb, och jag ser väldigt mycket fram emot att fortsätta serien när andra delen kommer ut!

Vad tycker ni om Illuminae?

Kram

Kimberly

The Selection av Kiera Cass

Titel: The Selection

Originalets titel: The Selection

Författare: Kiera Cass

Antal sidor: 327

Serie: The Selection #1

Förlag: Harper Teen

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Something about the tentativeness of it made me feel beautiful. Without a word, I could understand how excited he was to have this moment, but then afraid at the same time. And deeper than any of that, I sensed that he adored me.”

Handling (tagen från Goodreads): For thirty-five girls, the Selection is the chance of a lifetime. The opportunity to escape the life laid out for them since birth. To be swept up in a world of glittering gowns and priceless jewels. To live in a palace and compete for the heart of gorgeous Prince Maxon.

     But for America Singer, being Selected is a nightmare. It means turning her back on her secret love with Aspen, who is a caste below her. Leaving her home to enter a fierce competition for a crown she doesn't want. Living in a palace that is constantly threatened by violent rebel attacks.

     Then America meets Prince Maxon. Gradually, she starts to question all the plans she's made for herself—and realizes that the life she's always dreamed of may not compare to a future she never imagined.

Vad tycker jag: Ärligt talat plockade jag upp den här boken främst på grund av det snygga omslaget. En liten del av mig valde den väll också eftersom den faktiskt fått ganska så bra recensioner. Jag ville ju läsa den - ändå hade jag inte sådär jättehöga förväntningar på historien. Den verkade okej, men någon prinsessvariant av The Bachelor verkade ärligt talat inte jättespännande. 

     Men oj så fel jag hade. 

     Visst, The Selection är något av en prinsessvariant av The Bachelor, men den är också så mycket mer än så! Det är en spännande historia om en flicka som fått växa upp i nedre delen av samhället utan något hopp om att någonsin bli mer än det hon födds till och en prins med världens tyngd på sina axlar som inte önskar sig något annat än att bara bli förälskad. Det låter ytligare än det är, och berättelsen visar sig vara väldigt, väldigt fängslande. För där finns också ett sprakande triangeldrama, attacker från rebellgrupper och en spänning som jag inte riktigt kan förklara varifrån den kommer. Men jag kunde inte sluta läsa. Verkligen kunde inte. Det var väldigt länge sedan jag var såhär fast. Jag kunde sitta på lektionen och längta till skoldagen var slut, enbart för att kunna sätta mig på bussen och slå upp boken i några minuter. America Singer (som för övrigt har typ världens töntigaste namn) och prins Maxon är så väldigt underhållande att läsa om och jag fullständigt älskar det. Jag bara flyger fram genom berättelsen, sida efter sida. 

     Själva grundhistorien har en del brister, och personligen tycker jag vi får veta alldeles för lite om den här framtida världen vi blir presenterad för. Dessutom så har jag fortfarande svårt att greppa hur någon som är så fattig att hennes familj knappt har råd med el, kan äga ett antal finare klänningar (??) och hur, i en framtid efter fjärde världskriget, världen fortfarande inte är mer jämställd och jämnlik. 

     Men men, jag antar att själva berättelsen inte alls hade varit lika intressant om den här världen inte hade varit så förstörd som den är, så endel brister får vi väll tillåta den.

     Språket är inte särskilt speciellt och berättelsen blir inte överdrivet målande berättad, men The Selection är en karaktärsdriven historia och en romantisk berättelse, och som sådan gör den sig verkligen väl. Som sagt kunde jag inte sluta läsa, och för mig är det bland det bästa betyg en bok kan få. Jag tyckte väldigt mycket om den och jag hoppas kunna sätta tänderna i uppföljaren så snart som bara möjligt. 

     Läs den!

Dela gärna med era av era tankar om The Selection nedan! Gillade ni första boken? Är uppföljarna lika bra?

Kram

Kimberly

Rött uppror av Pierce Brown

Titel: Rött uppror

Originalets titel: Red Rising 

Författare: Pierce Brown

Antal sidor: 388

Serie: Red Rising #1

Förlag: Norstedts

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Döden är inte så tom som du säger. Liv utan frihet, det är det som är tomhet, Darrow. Att ha rädslan som en boja, att vara rädd för att förlora något och att vara rädd för döden, det är tomhet. Jag tycker att vi ska bryta oss loss. Om man bryter sig loss från rädslan bryter man sig loss från de bojor som binder oss till de Gyllene, till samfundet. Kan du föreställa dig det? Mars skulle kunna bli vår. Den kunde tillhöra de kolonisatörer som var slavarbetare här, de som dog här.”

Handling (från Goodreads): Darrow tillhör de röda, en medlem av den lägsta klassen i det färgkodade samhället i framtiden. Precis om alla andra röda arbetar han i gruvorna under Mars. Övertygad om att han och hans folk gör planetens yta beboelig för kommande generationer. Det är det de sliter och offrar sina liv för, en bättre värld för sina barn.

     Men Darrow och hans sort har svikits och lurats. Snart upptäcker de att Mars har varit möjligt att bo på under en lång tid. Stora städer och vackra parker finns spridda över planeten. De röda och Darrow är inget annat än slavar som tjänar en dekadent härskande klass.

     Driven av hämnd och med längtan efter rättvisa offrar Darrow allt för att infiltrera det legendariska institutet, en skola för den dominerande klassen guld.

     Han tvingas slåss för sitt liv och hela civilisationens framtid mot de bästa och mest brutala av samhällets framtida härskare. Han kommer att ta till alla medel för att besegra sina fiender. Även om det innebär att han måste bli en av dem för att göra det.

Vad tycker jag: Till att börja med tyckte jag inte om den här boken alls. Mina förhoppningar var väldigt höga, men när jag väl började läsa sjönk mitt intresse för boken. Jag kom aldrig in i den. Historien var förvirrande, handlingen tilltrasslad och under den första tredjedelen av boken fanns det en hel del tillfällen när jag bara kände att jag inte hade en aning om vad som hände. Ibland var det som om alla karaktärerna visste något jag inte visste, som om Pierce Brown hade glömt att berätta något eller missat en viktig detalj i sin beskrivning. Dessutom var det så mycket. Så mycket som hände och så många karaktärer. Vi är i en helt ny värld, i ett helt nytt samhälle, med nya normer, nya regler och nya typer av människor - det är mycket att ta in och det känns aldrig riktigt som att historien pausar tillräckligt länge för att vi ska kunna göra det. Fortfarande nu efter att boken är slut är det så himla mycket mer jag önskar att kunde få läsa om. Jag vill veta mer om världen, jag vill förstå samhället. Det är så mycket jag vill ha förklarat! Men det kanske kommer det mer i de fortsatta delarna i trilogin?

      Den här boken var rörig, ingen tvekan om det. Men det blev bättre. Och trotts att den var rörig kom jag att tycka väldigt, väldigt mycket om den mot slutet. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att karaktärerna var så drivande och intressanta, eller för att hela en här nya världen är så fascinerande och spännande. Eller kanske för att historien gång på gång tog vändningar jag inte förväntade mig. Och så var den så smart! Ibland var den otroligt rörig, men ibland å andra sidan så kändes den bara så otroligt väl uttänkt. 

     Jag har lite svårt att sätta fingret på det, men det fanns något med berättelsen som fick mig att hela tiden fortsätta läsa. Kanske var det spänningen, eller den intressanta världen, men trotts historiens många brister fortsatte jag läsa, ända till slutet. Den visade sig ändå vara ganska så bra trotts allt. 
     Men, jag har en sak som störde mig ganska så rejält, förutom allt det röriga, förutom att man ibland inte får allt förklarat, så var det att huvudkaraktären Darrow (som jag egentligen verkligen tyckte om) var lite för bra på, typ, allt. Han har växt upp i den lägsta delen i samhället och möter den mest utvecklade delen i samhället. Ändå är han precis lika smart, kan komma upp med smartare planer än de flesta till och med, är superduktig på att slås, komma på strategier och så vidare. Och fine, jag säger inte att han ska vara korkad bara för att han har växt upp med lägst rang i samhället - men han har ju inte ens fått en tillstymmelse av den utbildning de Gyllene han möter fått! Han har inte lärt sig att tänka på samma sätt. Jag menar man blir inte bra på matte om man inte lär sig matte, hur intelligent man än är. Ändå bara kan Darrow en hel massa saker, fastän han aldrig fått någon riktig utbildning. Lite märkligt kan jag stundvis tycka. 

     Rött uppror är Pierce Browns debut roman, och det märks. Det märks att han inte till hundra procent har lärt sig att bemästra hur man berättar en riktigt bra historia än. Men, han är på god väg. Överallt i texten finns små guldkorn gömda och berättelsen i sig är en väldigt spännande ide. Jag känner väll inget brinnande begär av att kasta mig på Gyllene sonen som är Rött upprors uppföljare. Men jag är ändå ganska så nyfiken och, som sagt, så har jag känslan av att det här är en berättelse som är påväg uppåt, inte nedåt. 

Dela gärna med er av era tankar om Rött uppror! Hur är uppföljaren?

Kram

Kimberly

The Martian - Ensam på Mars av Andy Weir

Titel: The Martian - Ensam på Mars

Originalets titel: The Martian

Författare: Andy Weir

Antal sidor: 447

Serie: -

Förlag: Book Mark

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Jag var bara en i besättningen. Ärligt talat den i besättningen som hade lägst rang. Enda chansen för mig att få föra befälet över expeditionen vore om jag var den enda som var kvar av hela besättningen.

Och vet ni vad? Nu för jag befälet.”

Handling (tagen från Goodreads): Efter en misslyckad rymdexpedition lämnas Mark Watney ensam kvar på Mars. Hans besättning är övertygad om att han är död, men Mark Watney lever – i alla fall för tillfället. Utan möjlighet att kunna kommunicera sin belägenhet med jorden inser han snart att han måste utnyttja alla sina kunskaper för att överleva. Utrustad med en stor portion skarpsinne, och en ännu större dos humor, ger sig Mark Watney i kast med att utmana den röda planetens ogästvänliga miljö med målet att en dag kunna återvända hem.

Vad tycker jag: Man skulle kunna tro att det skulle bli lite långtråkigt att läsa om hur en ensam man försöker överleva i över 500 dagar på en planet som består av nästan ingenting. 

     Jag menar, nämnde jag att han var ensam?

     Men, vad man än skulle kunna tro så blir det inte tråkigt. Inte det minsta faktiskt. Tråkig är inte ett ord som ens kommer i närheten av att beskriva den här boken. Jag kan bara säga det här: Wow vad Andy Weir har lyckats. Jag tror aldrig jag läst något liknande. Ensam på Mars, skiljer sig verkligen från andra böcker i sin genre. 

     För den är realistisk, vetenskaplig och intressant på samma gång som den lyckas vara både fyndig, rolig, underhållande och spännande. Jag har vänt sida efter sida för att jag bara inte kunnat sluta. Jag har skrattat rakt ut (vilket inte händer ofta), och jag har funderat över vetenskapliga lösningar. Allt på samma gång, vilket är ganska så fantastiskt. 

     Men, om det är något jag skulle vilja klaga på när det gäller det Ensam på Mars är det allt det faktiskt också det vetenskapliga. Jag vill hylla det också, eftersom alldeles för många sci-fi böcker inte innehåller en tillräckligt vetenskaplig grund så det känns väldigt uppfriskande att veta att allt det Mark Watney genomför faktiskt är rent vetenskapligt genomförbart. Men det blir lite mycket. Vissa partier hängde jag inte med alls i allt vetenskaps-snack och då kändes det inte så kul. För jag är en sån som hakar upp mig på allt jag inte förstår, och nog fanns det några saker här och där när jag inte förstod. 

     Men å andra sidan var det ju inte som om hela boken av vetenskapliga formler - verkligen inte. Den består av så betydligt mycket mer. Och trotts vetenskapen blir berättelsen inte svår eller tråkigt och det har främst med tre saker att göra: 1) Bokens perfekta tempo som gjorde att det alltid hände saker och alltid kom nya spännande utmaningar. 2) Att man faktiskt inte bara läste om Mark Watney, i boken får man faktiskt läsa ur några andra perspektiv också och det skapade en bra balans i berättelsen. 3) Humorn. På riktigt så härlig. Den lyfte upp historien något ofantligt. Mark Watney är självironisk, jordnära (på mars), rolig, påhittig och tycks ha en gnista inom sig som aldrig dör trotts alla motgångar. Att läsa ur hans perspektiv var så underhållande.  

     Ensam på Mars är helt enkelt en annorlunda, underhållande och intressant bok för er som vill ha allt ifrån humor till äventyr, rymdfakta till spänning. Läs den!

Bonus! Boken finns ju som film och är så himla taggad på att se den nu när jag läst boken!!

Om ni läst Ensam på Mars, eller sett filmen, så dela gärna med er av era tankar!

Kram

Kimberly

Enklav av Ann Agurrie

Titel: Enklav

Originalets titel: Enclave

Författare: Ann Aguirre

Antal sidor: 246

Serie: Razorland-Trilogin #1

Förlag: Modernista

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Vi stod rygg mot rygg, blockerade och anföll i samspel. Ibland kändes det som att hans armar och ben var en förlängning av min egen kropp. Jag kunde lita på att han skulle hålla borta dem som anföll bakifrån.”

Handling (från Goodreads): New York har decimerats av krig och pest, och större delen av invånarna har tvingats migrera till underjordiska enklaver, där den förväntade livslängden knappt överstiger tjugo år. När Deuce fyller 15 intar hon rollen som Jägarinna, och hon paras ihop med Fade, en tonårig Jägare som bodde uppe på ytan när han var liten.

     När de upptäcker att den angränsande enklaven håller på att utplånas av tunnelmonster - Freaks - som tycks bli allt mer organiserade, så vägrar de äldre att ta hänsyn till deras varningar. Och när Deuce och Fade försätts i exil från enklaven, måste flickan som fötts i mörkret överleva i dagsljuset - vägledd av Fades avlägsna minnen - i ruinerna av en stad vars befolkning förtvinat till några få farliga gäng.

Vad tycker jag? Att försöka sätta mig ner och knåpa ihop en recension av den här boken har inte varit det lättaste. För jag vet bara verkligen inte vad jag tyckte. Boken var väll bra, men lämnade ändå inget starkt intryck efter sig. 

     När jag började läsa Enklav kunde jag inte sluta. Den nya världen vi presenteras för - under jord! - var både spännande och fascinerande och jag ville bara ha mer. Till en början dras jag bara med av historien och dess höga tempo och spänning, men ju längre jag läser, desto mindre känns det som om det räcker för att hålla mitt intresse uppe.

     Det är svårt att säga varför mitt intresse svalnade när jag kommit lite mer än halvvägs igenom boken. Kanske för att de inte var under jord längre. Kanske för att jag började känna att man som läsare inte fick reda på tillräckligt mycket. Jag förstår att det här bara är första delen i en serie, all förklaring kan inte komma på samma gång. Men ändå. Det finns så mycket mer jag hade velat veta, så många fler förklaringar jag väntade på. Ta bara själva enklaverna som exempel. Vi lämnar de bakom oss i boken, ändå får vi inte ens veta i närheten av allt om dem. Det känns bara som att Ann Agurrie presenterar den här helt nya världen för oss, men bara låter oss berör ytan av den vilket är lite frustrerande. Men det är inte bara det. 

     Det känns inte riktigt som att jag kunde knyta an till karaktärerna heller. Kanske för att jag läste ut boken så snabbt, den var förbi i ett svep. Eller kanske för att jag läste den under en period där jag inte alltid riktigt kände att jag kunde fokusera på vad jag läste och stundvis kände mig lite stressad. Men ändå, det är väldigt svårt att förklara, men precis som med världen känns det lite som om vi bara berör ytan av karaktärerna. Ändå stämmer det inte riktigt heller. Karaktärerna kändes inte så väldigt specifika, de utmärkte sig inte så mycket. Stack inte ut, kändes inte personliga. Men återigen beror det kanske bara på mig, att jag var okoncentrerad och inte kunde knyta an. 

     Hela den här recensionen känns lite värdelös, just eftersom mina tankar om den här boken är så ofullständiga. Det var en bra bok, men den hade kunnat vara bättre helt enkelt. Den bygger på en spännande ide och har karaktärer med potential. Boken var inte allt jag önskade, men den var inte heller dålig. Jag ska försöka plocka upp fortsättningen för att ge serien en andra chans - det är ändå väldigt många som älskat den. Kanske får jag då mer av allt det där jag saknade i första boken. Vi får väll se. 

     Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker, så ni får väll bara ta och plocka upp boken själva för att se om ni också tycker den kändes lite ofullständig eller om jag bara läste den vid en dålig tidpunkt när jag var alldeles för ofokuserad. Hoppas ni tycker om den i alla fall. 

Betyg: 6 av 10

Har ni läst Enklav eller fortsättningen Utpost får ni jättegärna kommentera era tankar här nere! 

Kram

Kimberly

Röd drottning av Victoria Aveyard

Titel: Röd drottning

Originalets titel: Red Queen

Författare: Victoria Aveyard

Antal sidor: 378

Serie: Röd drottning #1

Förlag: Modernista

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”I skolan fick vi lära oss om världen före vår egen, om änglarna och gudarna som levde i himlen och styrde över livet på jorden med goda och kärleksfulla händer. En del säger att det där bara är sagor, men det tror inte jag. 

Gudarna styr fortfarande över oss, men de har kommit ner från stjärnorna och de är inte längre goda.”

Handling: Samhället Mare Barrow lever i är inte uppdelat efter religon, kön eller ras. Det är uppdelat efter blod. Där finns de silverblodiga som besitter häpnadsväckande förmågor, vilka de använder för att regera över de röda - de vanliga - som de använder som arbetare, soldater och tjänare. 

       Mare tillhör den röda delen av befolkningen och hon är trött på att leva i smutsen utan kontroll över sitt eget liv och hon ser inga tecken på att den världsordning hon växt upp med någonsin kommer att förändras. Men när hon som av en ödets nyck får arbete som tjänare vid det kungliga Solpalatset förändrats  allt, och plötsligt upptäcker Mare att även hon besitter en minst sagt unik förmåga, trotts sitt röda blod.

       Kung Tiberias inser snabbt att Mare utgör ett hot mot den maktbalans hans rike vilar på, och medan han smider planer för att kunna oskadliggöra henne, ser Mare en chans att krossa silverregimen inifrån. Kanske finns där möjlighet för förändring, möjlighet för de röda att börja göra motstånd… Det visar sig dock väldigt snart att det är ett farligt spel Mare har gett sig in i där det inte går att lita på någon.

Vad tycker jag: Mina förväntningar på den här boken var skyhöga. Och när förväntningarna är skyhöga förväntar man sig inte bara en bra bok. Man förväntar sig inte ens en riktigt bra bok utan en fantastisk. Något nästintill makalöst. 

       Vilket egentligen bara är korkat för med så höga förväntningar är man dömd att bli besviken på en bok - och det var precis vad jag blev. Missförstå mig rätt, Röd drottning var bra - det var nästan så den var riktigt bra. Men den var inte fantastisk. Idén boken bygger på är fortfarande otrolig. Jag älskar de röda och silvriga, maktspelet som utspelar sig och tvisten på historien. Jag gillar också mysteriet bakom Mares förmåga och hur det ständigt driver mig att fortsätta läsa. 

       Som många innan mig sagt går det att känna igen mycket från Röd drottning ifrån andra dystopier och fantasy böcker så som Hungerspelen, Divergent och till och med Den unga eliten (som jag nyligen läste ut). Men Röd drottning känns ändå som sin egen. Även om konceptet inte är nytt blir berättelsen inte tjatig. Skulle snarare säga att historien är både otroligt intressant och spännande.

       Dock var den här boken inte riktigt lika välskriven som jag kanske hade hoppats.

       Med fantasy är det så viktigt att allt stämmer. Att alla bitarna i pusslet sitter ihop perfekt, annars är hela bilden så svår att förstå. Det är så mycket som ska stämma - den nya världsbilden, hierarkin världen vilar på, historien bakom världen, krafterna olika delar av befolkningen besitter osv. Allt måste stämma, och framförallt bli tydligt. Det är där Röd drottning tappar mig lite. 

       För ibland bara känns det inte som om allt hänger samman. Ibland sker något lite för fort och ibland blir något bara lite för dåligt förklarat. Ibland kan det nästan kännas som om jag som läsare är lite utanför. Som om jag missat något. Som om det hänt något jag inte riktigt hängt med på (för att ta ett exempel så hängde jag inte alls med på utveckligen emellan Mare och hennes ”kärleksintresse”. Först verkar de inte ha några känslor alls för varandra, sedan kysser de plötsligt varandra, efter de verkar de återigen knappt ha några känslor men är i slutet ändå villiga att i princip ofta sig själva för varandra? Alltså vad har jag missat?!).

       En annan sak jag reagerade på är att vi får veta alldeles för lite om världen de lever i. Varför har vissa människor silverblod och andra röda? Var alla röda från början? Hur uppkom två olika färger? Varför har de silvriga förmågor? Har röda alltid varit de silvrigas ”undersåtar” eller har de tidigare levt mer jämställt? När blev världen uppdelad som den blev? Har ens silvriga förmåga bara med arv och gener att göra? Ärver man alltid förmågan från sina föräldrar och om olika släkter har olika förmågor borde inte det blivit ”mixat” med tiden? Vad skulle hänga om en röd och en silvrig skulle få ett barn - skulle det då få förmågor? Känns verkligen som om vi fått veta så himla lite om den här världen - och speciellt des historia. Hoppas verkligen det är något vi kommer att få lära oss mer om i resten av böckerna. 

        Men som sagt är berättelsen otroligt spännande och jag hade väldigt svårt att lägga Röd drottning ifrån mig. Trotts min kritik kan jag inte vänta tills jag får dyka ner i uppföljaren (när den nu kommer ut på svenska?)

Har ni själva läst Röd drottning får ni gärna dela med er av era tankar i kommentarerna!

Kram

Kimberly

Cinder av Marissa Meyer

Titel: Cinder

Originalets titel: Cinder

Författare: Marissa Meyer

Antal sidor: 326

Serie: The Lunar Chronicles #1

Förlag: Modernista

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Nååja vad är en bal på slottet… Den kan ju var frukansvärt långtråkig och dötrist. Och tråkig och… Alldeles… Alldeles underbar.”

(Citatet är taget ur den tecknade filmen Askungen, och inte boken Cinder)

Handling: I denna framtida variation av askungen får vi ta del av en elaka styvmamma, en charmig prins, och inte minst en bal på slottet. Men den här berättelsen innehåller mycket mer än så. Vi har Cinder, den begåvade mekanikern som är cyborg, något som i mångas ögon gör henne mindre värd, och varje dag är en kamp. Inte bara gentemot hennes styvmamma som verkar hata henne och beskyller henne för sin makes död, utan också samhället i stort.

        Men i Nya Bejing där Cinder lever finns det betydligt värre saker att oroa sig för. Pesten härjar i landet och snart insjuknar också Cinders syster Peony. Dessutom finns där hotet från Luna, månfolket som planerar att starta krig mot Jorden - en konflikt som Cinder snart befinner sig i mitten av. Och sen dyker ju Kai upp, den otroligt charmiga prinsen…

Vad tycker jag: Jag kanske ska börja med att säga att det här var andra gången jag läste Cinder. Första gången jag läste den minns jag att jag var helt tagen av hela berättelsen. Den var annorlunda, hade högt tempo, var spännande och gick bara inte att lägga ifrån sig. 

       Jag tycker fortfarande att Cinder är en bra bok och en väldigt bra berättelse, även om den självklart inte var lika spännande andra gången. Nu visste jag ju allt som skulle hänga, och det var lite det som var skönheten med boken första gången. Hur man inte riktigt hade en aning vart historien skulle ta en, hur man bara blev bortförd av den och verkligen kunde njuta av de oväntade vändningarna den tog (eller okej, oväntade för mig i alla fall). 

       Jag älskar fortfarande konceptet. Det här är en fairytale retelling av Askungen och jag gillar verkligen hur Marissa Meyer får in orginahistorien utan att göra den förutsägbar, och hur hon samtidigt väldigt smidigt väver in allt annat. Pesten, Nya Bejing, Lunar drottningen, det annalkande kriget och prinsessan Selen. Alla pusselbitar passar liksom. 

       Sen kanske den här boken inte perfekt. Jag har läst om en del som tycker att Marissa Meyers språk kanske inte är det bästa, vilket är förståligt. Boken svamlar inte direkt över med beskrivningar, målande språk och poetiska liknelser. Inte direkt så att språket är avskalat heller, men det skulle absolut kunna vara bättre. Ändå gör det inte mig så mycket, och första gången jag läste Cinder var det inte ens något jag tänkte på. Själva historien är vad som är viktig och den tar över. Den är nästan spännande nog i sig för att väcka liv i boken. Och det gör den, väcker liv alltså. 

       Sen kan jag väl ibland tycka att själva berättelsen också känns lite väl otrolig, det finns många sammanträffanden (okej, jag försöker alltid att inte skriva några spoilers, meeen jag kommer göra det nu, så har ni läst boken får ni markera för att läsa (jag menar det, läs inte om ni inte vill veta hur boken slutar. Säg inte att jag inte varnade er): Jag kan tycka att: Cinder (vanlig mekaniker) + Kai (som nu råkar förälska sig i en vanlig mekaniker) = slutar med att Cinder är den försvunna prinsessan, känns lite väl mycket som ett sammanträffande. Men av någon anledning älskar jag det ändå. Men okej, lite överdrivet är det. Slut på spoiler.) Men jag gillar den ändå, trotts att den är lite cheesy och ibland inte riktigt trovärdig. 

       Något annat att anmärka på är att vi får ju faktiskt inte veta jättemycket om världen Cinder lever i, hur den fungerar, hela grejen med Androider och Cyborg och liknande. Men kanske är det något som tas upp mer i de andra böckerna?

       Allt som allt är Cinder en historia som känns väldigt nyskapande, är intressant, spännande och ett nöje att läsa! Jag kommer definitivt plocka upp resten av serien (faktum med att jag redan läst Scarlet får något / några år sedan, men kommer inte ihåg mycket och därför kommer det troligtvis ske en omläsning innan jag plockar upp Cress som kom ut för inte så länge sedan)

"Hon kunde inte låta bli. Hon tittade på honom. Hennes försvarsmurar vittrade sönder lite när hon mötte den öppna blicken i de bruna ögonen."

Betyg: 7 av 10

Vad tycker ni om The Lunar Chronicles? Dela gärna mer er i kommentarerna!

Kram

Kimberly

Andra böcker som kan vara intressanta:
- Unearthly av Cynthia Hand

- Miss Peregrines hem för besynnerliga barn av Ransom Riggs

- We Were Liars av E. Lockhart