Midnattskronan av Sarah J. Maas

Titel: Midnattskronan
Originalets titel: Crown of Midnight
Författare: Sarah J. Maas
Antal sidor: 415
Serie: Glastronen #2
Förlag: Modernista
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Hon hade lärt sig de enda färdigheter som skulle kunna skydda henne. För att undgå döden hade hon blivit döden.”

Handling (tagen från Goodreads): Artonåriga Celaena Sardothien är skarp, modig och vacker. En fulländad förförerska och den bästa lönnmördare hennes värld någonsin skådat. Men även om hon vunnit kungens lönnmördartävling och därmed blivit hans kämpe, har hon varken friheten att fatta sina egna beslut eller att följa sitt hjärta.

Endoviers hemska saltgruvor, där hon hölls som slavarbetare före tävlingen, var ingenting för henne jämfört med hur det är att leva bunden till sin värsta fiende - en kung vars styre är så ondskefullt att det tycks omöjligt att utmana.

Celaena ställs inför hopplösa val. Ska hon utföra kallblodiga mord för mannen hon hatar? Eller riskera att skicka dem hon älskar i döden? Hon måste välja vad hon ska slåss för: sin överlevnad, sin kärlek eller rikets framtid. För en lönnmördare kan inte få allt. Och om hon ändå försöker riskerar hon att gå under.

Omdöme: Låt mig börja med att säga det här: Detta kommer mest troligen inte vara en så objektiv recension. Midnattskronan är en bok som jag läste i min största lässvacka ca någonsin, så att jag exempelvis hade väldigt svårt att komma in i den handlar troligtvis betydligt mycket mer om mig än om boken i sig. Den första halvan fann jag inte överdrivet intressant, men nu i efterhand kan jag inte avgöra om det berodde på att början av boken var tråkig eller på att jag hade svårt att fokusera nog för att uppslukas av den.

Vad jag dock kan säga är att när jag ser tillbaka på Midnattskronan i sin helhet så tycker jag om den. Boken är väl uppbyggd med ett flertal intressanta twister. Historien var väldigt oväntad, och den tog många oanade svängar. Mot slutet av boken flög sidorna förbi för att det var så mycket som hände, för att det hela var så spännande, och för att jag inte kunde vänta på att få ta reda på vart det hela skulle leda.

Nu, efter att ha läst Midnattskronan har jag en större förståelse över varför denna serie har blivit så hypad världen över. På något sätt känns den annorlunda. Kanske för att den har en orädd karaktär i ledningen som inte låter sig stoppad av något, ett mystiskt fantasy-element som vi får undersöka tillsammans med karaktärerna och en komplex historia som är lika delar spännande och fascinerande. Medan Celaena förföljer folk i staden, undersöker hemliga gångar under biblioteket och löser uråldriga gåtor fortsätter jag vända blad i någon slags skräckblandad-förtjusning, trollbunden av alla mysterium som tycks lura i slottet.

Om ni läst min recension av Glastronen vet ni att jag inte direkt var den bokens största fan. Jag hade svårt att helt fatta tycke för Celaena och uppfattade delar av själva berättelsen som ganska så långsamma. Här överraskade Midnattskronan mig och Celaena växte i mina ögon. Varje gång hon blev våldsam och bröt ben eller hög någon eller kastade ett ett blodigt huvud framför kungens fötter rynkade jag på näsan, kunde inte hålla mig från att tycka att det var lite väl rått alltihop. Visst är hon en lönnmördare, men jag har svårt att känna sympati för någon som har så lätt att döda andra. Å andra sidan, i den här andra delen i serien känns det som jag börjar förstå Celaena mer. Nu när vi får mer bakgrundshistoria och mer karaktärsutveckling börjar jag förstå varför hon gör de val hon gör, och jag uppskattar att vi får se så många olika sidor av henne i den här boken. Den sörjande vännen, den nyförälskade flickan och den kick-ass krigaren som inte ryggar för något.

Boken var inte perfekt, och min recension av den är verkligen inte det med tanke på när i livet jag läste den. Men, Midnattskronan är en spännande fantasybok och jag känner att den här serien går i helt rätt riktning. Självklart lämnades vi med en ”vad-fan-kommer-hända-nu” - cliffhanger, och efter Midnattskronan är betydligt mer taggad på att läsa uppföljaren än jag var efter första delen i serien, vilket säger ganska så mycket om boken i sig. Gillade ni Glastronen borde ni definitivt läsa denna, och tyckte ni bara okej om Glastronen så borde ni fortfarande ge denna en chans. Serien växer faktiskt på en.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Vad tycker ni själva om Sarah J. Maas Glastronen serie? Värd hypen eller överskattad? 

Kram

Kimberly

Glastronen av Sarah J. Maas

Titel: Glastronen

Originalets titel: Throne of Glass

Författare: Sarah J. Maas

Antal sidor: 399

Serie: Glastronen #1

Förlag: Modernista 

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Hans andedräkt var varm mot hennes hals när han böjde ner huvudet och vilade hakan mot hennes hår. Hennes hjärta slog snabbt men ändå kände hon sig helt lugn - hon skulle kunna stå på kvar på samma sätt för evigt och inte ha något emot det, hon skulle stå där för evigt om så världen rasade samman omkring dem.”

Handling: I ett land i avsaknad av magi, där kungen styr med järnhand, kallas en lönnmördare till ett slott. Hon reser dit, inte för att döda kungen utan för att vinna sin frihet. Om hon besegrar tjugotre motståndare i en tävling - mördare, tjuvar och soldater - blir hon frigiven från fängelset och kommer att få tjäna som kungens Mästare.

     Hennes namn är Celaena Sardothien.

     Kronprinsen kommer att utmana henne. Kaptenen för livgardet kommer att beskydda henne. Men något ondskefullt ruvar i glasslottet - och det är där i syfte att döda. I takt med att den ena efter den andra av hennes motståndare dör förvandlas Celaenas kamp för frihet till en kamp för överlevnad, och till ett desperat försök att förgöra ondskan innan den utplånar hennes värld.

Vad tycker jag: Jag hade väldigt höga förväntningar på Glastronen, och kanske var det därför jag också blev en aning besviken. Missförstå mig rätt, jag tyckte supermycket om Glastronen - jag hade bara förväntat mig att den skulle vara något annat än den i slutendan visade sig vara. För den här boken är ett äventyr, det är historien om en tjej som vingas fajtas mot 23 andra killar och lösa dolda mysterium i ett slott av glas, men vad jag inte riktigt hade förväntat mig var att den också är en kärlekshistoria. Berättelsen om ett triangeldrama, om en prins, en soldat och en lönnmördare, kryddat med lite förbjuden kärlek.

     Det märks att det här bara är första delen i en serie, vilket är både bra och dåligt. Historien byggs upp, karaktärer presenteras, relationer utvecklas och så vidare. Det är toppen, och det är underhållande, men ibland önskade jag ändå att fokuset kunde ligga lite mer på vad som hände där och då. Att vi fick veta mer om mysteriet med mördaren, och mer om hur det går med Celaenas tävling. Jag antar att jag bara hade förväntat mig lite mer action, lite mer mystik och rå spänning. Istället får vi se olika relationer utvecklas och enbart en smakbit av den där mystiken som lurar i skuggorna får vi ta del av. Och det är väll just det som jag ändå finner lite negativt med berättelsen. Att relationerna får sådan stor plats att fokuset på spänningen och action lite faller bort. 

     Lite samma gäller den här nya världen vi får ta del av. Egentligen får vi reda på väldigt lite om den, och det är synd för den verkar så spännande och så intressant. Speciellt historian! Åh, hopppas verkligen att det finns mer bakgrund i seriens fortsättning. 

     Det andra som inte riktigt gick hem hos mig var faktist huvudkaraktären Celaena. Jag vet att så väldigt många älskar henne, men för mig kändes hon lite… rörig. Motstridig. Ibland kan jag bara tycka att hon är lite väl ombytlig för att man skulle få en ordentlig uppfattning om henne. För hur kan någon som kär av sig inför folk bara för att provocera dem, samtidigt bli så generad att hon knappt vågar prata om sin mens? Hur kan någon som vill slå in käften på var och varannan människa, som är så väldigt impulsiv, samtidigt vara så eftertänksam och slug? En del av mig tycker att det gör det lite svårt att få en tydlig bild av huvudkaraktären, men samtidigt så kan en annan del av mig inte undvika att älska det. Älska att vi får följa en lönnmördade som är lika hård som sten, men samtidigt bara är en 18årig flicka som genomlevt ett väldigt hårt liv. På något sätt känns bra att hon kan vara både tuff och sårbar på samma gång. För även om det gör henne lite rörig, gör det henne också levande och komplex.

     Glastronen visade sig inte riktigt vara vad jag förväntat mig, men i slutändan tyckte jag ändå väldigt mycket om den. Den var intressant, spännande och presenterar oss för karaktärer och en värld som jag inte kan vänta tills jag får veta mer om. Boken hade sina brister, men den bjöd ändå på väldigt underhållande läsning och jag kan knappt bärga mig tills andra delen i serien släpps. Vi får hoppas att det blir snart!

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Vad tyckte ni om Glastronen? Och för er som läst resten av serien - hur är fortsättningen?

Kram

Kimberly