Och störst av allt är kärleken...

Hej allesammans! Det är den här tiden på året igen, ni vet, när en ny Fifthy Shades - film kommer på bio och alla matbutiker fylls till brädden av hjärtformat godis. Och självklart, för att fira denna kärlekens dag går också veckans TTT tema i alla hjärtans dag andra, och är en kärleks-freebie. Så, för att vara lite lagom cheesy (och med det menar jag självklart EXTREMT cheesy) på, vad som av endel kan anses som årets mest överskattade dag, tänkte jag dela med mig av några av mina favorit citat om kärlek. Och ja, det är mycket John Green och Rupi Kaur här, för de är praktiskt taget gudar när det kommer till att sätta ord på känslor, lev med det.

“Whatever our souls are made of, his and mine are the same.”

Emily Brontë, Wuthering Heights

“Remember, we all stumble; every one of us. That is why it’s a comfort to go hand in hand.”

Emily Kimbrough

“I’m in love with you, and I know that love is just a shout into the void, and that oblivion is inevitable, and that we’re all doomed and that there will come a day when all our labor has been returned to dust, and I know the sun will swallow the only earth we’ll ever have, and I am in love with you.”

John Green, The Fault In Our Stars

“Maybe some people are just meant to be in the same story.”

Jandy Nelson, I'll Give You the Sun

“I know I 

should crumble

for better reasons 

but have you seen 

that boy
he brings 

the sun to 
its knees 

every night.”

Rupi Kaur, Milk and honey

“I crave a love so deep, the ocean would be jealous”

Pablo Neruda

”how cruel i was to myself. giving you credit for my warmth simply because you had felt it. thinking it was you who gave me strength. wit. beauty. simply because you recognized it. as if i was already not these things before i met you. as if i did not remain all these things after you left.”

Rupi Kaur, Milk and honey

”I want to be with you, 

it is as simple, 

and as complicated as that.”

Charles Bukowski 

“Maybe there's something you're afraid to say, or someone you're afraid to love, or somewhere you're afraid to go. It's gonna hurt. It's gonna hurt because it matters.”

John Green, Will Grayson, Will Grayson

“I love her, and that's the beginning and end of everything.”

F. Scott Fitzgerald

“True love will triumph in the end - which may or may not be a lie, but if it is a lie, it's the most beautiful lie we have.”

John Green

“most importantly love
like it's the only thing you know how
at the end of the day all this
means nothing
this page
where you're sitting
your degree
your job
the money
nothing even matters
except love and human connection
who you loved
and how deeply you loved them
how you touched the people around you
and how much you gave them”
Rupi Kaur, Milk and honey

Om ni skulle vilja sprida kärleken vidare får ni jättegärna lämna en kommentar med ert favoritcitat om kärlek här nedan! Och ha en bra alla hjärtans dag hörni!

Kram på er!

By Your Side av Kasie West

Titel: By Your Side
Originalets titel: By Your Side
Författare: Kasie West
Antal sidor: 346
Serie: -
Förlag: HarperTeen
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris eller Bokus

“I’m sorry. That sucks.”

“Could be worse.”

“Could be better.”

“It always could. ” 

Handling: When Autumn Collins finds herself accidentally locked in the library for an entire weekend, she doesn’t think things could get any worse. But that’s before she realizes that Dax Miller is locked in with her. Autumn doesn’t know much about Dax except that he’s trouble. Between the rumors about the fight he was in (and that brief stint in juvie that followed it) and his reputation as a loner, he’s not exactly the ideal person to be stuck with. Still, she just keeps reminding herself that it is only a matter of time before Jeff, her almost-boyfriend, realizes he left her in the library and comes to rescue her.

Only he doesn’t come. No one does.

Instead it becomes clear that Autumn is going to have to spend the next couple of days living off vending-machine food and making conversation with a boy who clearly wants nothing to do with her. Except there is more to Dax than meets the eye. As he and Autumn first grudgingly, and then not so grudgingly, open up to each other, Autumn is struck by their surprising connection. But can their feelings for each other survive once the weekend is over and Autumn’s old life, and old love interest, threaten to pull her from Dax’s side?

Omdöme: Så okej, By Your Side är på inga sett en perfekt bok, men det hindrade inte mig från att falla pladask för historien ändå, för det gjorde jag. Definitivt. Autumn och Dax är intressanta karaktärer, och i början har jag problem med att tycka om båda två, speciellt Dax. Men sedan så börjar de långsamt växa på mig. Vad som växer ännu mer i mina ögon dock, är deras förhållande, deras kemi, vad de har tillsammans. Deras skämt sinsemellan får mig att le boken igenom. Att läsa om Autumn eller Dax som separata karaktärer i 350 sidor hade kanske inte varit någon höjdare, men sen är det kanske lite det som är poängen också. Man ska se en bok för vad den är, och By Your Side är alla gånger om en kärlekshistoria. En rom-com som inte är vidare originell och så mycket guilty-pleasur att det skriker om det, men jag tror att det är just därför jag tycker så mycket om den också

By Your Side är en enkel bok. En bok som är lätt att förlora sig i några timmar och bara få vara någon annan stans. Som distraktion fungerar den utmärkt, och nog var Dax och Autumns förhållande underhållande. Så underhållande att det sved lite när boken plötsligt tog slut klockan halv två på natten, och det första jag gjorde när jag vaknade dagen efter var att kasta mig över datorn för att googla fram fler böcker av Kasie West (faktum är att jag till och med läser en annan Kasie West bok när den här recensionen publiceras).

Trotts det är boken är långa vägar från perfekt. Autumn och Dax faller lätt in i de kliché rollerna av den duktiga tjejen som försöker rädda den ensamma tuffa killen som har det svårt. Det är lite jobbigt att skriva det, för jag vill så gärna att karaktärerna ska vara mer än så, och på sätt och vis är de ju det, men samtidigt, det här är en kliché historia, det går inte att komma ifrån. Hur de båda dessutom kunde vara inlåsta i biblioteket i fyra dagar är något som jag har lite svårt att förstå. Jag menar, fanns det inte ens en nödutgång? En enda dörr som gick att låsa upp från insidan? Minsta lilla väggfasta telefon någonstans? Men, samtidigt var hela historien så gullig, och jag själv satt ju och hoppades att de inte skulle hitta en väg ut eftersom jag ville att de skulle vara fast där inne tillsammans, så jag förlåter lätt Kasie West för den missen. Jag tror det är lite det som är hela grejen med boken, jag ser gärna förbi missarna för jag tycker så mycket om kärlekshistorien som utvecklas framför mina ögon. Jag antar att det säger en del.

Sammanfattning: En bok som är varken mer eller mindre än vad den utger sig för att vara: En gullig kärlekshistoria som håller dig sysselsatt i några timmar. Om det är vad du är ute efter, tror jag du har hittat en ny bok att lägga till på din TBR-lista.

Dela gärna med er om vad ni själva tycker om boken i kommentarerna, eller rekommendera mig om vilken av Kasie Wests böcker jag borde plocka upp härnäst!

Kram på er!

Du känner mig så väl av David Levithan och Nina LaCour

Titel: Du känner mig så väl
Originalets titel: You Know Me Well
Författare: David Levithan och Nina LaCour
Antal sidor: 236
Serie: -
Förlag: Modernista
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

 ”Jag funderar alltid på hur det skulle vara att träffa honom nu, om vi inte redan kände varandra”, far det ur mig. ”Det här är min lek inuti vår lek - att försöka tänka ut ett scenario där det skulle funka bättre.”

Handling: Mark och Kate har gått i samma klass i ett helt år, men har ändå aldrig pratat med varandra – tills de en kväll råkar springa på varandra på stan. Det är Pride-festival och Mark har lämnat tryggheten i den lugna förorten för att bege sig ut i den glittrande stadsnatten. Kate har precis missat chansen att träffa den person som hon på avstånd är förälskad i. Och Mark är samtidigt kär i sin bästa vän Ryan.

Mark och Kate vet ännu inte hur nära de ska komma att stå varandra, hur stark deras vänskap ska bli – en vänskap större än någon annan. Du känner mig så väl är en stormande berättelse om glädje och sorg, om den bittra första kärleken och den stora vänskapen, berättad ur Marks och Kates parallella synvinklar. En bok om att bli vuxen och om den stora, okända framtiden.

Omdöme: Okej, låt mig börja med mitt största problem med Du känner mig så väl: Den utspelar sig under bara en vecka. En vecka! Alltså va? Båda huvudkaraktärerna, Mark och Kate, går igenom så väldigt mycket genom bokens gång. De lär sig saker om sig själva och om livet, och de blir bästa vänner - allt under spannet av en vecka. Förlåt mig, men det känns bara inte rimligt. När jag var i slutet av boken och någon nämner att Kate och Mark bara träffades för en vecka sedan höll jag på att sätta i halsen för att jag blev så förvånad. Det hade lätt hunnit gå flera månader i mitt huvud.

Men, kan man se förbi detta så är Du känner mig så väl en otroligt fin bok.

För här är grejen, David Levithan och Nina LaCour är galet duktiga på det de gör. Sättet de skriver på får orden att fastna hos mig, får historien att bli så levande att jag inte ens bryr mig om att allt går lite väl fort fram. Jag är alldeles för upptagen av att bli förälskad i språket och karaktärerna för att analysera hela tidsaspekten. Det finns säkert tjugo ställen i boken jag märkt ut med små post-it lappar för att ett stycke bara var alldeles för perfekt, eller för att jag bara inte kunde släppa en specifik mening. För att så ofta var sakerna de skrev så freaking on point. Mark och Kates historia är inte extraordinär, den är inte något vi aldrig hört eller läst om tidigare, men med sina ord skapar Levithan och LaCour ändå någonting äkta och rörande.

Ibland när jag läste kunde jag stanna upp och känna att jag bara ville krama om Mark och Kate för att de kändes så mänskliga. Kliva in i boken, ge dem en varsin kram och säga att det är okej. Det är okej att vara rädd för framtiden, det är okej att inte våga tro på sig själv, det är okej att vara naiv och tänka att något är mer än det är, och det är okej att få hjärtat krossat. Men sedan så insåg jag att jag inte alls behövde säga det till dem, för de vet det redan. Säger det redan till mig genom sina berättelser, och det är då jag inser att det inte är de som behöver höra att är okej, utan det är jag. Det är de som ger mig en kram och berättar att allt kommer lösa sig genom sina ord, vilket är ganska så fint ändå.

Grejen med Mark och Kate är att jag kan relatera till dem även om jag aldrig varit där, hela boken igenom känner jag att jag förstår dem. De är unga och dumma och oövervinnerliga och mänskliga och jag förstår dem. För även om jag aldrig upplevt exakt det de upplevt så känns det som det för jag har ju typ varit där. Kanske har jag aldrig varit hopplöst förälskad i min bästa vän som inte vågar komma ut ur garderoben, men jag har varit intresserad av någon som inte varit intresserad tillbaka (jag menar, vem har inte varit det?). Det är det här som är grejen med hela historien. Vi behöver inte ha varit exakt i den position som Mark eller Kate befinner sig i, det räcker med att vi ser en liten glimt av oss själva i något de gör eller känner, och sen drar Levithan och LaCour in oss genom sitt träffsäkra språk och gör att vi till fullo känner med karaktärerna ändå. De spelar på allmänmänskliga känslor och det fungerar utmärkt.

Sammanfattningsvis så är Du känner mig så väl är en intressant bok om att växa upp. Den är vacker, äkta och bara fin. Definitivt läsvärd.

Tack Modernista för recensionsexemplaret!

Midnattskronan av Sarah J. Maas

Titel: Midnattskronan
Originalets titel: Crown of Midnight
Författare: Sarah J. Maas
Antal sidor: 415
Serie: Glastronen #2
Förlag: Modernista
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Hon hade lärt sig de enda färdigheter som skulle kunna skydda henne. För att undgå döden hade hon blivit döden.”

Handling (tagen från Goodreads): Artonåriga Celaena Sardothien är skarp, modig och vacker. En fulländad förförerska och den bästa lönnmördare hennes värld någonsin skådat. Men även om hon vunnit kungens lönnmördartävling och därmed blivit hans kämpe, har hon varken friheten att fatta sina egna beslut eller att följa sitt hjärta.

Endoviers hemska saltgruvor, där hon hölls som slavarbetare före tävlingen, var ingenting för henne jämfört med hur det är att leva bunden till sin värsta fiende - en kung vars styre är så ondskefullt att det tycks omöjligt att utmana.

Celaena ställs inför hopplösa val. Ska hon utföra kallblodiga mord för mannen hon hatar? Eller riskera att skicka dem hon älskar i döden? Hon måste välja vad hon ska slåss för: sin överlevnad, sin kärlek eller rikets framtid. För en lönnmördare kan inte få allt. Och om hon ändå försöker riskerar hon att gå under.

Omdöme: Låt mig börja med att säga det här: Detta kommer mest troligen inte vara en så objektiv recension. Midnattskronan är en bok som jag läste i min största lässvacka ca någonsin, så att jag exempelvis hade väldigt svårt att komma in i den handlar troligtvis betydligt mycket mer om mig än om boken i sig. Den första halvan fann jag inte överdrivet intressant, men nu i efterhand kan jag inte avgöra om det berodde på att början av boken var tråkig eller på att jag hade svårt att fokusera nog för att uppslukas av den.

Vad jag dock kan säga är att när jag ser tillbaka på Midnattskronan i sin helhet så tycker jag om den. Boken är väl uppbyggd med ett flertal intressanta twister. Historien var väldigt oväntad, och den tog många oanade svängar. Mot slutet av boken flög sidorna förbi för att det var så mycket som hände, för att det hela var så spännande, och för att jag inte kunde vänta på att få ta reda på vart det hela skulle leda.

Nu, efter att ha läst Midnattskronan har jag en större förståelse över varför denna serie har blivit så hypad världen över. På något sätt känns den annorlunda. Kanske för att den har en orädd karaktär i ledningen som inte låter sig stoppad av något, ett mystiskt fantasy-element som vi får undersöka tillsammans med karaktärerna och en komplex historia som är lika delar spännande och fascinerande. Medan Celaena förföljer folk i staden, undersöker hemliga gångar under biblioteket och löser uråldriga gåtor fortsätter jag vända blad i någon slags skräckblandad-förtjusning, trollbunden av alla mysterium som tycks lura i slottet.

Om ni läst min recension av Glastronen vet ni att jag inte direkt var den bokens största fan. Jag hade svårt att helt fatta tycke för Celaena och uppfattade delar av själva berättelsen som ganska så långsamma. Här överraskade Midnattskronan mig och Celaena växte i mina ögon. Varje gång hon blev våldsam och bröt ben eller hög någon eller kastade ett ett blodigt huvud framför kungens fötter rynkade jag på näsan, kunde inte hålla mig från att tycka att det var lite väl rått alltihop. Visst är hon en lönnmördare, men jag har svårt att känna sympati för någon som har så lätt att döda andra. Å andra sidan, i den här andra delen i serien känns det som jag börjar förstå Celaena mer. Nu när vi får mer bakgrundshistoria och mer karaktärsutveckling börjar jag förstå varför hon gör de val hon gör, och jag uppskattar att vi får se så många olika sidor av henne i den här boken. Den sörjande vännen, den nyförälskade flickan och den kick-ass krigaren som inte ryggar för något.

Boken var inte perfekt, och min recension av den är verkligen inte det med tanke på när i livet jag läste den. Men, Midnattskronan är en spännande fantasybok och jag känner att den här serien går i helt rätt riktning. Självklart lämnades vi med en ”vad-fan-kommer-hända-nu” - cliffhanger, och efter Midnattskronan är betydligt mer taggad på att läsa uppföljaren än jag var efter första delen i serien, vilket säger ganska så mycket om boken i sig. Gillade ni Glastronen borde ni definitivt läsa denna, och tyckte ni bara okej om Glastronen så borde ni fortfarande ge denna en chans. Serien växer faktiskt på en.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Vad tycker ni själva om Sarah J. Maas Glastronen serie? Värd hypen eller överskattad? 

Kram

Kimberly

Allt som blir kvar av Sandra Beijer

Titel: Allt som blir kvar

Originalets titel: Allt som blir kvar

Författare: Sandra Beijer

Antal sidor: 206

Serie: -

Förlag: Natur & Kultur

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Vi blundar, snurrar till musiken, vodka på kjolen, mascara längs med kinden, det spelar ingen roll. Han ler varje gång jag ler. Efter fyra spår lutar han sig fram och viskar:

- Oliver kan dra åt helvete. Vi är bättre än honom. Vi är bättre än alla.

Och här börjar historien.”

Handling (tagen från Goodreads): Mitt under brinnande juli gör Matildas pojkvän slut. Kvar är hon, i en öde lägenhet. Vem är hon, utan honom? Matilda måste fylla tomrummet och bästa vännen Miron tar henne under sina vingar. Han lovar att bedöva smärtan med nya äventyr. Tillsammans ska de rida ut sorgen, explodera i natten. Men hur långt kan man egentligen gå och vilka är Mirons verkliga motiv? Och när vet man om man mår bättre eller inte längre känner något alls? En mästerlig skildring av den vilsenhet som kan uppstå i gränslandet mellan ungdom och vuxenhet.

Vad tycker jag? - VARNING FÖR VÄLDIGT LÅNG RECENSION PGA ATT JAG BARA INTE KUNDE LÅTA BLI - Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva. För jag vet inte vad jag ska tänka om boken. Allt som blir kvar gjorde mig minst sagt förvirrad, men jag har ännu inte kunnat bestämma mig för om det är förvirrad på ett bra sätt eller ett dåligt sätt.

      Först och främst så älskade jag Sandra Beijers språk. Hon skriver så satans vackert och så målande att jag blir förälskad. Själva språket, det är helt fantastiskt. Jag önskar att det kunde räcka så, att jag kunde älska boken rakt av bara på grund av det, men så enkelt är det inte. 

      I Allt som blir kvar får vi följa Matilda som är mitt inne i en väldigt mörk period i sitt liv. Alla kapitel är ganska korta och spelar upp en scen eller två ur Matildas liv. Det är lite som ett pussel där vi får bit efter bit, men själva får fylla i hålrummen lite, hitta kopplingarna som gör att bitarna passar, och det var det som blev lite svårt för mig. Jag kunde inte riktigt se helhetsbilden, inte riktigt få det att gå ihop. Det hela blev lite för abstrakt. Bit efter bit efter bit, men vad leder de alla till?

      Och det mest frustrerande är att jag inte kan avgöra om det berodde på mig eller boken. Om det kanske är för att jag bara inte fattar. För att jag har missat något, för att jag läste boken för snabbt och koncentrerade mig för lite. Eller om det kanske är för att jag aldrig har varit där Matilda är, för att jag trotts allt bara är 18 år gammal och aldrig fått uppleva det där kletiga mörkret som fastnar på en och drar ner en och som det är så svårt att bli av med. 

      Kanske är det därför jag inte riktigt heller kan få kontakt med Matilda. Jag kan ofta förstå varför hon gör de val hon gör, jag kan förstå att hon mår dåligt, och ibland kan jag nästan till och med tycka synd om henne och känna att visst är det förjävligt. Men samtidigt, när kapitlen bara fortsätter i samma stil, när Matilda aldrig riktigt rycker upp sig, då blir det svårare och svårare att sympatisera. Kanske är jag ung och naiv, men jag tycker att hon gör så fel, och någonstans inne i mig växer sig den här besvikelsen som bara blir starkare och starkare för att hon inte fattar, för att hon aldrig har orken att ta tag i saker och ting. Jag vill bara ruska om henne, vill ruska om hennes vänner, och ruska om hela jäkla tillvaron för att det är så fel. Och samtidigt, samtidigt som jag inte alls fattar, så gör jag ju det. Samtidigt som jag känner en sådan motvilja mot hur hon agerar så finns det en liten del av mig som på samma gång tror sig förstå. Inte för att det är rätt, men för att det är mänskligt. 

      Kanske gör det att jag faktiskt sympatiserade ändå. Kanske var jag faktiskt mer involverad än jag ville tro. Och kanske är det faktiskt varför den här boken är satans bra, jag kan inte riktigt bestämma mig. 

      För samtidigt som jag fortfarande inte förstår varför jag tog mig igenom 200 sidor av någons sorgedränkta självömkande liv, hur allt hänger samman och vad poängen av alla dessa karaktärer, lösryckta konversationer och festande egentligen var, så förstår jag ju. Inte fullt, inte på långa vägar, men en del av mig tror sig ändå veta varför den här boken trotts allt är så bra. För att den tar upp det mörka, det skämmiga, det vi kanske inte alltid pratar om. Skuggorna. För att Matilda är som hon är, och för att det här är en berättelse som får en att tycka saker.

      Det här är en jätteförvirrande recension, för att mina tankar om boken är väldigt förvirrande. Jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka, och boken i sin helhet förstår jag ännu inte riktigt - men jag kan samtidigt inte avgöra om det beror på mig eller boken. Jag kan inte heller avgöra om det gör den jäkligt intressant eller bara dåligt uppyggd. Det lutar mot det första.

      Bästa sättet att sammanfatta det hela är väll genom att säga att jag förstår, samtidigt som jag absolut inte alls gör det. Jag förstår, och jag förstår inte. Jag sympatiserar och jag sympatiserar inte. Det är motsägelsefullt, jag vet, men det är vad som bäst beskriver mina känslor för den här boken.

      Kanske är Allt som blir kvar inte skriven för mig. Kanske är det inte meningen att jag ska fatta för att jag har aldrig varit där. Kanske kommer jag en dag göra det. Men jag är ändå glad jag fick lära känna Matilda, hur förvirrande hennes resa än var. Jag är glad att Sandra Beijers vackra språk fick ta mig med på en stormig färd genom Stockholms olika vrår. Och jag hoppas att jag en dag kan återvända till berättelsen med nya ögon och få ut något nytt ur den. Det skulle ju vara spännande, visst skulle det?

      Men en bok, en bok som fick mig att tänka och tycka såhär mycket, den måste ju vara bra. Visst måste den?

Vad tycker ni andra som läst Allt som blir kvar?

Kram

Kimberly

Du, bara av Anna Ahlund

Titel: Du, bara

Originalets titel: Du, bara

Författare: Anna Ahlund

Antal sidor: 340

Serie: -

Förlag: Rabén&Sjögren

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Han tittar upp och ser på mig. 

Jag håller andan.

Hans ögon är elektriska. Svarta som ett natthav där blixten slagit ner. Utan att släppa mig med blicken reser han sig upp, ler, och sträcker fram handen. Jag tar två steg fram och fångar upp den. Hans handflata är sval.

’Hej John.’”

Handling (tagen från Goodreads): Du, bara är en romantisk och hjärteknipande historia om sextonåriga John som blir kär i den två år äldre Frank. Frank är oturligt nog redan är tingad av Johns storasyster Caroline. Och Caroline är van att få som hon vill. John är van att backa, men det tänker han inte göra nu. Dessutom har Frank en egen vilja. Och ett krossat hjärta i bagaget, vilket krånglar till saker.

       Det handlar också om en bästis, ett båthus, en pappershandel, ett hustak med utsikt över hela Uppsala, Nick Drake, Räddaren i nöden, tusen papperstranor och trädgårdsrosor från Svartbäcken. Och så en hel del sex.

Vad tycker jag: Jag gillade den här boken. Det gjorde jag. Det tog mig bara ett par kapitel att fatta det, och sedan flög sidorna förbi.

       Om det finns ett ord jag skulle använda för att beskriva Du, bara så skulle det vara äkta. Något med språket och karaktärerna får det hela att kännas så himla trovärdigt. Inte som att det inte finns klyschor, men boken känns inte överdriven heller - snarare jordnära. 

       Det finns liksom så mycket den här boken gör rätt. Som får mig att vilja att mer litteratur ska vara såhär: självklar, äkta och nutida. 

       Grejen är väll denna: handlingen i sig är inte spektakulär. Den handlar om en trasig relation som så många andra böcker gör - vad som gör Du, bara annorlunda är hur den är skriven, hur Anna Ahlund har skapat så verkliga men ändå unika karaktärer och byggt upp relationerna mellan dem. Hur hon har smyckat ut hela den här berättelsen men en pappershandel, svamp-på-pizza-skämt, Nick Drake, en sliten upplaga av Räddaren i nöden och sex. Det gör kanske inte boken unik, men det gör den bra, och vacker, och väldigt härlig att läsa. 

       Jag vet inte om det någonstans ute i världen finns en verkligen John. Jag hoppas nästan det. Tanken gör mig varm i hjärtat - att någonstans finns en John och en Frank som inleder ett stormigt och trevande förhållande, och att denne John grälar med syster utav kärlek och har grillkvällar på taket med sin bästa vän. Det känns som om världen faktiskt skulle vara bättre om de alla fanns där ute någonstans. 

       Sen måste jag bara nämna de två saker som gör att Du, bara sticker ut bland mycket annan ungdomslitteratur idag: 1) att det faktiskt finns sex i boken. Att fysisk attraktion får sin plats, precis som den troligtvis finns närvarande i så många unga relationer. Inte på ett överdrivet Fifthy-Shades-sätt, men på ett realistiskt sätt (eller ja, realistisk förutom att jag ibland kunde tycka att John verkar vara lite för ung och lite för oskuld för att vara så bekväm med sex som han är i boken). 2) Att Frank och John får vara kära i varandra utan att det ska vara massa prat om sexuella läggningar osv. De är två killar som är kära i varandra - eller kanske snarare, de är två personer som blir kära i varandra. Det räcker så. Det är inte en större grej, och det känns väldigt rätt och nytänkande av Anna Ahlund att ha lagt upp det så, och jag älskar det.

       För att enkelt sammanfatta detta är Du, bara en väldigt härlig och lättläst bok med äkta och underhållande karaktärer. Anna Ahlund har skrivit en nutida bok som känns rätt och som definitivt är mer än läsvärd.

Vad är era tankar om Du, bara?

Kram

Kimberly

Tårar i havet av Ruta Sepetys

Titel: Tårar i havet

Originalets titel: Salt to the sea

Författare: Ruta Sepetys

Antal sidor: 415

Serie: - 

Förlag: B. Wahlströms 

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

Det här inlägget är en del i B. Wahlströms bloggstafett om Tårar i havet. Igår bloggade Elvira från The world I live in om boken, ni kan läs hennes inlägg HÄR.

”Jag blev bra på att låtsas. Jag blev så bra att gränsen mellan verklighet och teater suddades ut. Och ibland när jag låtsades väldigt bra kunde jag till och med lura mig själv.”

Handling (tagen från bokens baksida): Tyskland vinter 1945. Fyra ungdomar. Fyra hemligheter.

     De har alla olika bakgrund och kommer från olika länder, men de är alla på flykt. Från krig, från lögner och från sina egna hemligheter. Deras vägar korsas när de som hundratusentals andra flyr mot kusten för att koma undan de sovjetiska trupperna som rycker allt närmare. Ungdomarna försöker få plats ombord på fartyget Wilhelm Gustloffs som ska föra flyktingarna över Östersjön, mot tryggheten. Men havet döljer också hemligheter.

Vad tycker jag? I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vart jag ska börja. När jag skriver ner det här är det bara någon timme sedan jag läste ut boken, och jag sitter fortfarande med en klump i halsen. Det första som slog mig när jag hade läst klart var vilken fantastisk fin berättelse Tårar i havet är. En lika delar vacker som tragisk skildring av en bortglömd katastrof och en gripande historia om att kämpa för sin överlevnad i en värld full av död och förstörelse. Hjärtskärande och inspirerande på samma gång. 

       Berättelsen är väldigt väl skriven, och jag tycker verkligen om hur Ruta Sepetys har byggt upp historien. Visst, från början var det lite förvirrande att man bytte berättarperspektiv i princip varannan sida, men det tog inte lång tid innan jag istället verkligen började uppskatta det. Det skapade ett tempo, ett driv, som gjorde att jag inte kunde sluta läsa - och såhär i efterhand tycker jag det var väldigt smart drag av Sepetys. De korta kapitlen och snabba bytena av berättarperspektiv gjorde att det kändes som om historien gick väldigt snabbt framåt, men på ett bra sätt. Vi fick se en personlig och detaljerad version av kriget, utan att det blev långdraget, och det uppskattades. 

       Något annat som slog mig efter att jag läst färdigt var att Ruta Sepetys faktiskt har spenderade tre år med att göra research för Tårar i havet, och det märks. Det känns som om jag är där, som om jag också vandrar genom ett stelfruset Tyskland i hopp om överlevnad. Som om jag också gör allt jag kan för att få en plats på det fartyg som kanske kan bli min räddning. Hela berättelsen känns så otroligt verklig och äkta och den går rakt in i mitt hjärta, den får mig att förstå. I sina efterord skriver Ruta Sepetys: "Historien splittrade oss, men genom att läsa kan vi förenas av berättelserna, forskningen och minnena. Böcker förenar oss i en världsomspännande läsargemenskap, men framför allt i en världsomspännande människogemenskap som strävar efter att dra lärdom av det förflutna." Och ett stycke senare: "När överlevarna är borta får vi inte låta sanningen försvinna med dem. Snälla, ge dem en röst."

       Någonting med det fick mig att stanna upp, och jag insåg att det är precis vad Sepetys har gjort med Tårar i havet. Hon har tagit historien, en bortglömd katastrof, och berättar om den för omvärlden. Visar sidor av den som kanske inte alla har sett, visar de sidor av krig som kanske inte alltid blir så uppmärksammade. Men, viktigast av allt, är att hon ger de som föll offer för kriget en röst. Joana, Florian, Emilia och Alfred är påhittade, de existerade inte, men jag tvivlar inte en sekund på att det inte fanns en hel massa andra som delade deras öde, deras smärta och deras kamp. Och det är därför Tårar i havet är viktig. Den berättar inte om kriget i siffror, namn eller årtal. Den berättar det från en gravid femtonårig polsk flickas ögon och ur perspektivet hos en pojke från Preussen som är på flykt efter att ha bedragit Tyskland. Berättelsen följer en ung litauisk sjuksköterska som aldrig slutar tänka på andra, men med en skuld som hotar kväva henne och en tysk matros som faktiskt tror på det Hitler stod för. Dessa fyra öden får mitt hjärta och brista, och det brister ännu mer när jag tänker på alla som delade deras historia.

       Och samtidigt, samtidigt så finns det något vackert över hela berättelsen också. Något vackert med att mitt i denna katastrof gror ändå ett frö av hopp. I dessa omänskliga förhållanden hittar ändå människor styrkan att hjälpa andra, att dela vänskap och känna kärlek. 

       Jag vet inte vad jag mer ska säga än: Läs den här boken. Bara gör det. Den förtjänar att bli läst. 

Tack till B. Wahlström som anordnade den här bloggstafetten! Imorgon kan ni läsa vidare hos Sincerely Johanna, och listan med alla bloggare som deltar kan ni hitta HÄR.

Kram
Kimberly

To All the Boys I've Loved Before av Jenny Han

Titel: To All the Boys I’ve Loved Before

Originalets titel: To All the Boys I’ve Loved Before

Författare: Jenny Han

Antal sidor: 369

Serie: To All the Boys I’ve Loved Before #1

Förlag: Simon & Schuster

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”I wind my arms around his neck. I like the smell of chlorine on his skin. He smells like pool, and summer, and vacations. It’s not like in the movies. It’s better, because it’s real.”

Handling (tagen från Goodreads): To All the Boys I’ve Loved Before is the story of Lara Jean, who has never openly admitted her crushes, but instead wrote each boy a letter about how she felt, sealed it, and hid it in a box under her bed. But one day Lara Jean discovers that somehow her secret box of letters has been mailed, causing all her crushes from her past to confront her about the letters: her first kiss, the boy from summer camp, even her sister's ex-boyfriend, Josh. As she learns to deal with her past loves face to face, Lara Jean discovers that something good may come out of these letters after all.

Vad tycker jag: Okej, first things first, hur förbaskat jäkla snyggt är inte det här omslaget?! Avgudar det på fullaste allvar - och tror aldrig att jag har sett en snyggare bokrygg. Så fantastiskt fin!

     Men, bokomslag till sido, så älskade jag To All the Boys I’ve Loved Before. Jag tyckte faktiskt om den här boken så mycket mer än jag hade förväntat mig. Jag var lite rädd att den skulle vara skriven som Sommaren jag blev vacker, där huvudkaraktären var en aning irriterande och svår att relatera till, och själva berättelsen var seg och bara fylld med en hel massa drama. To All the Boys I've Loved Before var inte alls så, inte enligt mig i alla fall. Visst, jag höll kanske inte alltid med huvudkaraktären i hennes val, men annars fanns det inte särskilt mycket för mig att klaga på.

     Historien hade drama - men också humor. Det kändes lite som om berättelsen hade glimten i ögat om man nu kan säga så, seriös men ändå lättsam. Dessutom var tempot så mycket bättre. Historien kom igång på en gång och eskalerar hela tiden. Blev bättre och bättre, mer och mer spännande (även om slutet var något av ett antiklimax i min åsikt, men det är okej med tanke på att den bara är första i en serie).

     Vad jag tror är den största anledningen till att To All the Boys I’ve Loved Before föll mig så mycket bättre i smaken än Sommaren jag blev vacker var Lara Jean. Jag fann henne att vara en betydligt mer sympatisk karaktär än Belly. Kanske för att jag kunde relatera mycket mer till Lara Jean, kanske för att hon kändes mer öppen eller kanske för att jag upplevde det som om det fanns ett annat djup till Lara Jean och hennes relationer vilket bidrog till att hela historien kändes mer komplex. Jag tyckte om att uppleva berättelsen genom Lara Jeans ögon, och jag ser fram emot att få fortsätta följa henne i kommande böcker i serien. 

     Något annat jag uppskattade väldigt mycket med boken var att fokuset inte bara låg på kärlek - även om det var en stor del. Familjelivet, vänskap, och systerskap fick också stor plats, och det var något jag tyckte mycket om och som verkligen bidrog till den mysiga och lättsamma stämningen som fanns i boken. Det gjorde den mer fyllig, om man kan uttrycka sig så. 

     Sammanfattningsvis så älskade jag To All the Boys I’ve Loved Before för att den var i underhållande, mysig och hade härliga och äkta karaktärer med spännande relationer. Ser otroligt mycket fram emot att läsa nästa del i serien!!

Vad tycker ni om To All the Boys I've Loved Before-serien? Är andra boken lika bra? Dela med er i kommentarerna!

Kram

Kimberly

Världen efter av Susan Ee

Titel: Världen efter

Originalets titel: World After

Författare: Susan Ee

Antal sidor: 287

Serie: Penryn & tidernas slut #2

Förlag: Modernista

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Jag vet att jag snart måste tänka på Paige, mamma och Clara. Mina prioriteringar kommer bara att handla om överlevnad, om att samla ihop min familj och att rädda dem från såväl monster som människor. Men just nu, i just den här stunden tillåter jag mig att vara en sjuttonåring flicka i famnen på en stark kille. Jag släpper till och med fram några ”tänk om”, den sortens möjligheter vi kanske skulle ha haft i Världen före.”

Handling (tagen från Goodreads): I uppföljaren till succédebuten Änglafall börjar de som överlevt den stora ängla-apokalypsen skrapa ihop det som återstår av den moderna världen. När en grupp människor tillfångatar Penryns syster Paige, eftersom de tror att hon är ett monster, slutar situationen med en massaker. Paige försvinner. Människor är livrädda.

     Hennes mamma är förkrossad. Penryn driver runt på San Franciscos gator och letar efter Paige. Varför är gatorna så tomma? Var är alla? Hennes sökande leder henne till hjärtat av änglarnas planer, där hon får en skymt av deras motiv och inser hur skräckinjagande långt de är villiga att gå

Vad tycker jag: Okej, såhär ligger det till: Världen efter är inte en särskilt bra bok tekniskt sett. Inte egentligen. Handlingen går lite för snabbt fram och är baserad på lite väl många sammanträffanden. Dessutom får jag ibland känslan av att endel saker inte blir så väl förklarade som de egentligen skulle behöva bli, vilket gör att jag ibland inte riktigt hänger med i varför huvudkaraktären begår en viss handling eller vad en kommentar någon säger betyder. 

     Vi kan sammanfatta såhär: Världen efter är inte den mest skickligt skrivna boken. 

     Ändå så kunde jag inte sluta läsa. För den var spännande. Det var action, brutalitet och en råhet som sällan förekommer i ungdomslitteratur. Det var cheesy tonårskärlek, kamper på liv och död och konspirationer på hög nivå. Och en del av mig bara älskade det. Det fanns lite guilty-pleasure över det hela. 

      Ibland under läsningens gång kunde det dock kännas lite som om Susan Ee bara kastade in lite allt möjligt hon kunde komma på. Världen går under, vi kör på att apokalypsen är påväg, och änglar är de som förstör världen (varför är fortfarande oklart - eller så har jag bara missat förklaringen i allt annat som händer, men jag menar de är ju änglar så vem ifrågasätter det?), sen slänger vi in lite barnmonster på det (som lever, men blivit typ slaktade och ihopsydda igen?) och lite insekts/skorpion/människo-monster som kallas gräshoppor (och som tydligen skapas av människor med hjälp av någon ”ängel-teknik”??) och så vidare, och så vidare. Det gör ju att det hela blir lite rörigt. Ibland kunde jag känna att berättelsen faktiskt skulle må bättre av att vara lite mer nedtonat. Lite mindre som händer på samma gång, och, tja, lite mindre av allt bara. Men samtidigt kan jag inte undvika att undra om det kanske är allt det här lite galna, och röriga, som ger berättelsen sin charm. Som faktiskt gör den så underhållande och får den att stå ut. För på något sätt så bara funkar det ändå.

     Så slutsatsen blir ändå att jag gillar Världen efter. Den är ingen perfekt-ihopsatt-djup-vackert skriven-revolutionerande bok. Men den är underhållande och spännande, och i det här fallet räcker det gott åt mig. Världen efter är en bra uppföljare på Änglafall och lämnar mig spänd på sista delen i serien!

Tack Modernista för recensionsexemplaret!

Vad tycker ni om serien Penryn & tidernas slut? 

Kram

Kimberly

A Court of Mist and Fury av Sarah J. Maas

Titel: A Court of Mist and Fury

Originalets titel: A Court of Mist and Fury

Författare: Sarah J. Maas

Antal sidor: 624

Serie: A Court of Thorns and Roses #2

Förlag: Bloomsbury

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

"To the people who look at the stars and wish, Rhys."

Rhys clinked his glass against mine. “To the stars who listen— and the dreams that are answered."

Handling (tagen från Goodreads): Feyre survived Amarantha's clutches to return to the Spring Court—but at a steep cost. Though she now has the powers of the High Fae, her heart remains human, and it can't forget the terrible deeds she performed to save Tamlin's people.

     Nor has Feyre forgotten her bargain with Rhysand, High Lord of the feared Night Court. As Feyre navigates its dark web of politics, passion, and dazzling power, a greater evil looms—and she might be key to stopping it. But only if she can harness her harrowing gifts, heal her fractured soul, and decide how she wishes to shape her future—and the future of a world cleaved in two.

Vad tycker jag: Jag måste bara ta en sekund. Wow. Den här boken fick mig att känna SÅ mycket! Den var bara så händelserik! Samma råhet fanns kvar från A Court of Thorns and Roses, men här fanns också färgstarka explosioner av en hel massa andra känslor och jag gillade det. Hur den otämda vildheten som vi fick ta del av i första boken har utvecklats till något mer, något med en bredare färgskala. 

     I A Court of Mist and Fury får vi också möta en hel bunt nya karaktärer, och på något sätt lyckas så väldigt många av dem leta sig in i mitt hjärta. De är varierade och egna och jag har redan förälskat mig i dem. De har ett djup som ger berättelsen en annan dimension. Speciellt huvudkaraktären själv, Feyre får vi se fler sidor av i A Court of Mist and Fury, och även Rhys, vilket verkligen uppskattades. Dessa två karaktärer har definitivt kommit att bli två favoriter. Händelserna i den här boken, satte också vissa händelser i den första boken i lite större perspektiv, vilket även det var intressant. 

     När det kommer till karaktärerna gillar jag också hur vi fick se mörkare sidor av dem. Flera av dem gick igenom väldigt hemska saker i första boken, framförallt Feyre, och jag uppskattar att vi fick se dem hantera det. Att de inte bara strider i ett krig för att sedan gå vidare som om inget hände. Krig lämnar spår, och det blir väldigt tydligt i A Court of Mist and Fury. Att besegra sina fiender, att strida mot det onda är inte lätt, och det har sitt pris - och jag tycker verkligen om hur mycket det temat tas upp. För det glöms ibland bort inom fantasy. Det goda och det onda möts, det goda segrar och allt är frid och fröjd. Men det är inte så enkelt. Och det fick vi verkligen se. Älskar det!

     Tempot i boken var också bättre än i den första. A Court of Mist and Fury är längre, ändå hände det hela tiden mer, fast på en jämnare nivå. Framförallt uppskattades att jag kom snabbare in i berättelsen den här gången, än jag gjorde i A Court of Thorns and Roses. Kanske fanns här inte samma intensitet som det gjorde i slutet på första boken, men det gjorde inte så mycket eftersom boken var spännande igenom hela. Det sämsta var väll att början även här kanske gick lite väl segt. 

     Annars tyckte jag väldigt mycket om A Court of Mist and Fury. Maas språk var väldigt bra och passar historien perfekt. Miljöbeskrivningarna kändes levande, karaktärerna djupare - och även historien fördjupades, och plotten utvecklades även den till att bli mer intressant. Ju mer jag läser av den här serien, ju mer genomtänkt känns den och det uppskattas verkligen. Jag ser otroligt mycket fram emot fortsättningen. 

     Nej förresten, stryk det. Jag ser inte bara fram emot den - jag vet för Gud skull inte hur jag ska kunna klara mig tills den kommer ut! Speciellt inte eftersom det är ett helt år kvar! Eller, ja, nio månader om man ska vara exakt. Det kommer bli nio långa månader. 

Har ni läst A Court of Mist and Fury? Ser ni fram emot uppföljaren?

Kram

Kimberly

A Court of Thorns and Roses av Sarah J. Maas

Titel: A Court of Thorns and Roses

Originalets titel: A Court of Thorns and Roses

Författare: Sarah J. Maas

Antal sidor: 416

Serie: A Court of Thorns and Roses #1

Förlag: Bloomsbury

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

"I threw myself into that fire, threw myself into it, into him, and let myself burn." 

Handling (tagen från Goodreads): When nineteen-year-old huntress Feyre kills a wolf in the woods, a beast-like creature arrives to demand retribution for it. Dragged to a treacherous magical land she only knows about from legends, Feyre discovers that her captor is not an animal, but Tamlin—one of the lethal, immortal faeries who once ruled their world. 

     As she dwells on his estate, her feelings for Tamlin transform from icy hostility into a fiery passion that burns through every lie and warning she's been told about the beautiful, dangerous world of the Fae. But an ancient, wicked shadow over the faerie lands is growing, and Feyre must find a way to stop it . . . or doom Tamlin—and his world—forever.

Vad tyckte jag: A Court of Thorns and Roses överraskade mig. Till det positiva. Efter att ha läst Glastronen av Sarah J. Maas var jag lite tveksam till att hoppa på ännu en serie av henne. Missuppfatta mig inte, jag tyckte om Glastronen, men jag hade förväntat mig så mycket mer av alla hyllningar av Maas att den fick mig att inse att hon kanske trotts allt bara är en författare jag tycker om, men inte älskar. 

     Men A Court of Thorns and Roses ändrade på det. Boken var enligt mig mycket bättre skriven och historien betydligt mer väl sammansatt. Den här gången tyckte jag inte bara om boken, jag fullkomligt älskade den. För det hände mer, karaktärerna hade ett större djup, inte lika mycket fokus låg på relationerna - trotts det fann jag relationerna i A Court of Thorns and Roses intressantare - och historien var betydligt mer spännande. 

     Jag gillade verkligen hur berättelsen var uppbyggd. Boken är en retelling på Skönheten och Odjuret, men ändå i en helt ny form. Jag blir om och om igen överraskad över historiens svängar och det är inte förens i slutet alla trådar knyts samman (eller ja, endel har vi fortfarande kvar att figurera ut i uppföljaren). Dessutom finns det något med råheten i berättelsen som jag gillar, som gör att den skiljer sig lite mot endel andra böcker i genren. Boken handlar om feer, men allt är inte frid och fröjd - berättelsen har ett väldigt stort mörker över sig, och det uppskattas. 

     Vad jag däremot inte tyckte om lika mycket var att det tog ganska så lång tid för mig att komma in i berättelsen, och det fanns även tillfällen då ett antal karaktärer gjorde mig ganska så frustrerad. Men å andra sidan var den andra halvan av boken så väldigt spännande att det lätt gjorde upp för segheten i början. Efter att jag väl hade kommit in i A Court of Thorns and Roses kunde jag bara inte sluta. Jag minns hur frustrerande det var eftersom helgen jag läste ut boken hade jag så mycket annat att göra. Det var precis i slutet av skolåret och jag hade mitt sista stora matteprov och flera tal och jag behövde verkligen lägga så mycket tid som möjligt åt att plugga. Ändå så bara bara läste och läste och läste jag tills boken helt plötsligt var slut! För så förbaskat bra var den. 

     Och ett par dagar senare sprang jag ner till bokhandeln efter skolan och köpte uppföljaren. Jag kunde helt enkelt inte hålla mig borta från världen och karaktärerna. Åter igen: För så förbaskat bra var den. 

Har ni läst A Court of Thorns and Roses?

Kram

Kimberly

The Kiss of Deception av Mary E. Pearson

Titel: The Kiss of Deception

Originalets titel: The Kiss of Deception

Författare: Mary E. Pearson

Antal sidor: 486

Serie: The Remnant Chronicles

Förlag: Square Fish, Henry Holt and Company

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

"I see only reminders that nothing lasts forever, not even greatness.” 

“Some things last.” 

I faced him. “Really? And just what would that be?” 

“The things that matter."

Handling (tagen från Goodreads): A princess must find her place in a reborn world.

     She flees on her wedding day.

     She steals ancient documents from the Chancellor's secret collection.

     She is pursued by bounty hunters sent by her own father.

     She is Princess Lia, seventeen, First Daughter of the House of Morrighan.

     The Kingdom of Morrighan is steeped in tradition and the stories of a bygone world, but some traditions Lia can't abide. Like having to marry someone she's never met to secure a political alliance.

     Fed up and ready for a new life, Lia flees to a distant village on the morning of her wedding. She settles in among the common folk, intrigued when two mysterious and handsome strangers arrive—and unaware that one is the jilted prince and the other an assassin sent to kill her. Deceptions swirl and Lia finds herself on the brink of unlocking perilous secrets—secrets that may unravel her world—even as she feels herself falling in love.

Vad tycker jag: Jag älskade den The Kiss of Deception. Älskade den. Jag älskade karaktärerna och spänningen och språket och dramat och bara ALLT. Så bra var den. Troligtvis en av de bästa böckerna jag läst i år, och absolut en av de bästa fantasyböckerna jag läst någonsin. Så levande och vacker - och med så mycket innehåll! 

      Först och främst var karaktärerna och relationerna så himla intressanta. Vi har Lia som har rymt för att hon vägrade följa de beslut andra fattade åt henne och jag tyckte verkligen så himla mycket om att följa henne! Hon är stark och självständig, men också ödmjuk och medkännande. Genom berättelsen växte hon till att bli en av mina favoritkaratärer - genom alla tider.

     Sedan har vi också Rafe och Kaden. En av dem en lönmördare, en av dem en prins... Jag fullkomligt älskade konceptet att vi inte fick veta vem som var vem. Jag spenderade väldigt mycket tid åt att försöka analysera olika saker de gjorde eller tänkte för att räkna ut vem som var vem - och det var riktigt svårt. Men det var också spännande och intressant, och det höll mig uppmärksam.

     Oavsett, lönmördare eller prins, så är de båda två väldigt komplexa karaktärer med dolda hemligheter och oväntade djup, vilket gjorde det så ofantligt intressant att, precis som med Lia, se dem utvecklas. Dessutom var det även superintressant att följa hur de tre karaktärerna samspelade med varandra och se Lias relation till de båda växa fram! Åh, kan på riktigt verkligen inte få nog av de här karaktärerna!

     Boken var dessutom så väldigt spännande att jag knappt kunde släppa den ifrån mig! Historien är väl uppbyggd och berättas dessutom med ett otroligt vackert språk. Den innehåller även en mycket intressant fantasyvärld och målande miljöer (på riktigt, älskade miljöerna). Och jag vill bara ha mer! Jag vill ha mer av Lia, Rafe och Kaden. Jag vill ha mer av den här intressanta världen och dess tre kungadömmen, fyllda av legender, gamla historier och hemligheter. Jag vill ha mer av passionen och kärleken, vänskapen och styrkan. 

     The Kiss of Deception är redan 500 sidor lång, ändå tog den slut alldeles för snabbt. Jag kunde inte få nog, och ärligt talat vet jag knappt hur jag ska kunna stå ut tills jag sitter här med uppföljaren i handen. Jag vet inte vad jag mer ska säga förutom: Läs den!

Vad tycker ni om The Kiss of Deception?

Kram

Kimberly

Jag utan dig av Kelly Rimmer

Titel: Jag utan dig 

Originalets titel: Me Without You

Författare: Kelly Rimmer

Antal sidor: 317

Serie: -

Förlag: Modernista

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

Handling (taget från Goodreads):Callum arbetar på en stor PR-byrå i Sydney och tar varje dag färjan hem till förorten Manly. En dag på färjan kommer han av en slump i samtal med Lilah, som är en engagerad jurist och miljökämpe, och detta första möte utvecklar sig snabbt till en stormig förälskelse. Ingen av dem tror egentligen på kärlek vid första ögonkastet, men de klickar helt enkelt med varandra.

     Lilah försöker först kämpa emot med alla medel. Hon hittar på den ena ursäkten efter den andra för att inte låta känslorna ta över, men till sist ger hon upp och låter sig översköljas av kärleken. Allt ser ljust ut, och deras förhållande blir allt starkare. Men så kommer den dag då Lilah inte längre kan ignorera de sjukdomstecken som hon fruktat och hållit hemliga för Callum.  

"Jag skulle gärna tro att tiden var evig, att det fanns oändligt många år att slösa bort i väntan på att livet kom till mig. Jag skulle önska att jag hade utrymme för lättsamt flirtande och fåniga romanser med män som stylar håret med kemiska produkter. Om jag ändå kunde ge det några dagar eller veckor för att se varthän det brakade. Det skulle inte behöva uppstå evig lycka mellan oss. Lycka för stunden skulle räcka."

Vad tycker jag:  Hade inte Modernista skickat hem den här boken till mig hade jag troligtvis aldrig plockat upp den heller. Jag utan dig är inte riktigt den typ av bok som brukar intressera mig, men efter att ha läst lite på baksidan och sett att boken jämförts med Livet efter dig, var jag ju bara tvungen att ge den en chans. Och jag är glad att jag gjorde det. Visserligen kan jag kanske tycka att Kelly Rimmer inte är någon Jojo Moyes, men hon har ändå skapat en väldigt levande och rörande berättelse. 

     Ändå kan jag börja med att berätta att jag inte föll pladask för Jag utan dig. Faktum med att det tog mig ganska så lång tid att läsa ut den. Jag hade svårt att relatera till historien vilket gjorde att jag inte riktigt kom in i den, men det har nog mycket att göra med att jag faktiskt inte ligger innom bokens målgrupp heller. Huvudkaraktärerna är mer än dubbelt så gamla som jag är, och de hanterar problem som jag knappt ens har kommit i kontakt med än. Dessutom kan jag tycka att boken går lite för långsamt fram och det händer lite för lite för att berättelsen ska ha mitt fulla intresse boken igenom. Men det behöver inte betyda att jag inte uppskattade Jag utan dig, för det gjorde jag. Kelly Rimmer har ett väldigt vackert språk och med det har hon har skapat komplexa och levande karaktärer. 

     För historien kändes äkta. Den var kanske inte jättespännande, eller tog mig med storm. Den fick mig kanske inte att hetsigt vända blad efter blad för att se vad som skulle komma här näst eller storögt snyfta mig igenom bokens sorgligare delar. Men den kändes äkta. Cal och Lilitha skulle kunna vara verkliga personer som i detta nu möts på en färja i Sydney och av någon anledning fick den instinkten mig att uppskatta historien ändå. 

     Jag utan dig är ingen bok som passar mig personligen. Men den är otroligt välskriven och äkta och därför tänker jag ändå rekommendera den till de där ute som vill ha en lagom mysig och lite sorglig kärlekshistoria om en kvinna som bryter mot normerna och en man som faller för den kvinnan mot alla odds. 

Tack Modernista för recensionsexemplaret!

Dela gärna med er om era tankar om Jag utan dig i kommentarerna!

Kram

Kimberly

The Elite av Kiera Cass

Titel: The Elite

Originalets titel: The Elite

Författare: Kiera Cass

Antal sidor: 323

Serie: The Selection #2

Förlag: HarperTeen

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”It wasn’t like I made his world better. It was like I was his world. It wasn’t some explosion; it wasn’t fireworks. It was a fire, burning slowly from the inside out.”

Handling (från Goodreads): The Selection began with thirty-five girls. Now with the group narrowed down to the six Elite, the competition to win Prince Maxon's heart is fiercer than ever—and America is still struggling to decide where her heart truly lies. Is it with Maxon, who could make her life a fairy tale? Or with her first love, Aspen?

     America is desperate for more time. But the rest of the Elite know exactly what they want—and America's chance to choose is about to slip away.

Vad tycker jag? Jag har fortfarande svårt att sätta fingret på varför - men jag bara fullkomligt ÄLSKAR den här serien! The Selection tog mig med storm när jag läste den, och trotts min rädsla att uppföljaren inte skulle leva upp till mina förväntningar, så föll jag precis lika mycket för The Elite. Natten då jag läste ut boken låg jag uppe till två för att jag bara inte kunde sluta. Det var något med den som gjorde att jag bara fortsatte och fortsatte. Jag blev så uppslukad av historien och karaktärerna att jag bara inte kunde släppa boken ifrån mig - och det var fullständigt fantastiskt!

     Jag kan inte påstå att boken är perfekt för det är den inte. Historien är en aning överdramatiserad, romansen lite för sliskig och America hoppar dessutom väldigt mycket fram och tillbaka i den här boken. Hon är ombytlig och det finns mer än ett tillfälle då jag inte alls håller med om de beslut hon fattar. Ändå kan jag inte göra annat än älska berättelsen! Älska den intensiva romansen, de spännande terroristattackerna och gåtorna som gömmer sig i slottet och Illéas förflutna. Älska godhjärtade Maxton och envisa America, älska deras stormiga förhållande och bokens oväntade twister. 

     Grejen är den att redan från första sidan i The Selection trodde jag mig veta hur allt skulle sluta - jag menar vilken sorts berättelse skulle det här vara om prinsen och prinsessan inte levde lyckliga i alla sina dagar? Men ändå hittar Kiera Cass ständigt nya sätt att överraska mig och styra berättelsen i nya riktningar. Den här serien är så mycket mer än bara några böcker med tjejer i vackra klänningar på framsidan och ju mer jag läser, ju mer inser jag det. 

     The Elite är fylld av romantik, svek och drama när det är som bästa. Och jag kan inte undvika att fullkomligt förälska mig i det.

Vad är era tankar om The Selection-serien?

Kram

Kimberly

Dumplin' av Julie Murphy

Titel: Dumplin’

Originalets titel: Dumplin’

Författare: Julie Murphy

Antal sidor: 347

Serie: -

Förlag: Lavender Lit

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

"Han kommer fram till mig, och eftersom uppfarten sluttar hamnar vi tå mot tå, näsa mot näsa. ”Willowdean Opal Dickson, du är vacker. Åt helvete med alla som någonsin har fått dig att känna något annat.” Han drar ett djupt andetag. ”När jag blundar ser jag dig framför mig. Jag kan prata med dig. På ett sätt jag aldrig har kunnat med någon annan.”

Vacker, säger han. Fet, tänker jag. Men kan jag inte vara båda på en och samma gång?"

Handling (från förlagets hemsida): Willowdean, av sin mamma kallad Dumplin, har alltid trivts med hur hon ser ut. Ja, hon är tjock, men vad gör det? Hennes inställning till den perfekta bikinikroppen? En kropp iklädd bikini.

     På sitt nya jobb möter hon Bo, en trevlig och enormt snygg privatskolekille. Klart att hon attraheras av honom. Vad som däremot förvånar henne är att han verkar gilla henne tillbaka. Will, som aldrig tidigare besvärats av sina valkar, och som gärna chockerar sin omgivning genom att kalla sig själv tjock, börjar plötsligt känna sig osäker. Och det stör henne. Så hon bestämmer sig för att vinna tillbaka sitt självförtroende och samtidigt visa alla i Clover City att hon minsann duger precis som hon är.

Vad tycker jag: Jag älskade Dumplin’! Jag älskade hur underhållande den var, humorn, hur jordnära den kändes och ämnena den tog upp! Men vad som framförallt gjorde den här boken så himla bra var nog ändå karaktärerna. Jag älskade att läsa om dem för de kändes både egna och äkta. De hade alla sina personliga problem och hinder, men samtidigt var de också bara alldeles normala tonåringar. Jag vet inte riktigt, men av någon anledning kändes de bara rätt. 

     Boken handlar om Willowdean som är tjock och bara för att visa att hon kan och för att hur mycket kroppsfett en person har inte har någonting att göra med hur vacker den personen är så ställer hon upp i stadens skönhetstävling. Men boken handlar om så mycket mer än det - den handlar om att förlora någon man älskar, om att bråka med sin bästa vän, inte komma överens med sina föräldrar och om att inte alltid känna sig bekväm i sin egen kropp. Den handlar om att vi alla ser olika ut och att det är fullständigt okej. Vi är olika och unika och ingen annan kan bestämma att du inte är vacker - och det är ett väldigt fint budskap. Dessutom tycker jag verkligen om saker som Willowdean inställning till ordet tjock, hon försöker att inte se det som förolämpning eller ett nedvärderande uttryck utan bara ett helt vanligt adjektiv, som blond, eller blåögd eller liten, och att därför använder det som om det inte har något bagage. Jag gillar också hur hon tar upp att vi faktiskt inte har någon rätt att uttala oss om varandras kroppar:

”Och vem fan var den där magra bitchen?” Så fort jag har sagt det ångrar jag mig. Hela mitt liv har jag haft en kropp värd att kommentera, och om det har lärt mig någonting är det att ingen har rätt att uttala sig om någon annan kropp än sin egen. Tjock. Smal. Kort. Lång. Det spelar ingen roll.”

Jag tycker sådant här behöver tas upp mer! Vi behöver ta upp kropps-osäkerhet, och kroppskomplex och respekt gentemot andras kroppar mer! Kanske är det bara något jag missat lite i den litteratur jag läst, men oavsett så behövs det - speciellt i ungdomen och av den anledningen tycker jag bara ännu mer om Dumplin’. Boken är kanske inte perfekt, och kanske tar den inte ens upp dessa ämnen på ett perfekt sätt - men den tar upp dem! Jag tycker också om Willowdean som karaktär, hur hon kan vara självsäker och tvivla på sig själv och sitt utseende på samma gång. Det känns äkta - faktiskt så känns hela den här boken äkta.

     Om det fanns något jag inte tyckte om så mycket så var det triangeldramat. Nu var det inte alldeles för överspelat och det var inte så mycket fram och tillbaka som det ibland är i vissa böcker, vilket jag gillade. Men det kändes ändå inte rätt eller trovärdigt. Jag har inte alltid något emot triangeldraman, men det kändes inte som om det passade in i den här historien - berättelsen hade nog till och med varit bättre utan det. Men i det stora hela gjorde det faktiskt inte så mycket och boken hamnar ändå bland mina favoriter i år. 

     Dumplin’ är en härlig, underhållande och viktig bok som kändes både äkta och hjärtevärmande. Nu lånade jag den på biblioteket men jag önskar nästan att jag hade köpt den istället för att kunna ha den ståendes i bokhyllan, bara för att jag tyckte så mycket om den, och för att jag vill kunna återvända till den snart igen! Ser fram emot att läsa mer av Julie Murphy i framtiden!

Vad tycker ni om Dumplin'?

Kram

Kimberly