Du känner mig så väl av David Levithan och Nina LaCour

Titel: Du känner mig så väl
Originalets titel: You Know Me Well
Författare: David Levithan och Nina LaCour
Antal sidor: 236
Serie: -
Förlag: Modernista
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

 ”Jag funderar alltid på hur det skulle vara att träffa honom nu, om vi inte redan kände varandra”, far det ur mig. ”Det här är min lek inuti vår lek - att försöka tänka ut ett scenario där det skulle funka bättre.”

Handling: Mark och Kate har gått i samma klass i ett helt år, men har ändå aldrig pratat med varandra – tills de en kväll råkar springa på varandra på stan. Det är Pride-festival och Mark har lämnat tryggheten i den lugna förorten för att bege sig ut i den glittrande stadsnatten. Kate har precis missat chansen att träffa den person som hon på avstånd är förälskad i. Och Mark är samtidigt kär i sin bästa vän Ryan.

Mark och Kate vet ännu inte hur nära de ska komma att stå varandra, hur stark deras vänskap ska bli – en vänskap större än någon annan. Du känner mig så väl är en stormande berättelse om glädje och sorg, om den bittra första kärleken och den stora vänskapen, berättad ur Marks och Kates parallella synvinklar. En bok om att bli vuxen och om den stora, okända framtiden.

Omdöme: Okej, låt mig börja med mitt största problem med Du känner mig så väl: Den utspelar sig under bara en vecka. En vecka! Alltså va? Båda huvudkaraktärerna, Mark och Kate, går igenom så väldigt mycket genom bokens gång. De lär sig saker om sig själva och om livet, och de blir bästa vänner - allt under spannet av en vecka. Förlåt mig, men det känns bara inte rimligt. När jag var i slutet av boken och någon nämner att Kate och Mark bara träffades för en vecka sedan höll jag på att sätta i halsen för att jag blev så förvånad. Det hade lätt hunnit gå flera månader i mitt huvud.

Men, kan man se förbi detta så är Du känner mig så väl en otroligt fin bok.

För här är grejen, David Levithan och Nina LaCour är galet duktiga på det de gör. Sättet de skriver på får orden att fastna hos mig, får historien att bli så levande att jag inte ens bryr mig om att allt går lite väl fort fram. Jag är alldeles för upptagen av att bli förälskad i språket och karaktärerna för att analysera hela tidsaspekten. Det finns säkert tjugo ställen i boken jag märkt ut med små post-it lappar för att ett stycke bara var alldeles för perfekt, eller för att jag bara inte kunde släppa en specifik mening. För att så ofta var sakerna de skrev så freaking on point. Mark och Kates historia är inte extraordinär, den är inte något vi aldrig hört eller läst om tidigare, men med sina ord skapar Levithan och LaCour ändå någonting äkta och rörande.

Ibland när jag läste kunde jag stanna upp och känna att jag bara ville krama om Mark och Kate för att de kändes så mänskliga. Kliva in i boken, ge dem en varsin kram och säga att det är okej. Det är okej att vara rädd för framtiden, det är okej att inte våga tro på sig själv, det är okej att vara naiv och tänka att något är mer än det är, och det är okej att få hjärtat krossat. Men sedan så insåg jag att jag inte alls behövde säga det till dem, för de vet det redan. Säger det redan till mig genom sina berättelser, och det är då jag inser att det inte är de som behöver höra att är okej, utan det är jag. Det är de som ger mig en kram och berättar att allt kommer lösa sig genom sina ord, vilket är ganska så fint ändå.

Grejen med Mark och Kate är att jag kan relatera till dem även om jag aldrig varit där, hela boken igenom känner jag att jag förstår dem. De är unga och dumma och oövervinnerliga och mänskliga och jag förstår dem. För även om jag aldrig upplevt exakt det de upplevt så känns det som det för jag har ju typ varit där. Kanske har jag aldrig varit hopplöst förälskad i min bästa vän som inte vågar komma ut ur garderoben, men jag har varit intresserad av någon som inte varit intresserad tillbaka (jag menar, vem har inte varit det?). Det är det här som är grejen med hela historien. Vi behöver inte ha varit exakt i den position som Mark eller Kate befinner sig i, det räcker med att vi ser en liten glimt av oss själva i något de gör eller känner, och sen drar Levithan och LaCour in oss genom sitt träffsäkra språk och gör att vi till fullo känner med karaktärerna ändå. De spelar på allmänmänskliga känslor och det fungerar utmärkt.

Sammanfattningsvis så är Du känner mig så väl är en intressant bok om att växa upp. Den är vacker, äkta och bara fin. Definitivt läsvärd.

Tack Modernista för recensionsexemplaret!

Midnattskronan av Sarah J. Maas

Titel: Midnattskronan
Originalets titel: Crown of Midnight
Författare: Sarah J. Maas
Antal sidor: 415
Serie: Glastronen #2
Förlag: Modernista
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Hon hade lärt sig de enda färdigheter som skulle kunna skydda henne. För att undgå döden hade hon blivit döden.”

Handling (tagen från Goodreads): Artonåriga Celaena Sardothien är skarp, modig och vacker. En fulländad förförerska och den bästa lönnmördare hennes värld någonsin skådat. Men även om hon vunnit kungens lönnmördartävling och därmed blivit hans kämpe, har hon varken friheten att fatta sina egna beslut eller att följa sitt hjärta.

Endoviers hemska saltgruvor, där hon hölls som slavarbetare före tävlingen, var ingenting för henne jämfört med hur det är att leva bunden till sin värsta fiende - en kung vars styre är så ondskefullt att det tycks omöjligt att utmana.

Celaena ställs inför hopplösa val. Ska hon utföra kallblodiga mord för mannen hon hatar? Eller riskera att skicka dem hon älskar i döden? Hon måste välja vad hon ska slåss för: sin överlevnad, sin kärlek eller rikets framtid. För en lönnmördare kan inte få allt. Och om hon ändå försöker riskerar hon att gå under.

Omdöme: Låt mig börja med att säga det här: Detta kommer mest troligen inte vara en så objektiv recension. Midnattskronan är en bok som jag läste i min största lässvacka ca någonsin, så att jag exempelvis hade väldigt svårt att komma in i den handlar troligtvis betydligt mycket mer om mig än om boken i sig. Den första halvan fann jag inte överdrivet intressant, men nu i efterhand kan jag inte avgöra om det berodde på att början av boken var tråkig eller på att jag hade svårt att fokusera nog för att uppslukas av den.

Vad jag dock kan säga är att när jag ser tillbaka på Midnattskronan i sin helhet så tycker jag om den. Boken är väl uppbyggd med ett flertal intressanta twister. Historien var väldigt oväntad, och den tog många oanade svängar. Mot slutet av boken flög sidorna förbi för att det var så mycket som hände, för att det hela var så spännande, och för att jag inte kunde vänta på att få ta reda på vart det hela skulle leda.

Nu, efter att ha läst Midnattskronan har jag en större förståelse över varför denna serie har blivit så hypad världen över. På något sätt känns den annorlunda. Kanske för att den har en orädd karaktär i ledningen som inte låter sig stoppad av något, ett mystiskt fantasy-element som vi får undersöka tillsammans med karaktärerna och en komplex historia som är lika delar spännande och fascinerande. Medan Celaena förföljer folk i staden, undersöker hemliga gångar under biblioteket och löser uråldriga gåtor fortsätter jag vända blad i någon slags skräckblandad-förtjusning, trollbunden av alla mysterium som tycks lura i slottet.

Om ni läst min recension av Glastronen vet ni att jag inte direkt var den bokens största fan. Jag hade svårt att helt fatta tycke för Celaena och uppfattade delar av själva berättelsen som ganska så långsamma. Här överraskade Midnattskronan mig och Celaena växte i mina ögon. Varje gång hon blev våldsam och bröt ben eller hög någon eller kastade ett ett blodigt huvud framför kungens fötter rynkade jag på näsan, kunde inte hålla mig från att tycka att det var lite väl rått alltihop. Visst är hon en lönnmördare, men jag har svårt att känna sympati för någon som har så lätt att döda andra. Å andra sidan, i den här andra delen i serien känns det som jag börjar förstå Celaena mer. Nu när vi får mer bakgrundshistoria och mer karaktärsutveckling börjar jag förstå varför hon gör de val hon gör, och jag uppskattar att vi får se så många olika sidor av henne i den här boken. Den sörjande vännen, den nyförälskade flickan och den kick-ass krigaren som inte ryggar för något.

Boken var inte perfekt, och min recension av den är verkligen inte det med tanke på när i livet jag läste den. Men, Midnattskronan är en spännande fantasybok och jag känner att den här serien går i helt rätt riktning. Självklart lämnades vi med en ”vad-fan-kommer-hända-nu” - cliffhanger, och efter Midnattskronan är betydligt mer taggad på att läsa uppföljaren än jag var efter första delen i serien, vilket säger ganska så mycket om boken i sig. Gillade ni Glastronen borde ni definitivt läsa denna, och tyckte ni bara okej om Glastronen så borde ni fortfarande ge denna en chans. Serien växer faktiskt på en.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Vad tycker ni själva om Sarah J. Maas Glastronen serie? Värd hypen eller överskattad? 

Kram

Kimberly

Ordbrodösen av Anna Arvidsson

Titel: Ordbrodösen
Originalets titel: -
Författare: Anna Arvidsson
Antal sidor: 321
Serie: -
Förlag: Rabén&Sjögren
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

"Stå still.

Jag skriker orden inombords. Gång på gång. men ledarböterna i svart fortsätter emot mig. Tvillingsystrarna slutar först gå på armlängds avstånd. 

Blocket glider ur min hand."

Handling (tagen från Goodreads): Med skrivna ord kan hon styra dina tankar och handlingar. Du märker aldrig när du blir hennes marionett.
      I en värmländsk bruksort bor sedan århundraden tillbaka en säregen släkt. De har en stark ställning och en kraft som till varje pris måste hållas hemlig. Kvinnorna i släkten är ordbrodöser. Alba har aldrig önskat sig förmågan att styra andra människor, men accepterat att hennes framtid är utstakad. Hennes mor, mormor och mormors mor har alla fått kraften på sin artonårsdag. Inträdesprovet ska vara en ritual, inte ett verkligt test. När Alba misslyckas står alla handfallna. Ingen berättar vad de misstänker ligger bakom hennes oförmåga. Istället skickas Alba hastigt till en avlägsen släkting i Stockholm och bit för bit börjar hon själv lägga pusslet.
      Men någon försöker hindra hennes sökande. Någon som inte skyr några medel för att nå sitt mål.
      Någon som kan få vem som helst att lyda.

Vad tycker jag: Odrbrodösen. Det är konstigt hur ett helt nytt, påhittat och lite småunderligt ord kan komma att bli så otroligt självklart för en på mindre än ett dygn. Ordbrodöser. Det känns som om jag alltid känt till dem. Som om jag alltid vetat om dem, precis som häxor eller varulvar eller vampyrer. Anna Arvidsson har skapat ett helt nytt fenomen, och hon gör det så självklart och så snyggt att jag accepterar det utan att tveka.
     Det bästa ordet för att beskriva Ordbrodösen skulle jag dock säga är levande. Miljön och karaktärerna var så verkliga, så närvarande att man nästan själv hamnade i historien. När Alba sitter och dricker te med Klara och Lo känns det som om jag också är där. Det känns som om jag också sitter med dem runt köksbordet i Los lägenhet, eller halvligger med dem uppkrupen i soffan medan Lo kollar på Idol och Klara surfar på datorn. Jag är liksom där - rakt igenom hela berättelsen. När Alba sedan kämpar mot klockan för att rädda de hon älskar, känner jag samma krypande panik som hon gör. Jag känner samma förvirring, samma rädsla och samma glädje. Jag sugs verkligen in i historien och det är så fantastiskt.
     Anna Arvidsson har gjort ett riktigt bra jobb med den här debutromanen. Det är fantasy när den är som bäst, spännande, men vändningar som man anar, men ändå inte riktigt ser komma. Hennes språk är träffande och karaktärerna levande och lätta att genast fatta tycke för. Alba, Lo, Klara, Jack och Albas mamma är alla karaktärer jag med lätthet föll för och som jag inte skulle ha något emot att få läsa mer om. Arvidsson har bara lyckats så bra med boken i sin helhet. Språket är kanske inte jättespeciellt, men det flyter på så himla väl att man knappt ens tänker på det. Jag bara läser och upplever, utan att lägga märket till detaljer eller ordval för att jag är så inne i alltsammans. Så skickligt skriven är boken.
     Dessutom hyllar jag det faktum att Odrbrodösen gör sig extremt bra som standalone, vilket inte är allt för vanligt inom fantasy. Det känns uppfriskande.
     Slutsatsen är helt enkelt att Ordbrodösen utan tvekan är en lyckad debut och jag ser helt klart fram emot att läsa mer av Anna Arvidsson i framtiden.

Tack till Rabén&Sjögren för recensionsexemplaret!

Vad tycker ni själva om Ordbrodösen? Dela gärna med er av era tankar i kommentarerna!

Kram

Kimberly

Diabolic av S.J. Kincaid

Titel: Diabolic
Originalets titel: Diabolic
Författare: S.J. Kincaid
Antal sidor: 506
Serie: ?
Förlag: B. Wahlströms 
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Det var ett påpekande som jag inte ens bevärdigade med ett svar. Naturligtvis var jag beredd att dö för Sidonia. Hon var hela min värld. Jag älskade ingen annan än henne och hennes välbefinnande var det enda viktiga för mig. Utan henne förlorade hela min existens mening. 

Döden skulle vara en välsignelse jämfört med det.”

Handling (tagen från Goodreads): Nemesis är en Diabol, en varelse med mänskligt utseende, mänskligt DNA, men manipulerad och programmerad till att bara bry sig om sin ägares välmående. I Nemesis fall är det Sidonia, dottern i en av galaxens högst uppsatta familjer. Flickorna växer upp sida vid sida - den ena människa, den andra livvakt.
      Men så kräver kejsaren Sidonias närvaro i det kejserliga palatset, som ett sätt att utpressa hennes pappa. Det enda sättet för Nemesis att skydda Sidonia nu, är att ta hennes plats. Omgiven av korrupta politiker och bortskämda rikemansbarn måste hon lära sig att se ut och uppföra sig som en fin dam. En svår uppgift, när man är framavlad för att döda.
      Men när rymdimperiet hotar att falla sönder upptäcker Nemesis att hon trots allt har en human sida, som vida överträffar den hos personerna hon omges av. Bland intriger, svek och förräderi är kanske hennes förmåga att älska det som kan rädda såväl henne som hela imperiet.

Vad tycker jag? Under de första 100 sidorna var jag väldigt tveksamt inställd till Diabolic. Jag kände inte riktigt att vi fick tillräckligt förklarat för oss gällande hela den här nya världen boken pressenterade oss för, jag hade svårt att riktigt sympatisera med Nemesis, och jag kände att historien inte riktigt kom någon vart.
      Men sen så fortsatte jag att läsa. 50 sidor till, och jag kunde inte sluta.
      Ju längre jag kom i Diabolic, ju snabbare flög sidorna förbi. Intrigerna, tvisterna, maktspelen - de grabbar tag i en, suger in en i Nemesis värld och sen är man fast där. Fast där med Nemesis medan helvetet brakar lös i rymden, och det är bara så bra.
      Någonting jag dock var väldigt tveksam till i början av läsningen var Nemesis i rollen som huvudkaraktär. Hur skulle det kunna vara intressant att i 500 sidor få följa någon som inte ens har mänskliga känslor? Som är tränad i att begå de mest brutala handlingar utan ånger? Vars liv har ett enda syfta, och det är att leva - nej, dö - för någon annan?
      Detta visade sig dock inte alls vara ett problem. Föga förvånade utvecklas Nemesis som karaktär genom boken, och vad jag tycker S.J Kincaid gör så bra är att hon låter den här förändringen vara realistisk. Nemesis vaknar inte upp en dag och känner plötsligt alla känslor människor känner - nej, den här resan tas ett steg i taget. Och ibland tas även flera steg tillbaka. Nemesis får långsamt växa och utvecklas, men det sker inte felfritt eller utan problem, vilket drev boken framåt på sitt eget sätt. Nemesis kom i slutendan att bli en karaktär jag verkligen tyckte om.
       Om vi går tillbaka lite till Diabolics brister så skulle jag säga att dessa är 1) att vi inte får mer förklarat om världen. Världsbygget har definitivt en hel del brister. Vi får veta en del, men det är ännu mer vi inte får veta - vilket jag sörjer. För det det är ju så väldigt, väldigt intressant, och ändå skrapar vi bara på ytan som är hela den här nya världen. 2) I vissa situationer hade boken inte mått dåligt av lite mer uppbyggnad inför endel händelser. Ibland bara befann sig Nemesis plötsligt i en shit-vafan-händer-biter-på-naglarna-situation, men innan man själv ens hann börja figurera ut hur hon skulle kunna lösa det eller tänka hur-försjuttsingen-ska-de-ta-sig-ur-det-här, hade Nemesis redan löst det. Boken var extremt spännande, förstå det här rätt, men den hade kunnat vara ännu mer spännande genom att ibland dra ut lite mer på en del saker vid rätt tillfällen.
      Samtidigt är den här historien väldigt väl upplagd. Den är oförutsägbar på det bästa sätet, och intrigerna och vändningarna känns realistiska, samtidigt som man inte ser dem komma - vilket är en väldigt fin balans S.J Kincaid har lyckats skapa.
      Överlag: toppenbok! En riktigt intressant sci-fi, men spännande karaktärer i en spännande version av framtiden med vändningar, maktspel, intriger och oväntade tvister som håller en fastklistrad vid boken ända fram till slutet.

Tack till B. Wahlströms för förhandsläsningsexemplaret!

Vad tycker ni själva om Diabolic?

Kram

Kimberly

Fångad av Meredith Wild

Titel: Fångad
Originalets titel: Hardpressed
Författare: Meredith Wild
Antal sidor: 275
Serie: Hacker #2
Förlag: Bookmark
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Jag uppskattar ditt erbjudande, Blake. Det gör jag verkligen, men man kan inte sätta ett pris på sitt oberoende.”

Handling (tagen från Goodreads): När berättelsen om Erica och Blake tar en helt ny vändning i andra delen av Hacker-serien Ericas nätbutik har gjort succé och hon har fått skinn på näsan i den glamorösa affärsvärlden. Samtidigt har hon öppnat sitt hjärta för Blake och bestämt sig för att inte låta någonting komma mellan dem även om det innebär att ge honom mer kontroll i sovrummet. Men när demoner från Ericas förflutna kommer i kapp och hotar såväl deras liv som kärlek fattar hon ett beslut som kan komma att förändra allt. Vem kan man egentligen lita på i en värld där alla vill lyckas, till vilket pris som helst?

Vad tycker jag: Fångad… Fångad är en bok jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Troligtvis väntade jag alldeles för länge med att skriva ett omdöme om den här boken och nu är skallen ganska så blank. Och kanske är det problemet med Fångad - den lämnar inget riktigt efter sig. Visst är det en underhållande läsning medan man väll läser den, men efteråt, efteråt finns inte så mycket kvar. Man ställer tillbaka boken i hyllan, och det var liksom det. Det är ingen bok som ligger och gnager i huvudet på en flera nätter senare, ingen bok man går och rekommenderar till alla man känner för att man bara inte kan få den ur skallen.
      Men, det behöver ju å andra sidan inte betyda att Fångad var dålig. Den var inte spektakulär eller så värst märkvärdig, men det är en bok som passar för slöläsning när man är sugen på intensiva relationer eller drama så det räcker och blir över. För när jag väl läste den, då flög sidorna förbi ganska så snabbt ändå.
      Trotts detta föll Fångad mig inte riktigt lika mycket i smaken som den första boken i serien, Utvald, och jag har kommit fram till att det har med en sak att göra: Daniel. Eller kanske snarare Erica-och-Daniels-relation-till-varandra. Ni som läst kommer förstå, men alltså: VA FAN! Jag ska inte gå in på någon detalj, men på fullaste jäkla allvar. Jag kunde sitta och skaka på huvudet under läsningen med en krypande känsla under huden för att det var så fel alltsammans. Och Daniel, honom ville jag bara rätt och slätt smocka till. Alltså, har jag sagt VA FAN?!
      Det värsta med det hela var att deras relation, sakerna som skedde - de var inte ens realistiska. Delar av dem, absolut, men en hel del känns bara som... för mycket. Jag kunde under läsningens gång få känslan av att Meredith Wild överdrev dramat för mycket. Gjorde det överspelat på ett sätt som blev för mycket för historien. Drama i all ära, men det kan bli för mycket. För twistat och omständigt och orealistiskt och det var precis det som hände i Fångad enligt mig. Meredith Wild trasslade in oss i en hel härva med twistat drama och den stod man där, mitt i smeten, och det fanns liksom ingen väg ut. Visst, stundvis var det spännande och drev det på historien, men en stor del av tiden kändes det också tröttsamt.
      Dessutom, ursäkta mig, men Fångad är ändå en romance bok: Var var de ångande heta och intensiva relationerna? Blake och Ericas stormiga förhållande är det bästa med både första och andra boken enligt mig, det som är lite synd är bara att det blir betydligt mycket mindre av det där stormande och ångande heta i andra boken. Det, förlusten av romance-delen (eller tja, inte förlusten kanske, men minskningen) och dramat som spädes på ännu mer, så mycket att det blev för mycket, drog ner den här boken i mina ögon. Men jag antar att det handlar om vad man letar efter i en bok. Många uppskattar att mindre fokus läggs på Blakes och Ericas relation så man kan se Ericas relation till andra karaktärer utvecklas mer, och jag förstår det synsättet också. Nu i andra boken introduceras fler karaktärer, och det är intressant att se hur Ericas liv växer utanför Blake, hur hennes företag försöker ta fart och liknande. Men ändå. Lite mer romantik hade ju inte direkt skadat.
      Så för att sammanfatta detta: Fångad var inte en bok i min smak, för mycket drama och för lite ångande-het-romantik. Men, den är ändå en snabbläst och lättsmält bok för de som vill läsa om drama extra delux och intensiva kärleksrelationer . Inget speciellt, men helt okej.

Tack till Bookmark för recensionsexemplaret!

Har ni själva läst någon bok av Meredith Wild får ni jättegärna dela med er av era tankar i kommentarerna! Hur känner ni andra för de uppföljande delarna i serien, är de värda att läsa?

Kram

Kimberly

Utvald av Meredith Wild

Titel: Utvald

Originalets titel: Hardwired

Författare: Meredith Wild

Antal sidor: 270

Serie: Hacker #1

Förlag: Bookmark

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Erica, du kanske förlorar dig själv men med rätt person blir ni tillsammans något som är så mycket större, mer än du kan förstå just nu.”

Handling (tagen från Goodreads): Erica Hathaway är nyutexad från universitet. Medan bästa väninnan lämnar stan för att göra karriär, bor hon ensam kvar i studentlyan och kämpar för att få sin online-butik lönsam. Men Erica är van att klara sig själv. Och när en av de finansiärer hon hittar kräver delägarskap är hon snabb att nobba honom. 

      Enda problemet är att han är drop-dead snygg och fruktansvärt rik. Innan hon ens hunnit förstå vad som händer har han köpt henne en lägenhet i sitt eget hus!

Vad tycker jag: Utvald är en sådan där bok för mig, som jag har väldigt svårt att bilda mig en ordentlig uppfattning kring. Den är liksom ganska bra när man läser den, men sen när den är slut lämnar den inget kvar, och två veckor senare när man sätter sig ner för att skriva om boken kan man inte riktigt minnas vad som gjorde att den kändes bra, men man kan inte heller minnas något som gjorde den dålig. 

      Sådan tur är brukar jag sätta mig ner och skriva ett kortare omdöme på Goodreads på en gång efter att jag avslutat en bok - så lite har jag ändå att utgå , för det finns ju mer att säga om Utvald än att den är en bok som inte lämnar så mycket kvar hos en.

      Till att börja med så var Utvald å ena sidan en bok som var väldigt snabbläst och hade ett högt och uppskattat tempo. Den var underhållande och lättsmält. Å andra sidan, kände jag inte riktigt att jag klickade med karaktärerna. Jag kände ingen överdriven koppling till Erica, och har fortfarande inte bestämt mig för om jag gillar eller stör mig på Blake som kärleksintresse. Han är ju inte direkt någon drömprins, men det finns å andra sidan potential där. Det jag störde mig mest på när det gäller karaktärerna dock, det var Mark. Eller, tja, inte Mark i sig, men hur Erica hanterar hela situationen med Mark på slutet. Ursäkta mig, men vad höll hon på med? Ville bara kliva in i boken, ta henne åt sidan, och skrika åt henne att för fan ta och skärpa sig. Nej, tyckte Erica handlade så fel, och att hela situationen blev så fel att hela boken sjönk i mina ögon. Men, bortsätt från slutet och Mark, var boken bra. Just pågrund av sitt driv, och pågrund av spänningen. På grund av att det var underhållande när man läste den. 

      Jag ska erkänna att jag hade ganska höga förväntningar på Utvald. Romance är inget jag läser överdrivet ofta, men efter mitt senaste fynd inom genren, En enda natt, så letade jag efter en lika gripande, sammanflätad och spännande historia som vi fick uppleva med Natalia och David. Tyvärr är Meredith Wild ingen Simona Ahrnstedt, vår engen svenska romance-drottning, men jag skulle inte heller säga att Utvald bara är kiosklitteratur utan något att komma med. Nu är jag ju ingen expert inom genren, men jag har en känsla av att om man gillar romance och är sugen på bara lite lättläst och spännande läsning fylld med just romance, så är Utvald en bok man borde ge en chans.

      Inte den bästa helt enkelt, men det finns helt klart endel bra saker att hitta i den också!

Tack till Bookmark för recensionsexemplaret!

Har ni själva läst Utvald, eller någon annan bok av Meredith Wild? Dela gärna med er av vad ni tyckte i kommentarerna!

Kram
Kimberly

Glassvärdet av Victoria Aveyard

Titel: Glassvärdet
Originalets titel: Glass Sword
Författare: Victoria Aveyard
Antal sidor: 448
Serie: Röd drottning #2
Förlag: Modernista
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Med den lilla gesten hade han förändrat min framtid och ödelagt sin egen. 

Och vi är för alltid bundna till varandra. Det är ett band som är blodbesudlat och präglat av svek. Vi står enade mot Maven och mot alla de som förrådde oss, mot en värld som håller på att falla sönder.”

Handling (taget från Goodreads):Mare Barrows blod är rött - färgen hos vanligt folk - men hennes silverförmåga, kraften att styra blixten, har förvandlat henne till ett vapen som kungahuset försöker kontrollera. Härskaren kallar henne en omöjlighet, en bluff, men när hon flyr från Maven, prinsen - vännen - som bedrog henne, upptäcker Mare något häpnadsväckande: Hon är inte den enda i sitt slag.
      Jagad av Maven, nu en hämndlysten kung, ger sig Mare ut för att söka upp och rekrytera andra röd-och-silver-krigare till kampen mot hennes förtryckare. Men Mare inser att hon befinner sig på en livsfarlig väg, där hon riskerar att bli just det slags monster hon försöker besegra.

Vad tycker jag? Jag uppskattade Glassvärdet. Jag uppskattade de nya karaktärerna som introducerades, jag gillade att jag aldrig riktigt visste exakt var historien var påväg och att man fick se förändringar hos de karaktärer vi redan kände. Glassvärdet var en resa, och en spännande sådan - men det var inte direkt en bok som fick mig att känna "wow".
      Jag tror anledningen till att Glassvärdet ändå föll mig i smaken var för att mina förväntningar var väldigt låga. Jag blev besviken på Röd drottning eftersom mina förväntningar var skyhöga, och därför förväntade jag mig inget särskilt av den här boken. Just därför tror jag att jag blev överraskad.
      Eller, överraskad och överraskad ska jag väll inte säga. Men jag tyckte om den. Det finns fortfarande en hel del som jag saknar - speciellt mer insikt i världsbygget och hela den här röd-silver-grejen. Men de frågorna börjar åtminstone att tas upp lite mer. Sen kan jag fortfarande tycka att tempot var för seg för en spännande dystopi och att boken innehöll för lite kärlek för min smak, men mitt största problem med Glassvärdet var Mare. Jag fick aldrig någon riktig känslomässig koppling till Mare i Röd drottning, så jag gick in i den här boken redan med ett avstånd till henne, vilket nödvändigtvis inte måste ha varit något dåligt. Men, att jag började känna ännu mindre för Mare, det är å andra sidan dåligt. Hur hon växter till att bli mer och mer hänsynslös, hur hon ibland nästan håller på att bli allt hon avskyr - det är något dåligt. Tror jag. Ibland ville jag bara skaka om henne, gå fram till henne och skrika "ser du inte vad du håller på med? Ser du inte vilka ändlösa möjligheter du har, och hur du bara kastar bort dem genom din smala syn på världen och vilja efter hämnd?" Jag blev så frustrerad, så väldigt, väldigt frustrerad.
      Men (jag använder alldeles för många "men" i det här omdömet), samtidigt förstår jag ju lite. Jag gör ju det. Jag fattar. Och jag antar att det är där boken också klättrar i mina ögon. Jag håller inte med Mare i det hon gör, och jag önskar gång på gång att hon ska ta tag i all sin skit och växa som människa och bli den där hjälten vi alla vet att hon kan bli. Men jag förstår lite också, och är inte det ganska så fint ändå? Att verkligen inte hålla med i en karaktärs värderingar och handlingar, men ändå någonstans förstå dem. Mare har aldrig varit en av mina favoritkaraktärer, men jag tycker det är fint hur hon både har brister (många brister) och sådan potential. Det gör henne komplex på ett intressant sätt.
      Victoria Aveyard skrev inte de här böckerna för att skapa en huvudkaraktär med möjligheten att rädda världen bara för att göra henne till ett monster och ett misslyckande. Jag tror verkligen inte det. Och därför blir jag bara mer intresserad av vad som kommer hända i sista boken, på hur det hela kommer utvecklas - på om Mare äntligen kommer skärpa sig.
      Glassvärdet var ingen bok jag älskade, men jag tyckte om den, och jag tror att om man tyckte om Röd drottning så kommer man förmodligen även uppskatta denna.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret! 

Vad tycker ni om Glassvärdet och Röd drottning?

Kram

Kimberly

Tårar i havet av Ruta Sepetys

Titel: Tårar i havet

Originalets titel: Salt to the sea

Författare: Ruta Sepetys

Antal sidor: 415

Serie: - 

Förlag: B. Wahlströms 

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

Det här inlägget är en del i B. Wahlströms bloggstafett om Tårar i havet. Igår bloggade Elvira från The world I live in om boken, ni kan läs hennes inlägg HÄR.

”Jag blev bra på att låtsas. Jag blev så bra att gränsen mellan verklighet och teater suddades ut. Och ibland när jag låtsades väldigt bra kunde jag till och med lura mig själv.”

Handling (tagen från bokens baksida): Tyskland vinter 1945. Fyra ungdomar. Fyra hemligheter.

     De har alla olika bakgrund och kommer från olika länder, men de är alla på flykt. Från krig, från lögner och från sina egna hemligheter. Deras vägar korsas när de som hundratusentals andra flyr mot kusten för att koma undan de sovjetiska trupperna som rycker allt närmare. Ungdomarna försöker få plats ombord på fartyget Wilhelm Gustloffs som ska föra flyktingarna över Östersjön, mot tryggheten. Men havet döljer också hemligheter.

Vad tycker jag? I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vart jag ska börja. När jag skriver ner det här är det bara någon timme sedan jag läste ut boken, och jag sitter fortfarande med en klump i halsen. Det första som slog mig när jag hade läst klart var vilken fantastisk fin berättelse Tårar i havet är. En lika delar vacker som tragisk skildring av en bortglömd katastrof och en gripande historia om att kämpa för sin överlevnad i en värld full av död och förstörelse. Hjärtskärande och inspirerande på samma gång. 

       Berättelsen är väldigt väl skriven, och jag tycker verkligen om hur Ruta Sepetys har byggt upp historien. Visst, från början var det lite förvirrande att man bytte berättarperspektiv i princip varannan sida, men det tog inte lång tid innan jag istället verkligen började uppskatta det. Det skapade ett tempo, ett driv, som gjorde att jag inte kunde sluta läsa - och såhär i efterhand tycker jag det var väldigt smart drag av Sepetys. De korta kapitlen och snabba bytena av berättarperspektiv gjorde att det kändes som om historien gick väldigt snabbt framåt, men på ett bra sätt. Vi fick se en personlig och detaljerad version av kriget, utan att det blev långdraget, och det uppskattades. 

       Något annat som slog mig efter att jag läst färdigt var att Ruta Sepetys faktiskt har spenderade tre år med att göra research för Tårar i havet, och det märks. Det känns som om jag är där, som om jag också vandrar genom ett stelfruset Tyskland i hopp om överlevnad. Som om jag också gör allt jag kan för att få en plats på det fartyg som kanske kan bli min räddning. Hela berättelsen känns så otroligt verklig och äkta och den går rakt in i mitt hjärta, den får mig att förstå. I sina efterord skriver Ruta Sepetys: "Historien splittrade oss, men genom att läsa kan vi förenas av berättelserna, forskningen och minnena. Böcker förenar oss i en världsomspännande läsargemenskap, men framför allt i en världsomspännande människogemenskap som strävar efter att dra lärdom av det förflutna." Och ett stycke senare: "När överlevarna är borta får vi inte låta sanningen försvinna med dem. Snälla, ge dem en röst."

       Någonting med det fick mig att stanna upp, och jag insåg att det är precis vad Sepetys har gjort med Tårar i havet. Hon har tagit historien, en bortglömd katastrof, och berättar om den för omvärlden. Visar sidor av den som kanske inte alla har sett, visar de sidor av krig som kanske inte alltid blir så uppmärksammade. Men, viktigast av allt, är att hon ger de som föll offer för kriget en röst. Joana, Florian, Emilia och Alfred är påhittade, de existerade inte, men jag tvivlar inte en sekund på att det inte fanns en hel massa andra som delade deras öde, deras smärta och deras kamp. Och det är därför Tårar i havet är viktig. Den berättar inte om kriget i siffror, namn eller årtal. Den berättar det från en gravid femtonårig polsk flickas ögon och ur perspektivet hos en pojke från Preussen som är på flykt efter att ha bedragit Tyskland. Berättelsen följer en ung litauisk sjuksköterska som aldrig slutar tänka på andra, men med en skuld som hotar kväva henne och en tysk matros som faktiskt tror på det Hitler stod för. Dessa fyra öden får mitt hjärta och brista, och det brister ännu mer när jag tänker på alla som delade deras historia.

       Och samtidigt, samtidigt så finns det något vackert över hela berättelsen också. Något vackert med att mitt i denna katastrof gror ändå ett frö av hopp. I dessa omänskliga förhållanden hittar ändå människor styrkan att hjälpa andra, att dela vänskap och känna kärlek. 

       Jag vet inte vad jag mer ska säga än: Läs den här boken. Bara gör det. Den förtjänar att bli läst. 

Tack till B. Wahlström som anordnade den här bloggstafetten! Imorgon kan ni läsa vidare hos Sincerely Johanna, och listan med alla bloggare som deltar kan ni hitta HÄR.

Kram
Kimberly

Ett veck i tiden av Madeleine L’Engle

Titel: Ett veck i tiden

Originalets titel: A Wrinkle in Time

Författare: Madeleine L’Engle 

Antal sidor: 168

Serie: A Wrinkle in Time Quintet #1

Förlag: Modernista

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Jag förstår inte mer än du av det hela, men en sak som jag har lärt mig är att saker kan vara, även om man inte förstår dom.”

Handling (tagen från Goodreads): Det är en mörk och stormig natt. Tonåriga Meg Murry sitter i sitt rum på vinden, lyssnar på blåsten som river i huset och funderar för sig själv. Hon vantrivs med sin kropp och sitt utseende. I skolan är det mesta jobbigt och krångligt. Och hennes pappa, vetenskapsmannen, har försvunnit efter att ha jobbat med ett mystiskt experiment på uppdrag av regeringen.

     Men det är inte bara Meg som är vaken den här natten. Mamma och lillebror Charles Wallace är också uppe, för den mystiska tanten Fru Whatsit har kommit på besök och slagit sig ner i deras kök - och hon verkar både veta en hel del om vart Megs pappa kan ha tagit vägen, och om hur de ska kunna få tillbaka honom.

Vad tycker jag: Ett veck i tiden är en klassiker, en bok som är vitt och brett älskad av såväl barn som vuxna och har varit det i över femtio år. Och jag är jätteledsen, men jag förstår bara inte grejen. Efter att ha läst färdigt boken i förgår kväll slog jag ihop den och bara stirrade på den med tanken "har jag missat något?" ekande i huvudet. Jag förstod bara inte varför just den här boken har fått sådan uppmärksamhet i så många år när det, enligt mig, finns så otroligt många bättre böcker där ute. 

     Det var inte det att Ett veck i tiden var rent ut dålig, den var bara inte överdrivet bra heller i mina ögon. Jag kan erkänna att den har en viss charm, och jag uppskattar även vilken fantasi L'Engle måste ha haft för att ha kunnat skriva den här historien, Ett veck i tiden är verkligen både fanatasifylld och originell, med en hel uppsättning intressanta karaktärer. En del av mig älskade att läsa om Charles Wallace, Fru Vadå, Fru Vem och Fru Vilken. Karaktärerna var det inget fel på, visst var de lite udda, men det uppskattades bara i det här fallet. Vad som var mitt största problem med Ett veck i tiden var bristen på förklaringar. Visst, endel förklarades, men ingen helheltsbild målades upp. Jag vet fortfarande inte vad D E T är. Jag vet fortfarande inte hur folk faktiskt lyckas tessera (även om det faktiskt är något som åtminstone delvis fick en rimlig förklaring) och så vidare och så vidare (vill inte ge allt för många exempel så jag inte råkar avslöja handlingen för någon). Eller är det bara så att jag faktiskt har missat något? För mig känns historien bara inte komplett och ärligt talat är jag precis lika förvirrad nu efter sista kapitlet som jag var efter första. 

     Men samtidigt vill jag inte säga rakt ut att boken är dålig heller, för det är den inte. Den är spännande, den är kreativ och annorlunda och den innehåller massor av intressanta karaktären. I grunden tror jag att Ett veck i tiden kanske är en bok som passar barn bättre än vuxna/ungdomar, och att vuxna som uppskattar boken många gånger gör det pga någon form av nostalgi från barndomen. Det känns som om boken är mer anpassad till barn, för barn kräver inte förklaringar på samma sätt som vi gör när vi vuxit upp. För oss måste allt vara rimligt och ha sin precisa förklaring. Vi måste förstå allt, för barn är det kanske inte lika viktigt att allt tekniskt stämmer och i sådana fall tror jag definitivt att Ett veck i tiden kan vara ett äventyr. Kanske är det till och med vad L’Engle vill säga med sin berättelse - och varför hon riktar sig till just barn - att allt inte alltid har en rimlig förklaring. Och på något sätt kan det kanske finnas något fint i det, att bara acceptera ibland utan att analysera allt. Värt att också tänka på är ju faktiskt att det finns en hel uppföljande serie till Ett veck i tiden, och i de böckerna blir kanske mer förklarat närmare. Men för mig var det bara för förvirrande att läsa den här boken helt enkelt.

     Eller, kanske är jag bara blind för det där guldkornet boken tycks innehålla som gör att så många älskar den. Kanske har jag faktiskt bara missat något, vem vet, men i mina ögon är Ett veck i tiden tyvärr inte en ny favorit.  

Tack till fina Modernista för recensionsexemplaret!

Vad är era tankar om Ett veck i tiden? Tycker ni att jag har fel i min recension får ni jättegärna skriva det, vill verkligen förstå vad det är med Ett veck i tiden som fångat så många läsare genom åren!

Kram

Kimberly

Världen efter av Susan Ee

Titel: Världen efter

Originalets titel: World After

Författare: Susan Ee

Antal sidor: 287

Serie: Penryn & tidernas slut #2

Förlag: Modernista

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Jag vet att jag snart måste tänka på Paige, mamma och Clara. Mina prioriteringar kommer bara att handla om överlevnad, om att samla ihop min familj och att rädda dem från såväl monster som människor. Men just nu, i just den här stunden tillåter jag mig att vara en sjuttonåring flicka i famnen på en stark kille. Jag släpper till och med fram några ”tänk om”, den sortens möjligheter vi kanske skulle ha haft i Världen före.”

Handling (tagen från Goodreads): I uppföljaren till succédebuten Änglafall börjar de som överlevt den stora ängla-apokalypsen skrapa ihop det som återstår av den moderna världen. När en grupp människor tillfångatar Penryns syster Paige, eftersom de tror att hon är ett monster, slutar situationen med en massaker. Paige försvinner. Människor är livrädda.

     Hennes mamma är förkrossad. Penryn driver runt på San Franciscos gator och letar efter Paige. Varför är gatorna så tomma? Var är alla? Hennes sökande leder henne till hjärtat av änglarnas planer, där hon får en skymt av deras motiv och inser hur skräckinjagande långt de är villiga att gå

Vad tycker jag: Okej, såhär ligger det till: Världen efter är inte en särskilt bra bok tekniskt sett. Inte egentligen. Handlingen går lite för snabbt fram och är baserad på lite väl många sammanträffanden. Dessutom får jag ibland känslan av att endel saker inte blir så väl förklarade som de egentligen skulle behöva bli, vilket gör att jag ibland inte riktigt hänger med i varför huvudkaraktären begår en viss handling eller vad en kommentar någon säger betyder. 

     Vi kan sammanfatta såhär: Världen efter är inte den mest skickligt skrivna boken. 

     Ändå så kunde jag inte sluta läsa. För den var spännande. Det var action, brutalitet och en råhet som sällan förekommer i ungdomslitteratur. Det var cheesy tonårskärlek, kamper på liv och död och konspirationer på hög nivå. Och en del av mig bara älskade det. Det fanns lite guilty-pleasure över det hela. 

      Ibland under läsningens gång kunde det dock kännas lite som om Susan Ee bara kastade in lite allt möjligt hon kunde komma på. Världen går under, vi kör på att apokalypsen är påväg, och änglar är de som förstör världen (varför är fortfarande oklart - eller så har jag bara missat förklaringen i allt annat som händer, men jag menar de är ju änglar så vem ifrågasätter det?), sen slänger vi in lite barnmonster på det (som lever, men blivit typ slaktade och ihopsydda igen?) och lite insekts/skorpion/människo-monster som kallas gräshoppor (och som tydligen skapas av människor med hjälp av någon ”ängel-teknik”??) och så vidare, och så vidare. Det gör ju att det hela blir lite rörigt. Ibland kunde jag känna att berättelsen faktiskt skulle må bättre av att vara lite mer nedtonat. Lite mindre som händer på samma gång, och, tja, lite mindre av allt bara. Men samtidigt kan jag inte undvika att undra om det kanske är allt det här lite galna, och röriga, som ger berättelsen sin charm. Som faktiskt gör den så underhållande och får den att stå ut. För på något sätt så bara funkar det ändå.

     Så slutsatsen blir ändå att jag gillar Världen efter. Den är ingen perfekt-ihopsatt-djup-vackert skriven-revolutionerande bok. Men den är underhållande och spännande, och i det här fallet räcker det gott åt mig. Världen efter är en bra uppföljare på Änglafall och lämnar mig spänd på sista delen i serien!

Tack Modernista för recensionsexemplaret!

Vad tycker ni om serien Penryn & tidernas slut? 

Kram

Kimberly

Book Haul #12: Bokloppis och lite fler rec-ex

Hej allesammans! Vet ni, idag var första dagen på höstterminen för mig - och även om det bara innebar en timmes "upprop" som i princip gick ut på att hälsa på alla klasskompisar man inte träffat på hela sommaren, så känns det lite tungt. Nu är allt tillbaka till vardagen igen. Sommaren är officiellt över för min del, och visst känns det lite synd. Men jag är taggad också! Och rädd eftersom det här är sista året på gymnasiet för mig, vilket troligtvis kommer göra det både stressigt och ångestfyllt. Men förhoppningsvis också roligt. Jag tror det.

Men okej, dags att faktiskt skriva om det som dagens inlägg ska handla om, nämligen nya böcker som kommit hem till mig - vilket faktiskt är några stycken:

Först och främst så har jag fått hem 3 stycken rec-ex av Modernista:

Världen efter av Susan Ee

Ett veck i tiden av Madeleine L'Engle

Glassvärdet av Victoria Aveyard

Ser jättemycket fram emot att läsa alla dessa! Världen efter är till och med redan utläst, och jag kan meddela att jag tyckte väldigt mycket om den. 

Sen hade Malin från Nilmas bokhylla också en bokloppis på sin blogg där hon sålde lite gamla böcker, och av henne köpte jag fyra stycken: 

Karriär och köksbesvär av Sophie Kinsella

The Archived av Victoria Schwab

Winter av Lauren DeStefano

Den kallaste flickan i Coldtown av Holly Black

Är jätte taggad på alla dessa också! Åh, har så många bra böcker att läsa nu, vet knappt ens vart jag ska börja.

Har ni läst någon av böckerna, eller om det är en ni tycker att jag borde börja på nu, nu, nu - så får ni jättegärna lämna en kommentar! Annars hörs vi snart igen!

Kram

Kimberly

Book Haul #11: Bokusbeställning och rec-ex

Hej på er! I läsuppdateringen jag publicerade i början av veckan skrev jag att jag beställt hem lite böcker från Bokus som kommit hem till mig, så tänkte ta tillfället i akt att visa upp dem! Det blev en hel del contemporary eftersom det är sommar nu - och är ett en typ av böcker jag älskar att läsa på sommaren så är det just contemporary. Här om veckan fick jag också hem ett rec-ex från Modernista och igår (eller förgår?) damp det ner ännu ett i brevlådan, så tänkte visa upp dem med.

To All the Boys I've Loved Before av Jenny Han

How to Be Bad av E. Lockhart, Sarah Mlynowski, Lauren Myracle

The Rose and the Dagger av Renée Ahdieh

The One av Kiera Cass

The Unexpected Everything av Morgan Matson

Du, bara av Anna Ahlund

Åh, ser så otroligt mycket fram emot alla dessa! Har än så länge bara påbörjat To All the Boys I've Loved Before, men den verkar superbra - kan vi också bara ta en sekund och beundra omslaget till den boken? Så otroligt fint! Hur som helst är jag jättetaggade på alla böckerna, så troligtvis kommer de att bli lästa inom en snar framtid. 

Poppy Pym och Faraos förbannelse av Laura Wood

Det lånade mörkrets riddare av Dave Rudden

Jag har som sagt fått hem två rec-ex från fina Modernista! Jag svär, varje gång jag ser ett brunt kartong-paket i brevlådan blir jag som ett barn på julafton! Det är så kul att få hem recensionsexemplar att jag blir helt till mig varje gång. Detta är dock två stycken böcker för lite yngre läsare, vilket vanligtvis inte är vad jag brukar läsa, men båda verkar väldigt intressanta så jag ska definitivt ge dem en chans så fort som möjligt. Det lånade mörkrets riddare har jag redan påbörjat lite och den verkar väldigt lovande. Dessutom har alla som recenserat den hittills bara tyckt bra om den, så jag är hoppfull. Poppy Pym och Faraos förbannelse vet jag å andra sidan knappt något om alls. Förutom att omslaget är väldigt snyggt. Men ska försöka plocka upp den när jag läst ut Det lånade mörkrets riddare!

Om ni läst någon av böckerna ovan får ni jättegärna berätta vad ni tyckte om dem i kommentarerna!

Kram

Kimberly

Jag utan dig av Kelly Rimmer

Titel: Jag utan dig 

Originalets titel: Me Without You

Författare: Kelly Rimmer

Antal sidor: 317

Serie: -

Förlag: Modernista

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

Handling (taget från Goodreads):Callum arbetar på en stor PR-byrå i Sydney och tar varje dag färjan hem till förorten Manly. En dag på färjan kommer han av en slump i samtal med Lilah, som är en engagerad jurist och miljökämpe, och detta första möte utvecklar sig snabbt till en stormig förälskelse. Ingen av dem tror egentligen på kärlek vid första ögonkastet, men de klickar helt enkelt med varandra.

     Lilah försöker först kämpa emot med alla medel. Hon hittar på den ena ursäkten efter den andra för att inte låta känslorna ta över, men till sist ger hon upp och låter sig översköljas av kärleken. Allt ser ljust ut, och deras förhållande blir allt starkare. Men så kommer den dag då Lilah inte längre kan ignorera de sjukdomstecken som hon fruktat och hållit hemliga för Callum.  

"Jag skulle gärna tro att tiden var evig, att det fanns oändligt många år att slösa bort i väntan på att livet kom till mig. Jag skulle önska att jag hade utrymme för lättsamt flirtande och fåniga romanser med män som stylar håret med kemiska produkter. Om jag ändå kunde ge det några dagar eller veckor för att se varthän det brakade. Det skulle inte behöva uppstå evig lycka mellan oss. Lycka för stunden skulle räcka."

Vad tycker jag:  Hade inte Modernista skickat hem den här boken till mig hade jag troligtvis aldrig plockat upp den heller. Jag utan dig är inte riktigt den typ av bok som brukar intressera mig, men efter att ha läst lite på baksidan och sett att boken jämförts med Livet efter dig, var jag ju bara tvungen att ge den en chans. Och jag är glad att jag gjorde det. Visserligen kan jag kanske tycka att Kelly Rimmer inte är någon Jojo Moyes, men hon har ändå skapat en väldigt levande och rörande berättelse. 

     Ändå kan jag börja med att berätta att jag inte föll pladask för Jag utan dig. Faktum med att det tog mig ganska så lång tid att läsa ut den. Jag hade svårt att relatera till historien vilket gjorde att jag inte riktigt kom in i den, men det har nog mycket att göra med att jag faktiskt inte ligger innom bokens målgrupp heller. Huvudkaraktärerna är mer än dubbelt så gamla som jag är, och de hanterar problem som jag knappt ens har kommit i kontakt med än. Dessutom kan jag tycka att boken går lite för långsamt fram och det händer lite för lite för att berättelsen ska ha mitt fulla intresse boken igenom. Men det behöver inte betyda att jag inte uppskattade Jag utan dig, för det gjorde jag. Kelly Rimmer har ett väldigt vackert språk och med det har hon har skapat komplexa och levande karaktärer. 

     För historien kändes äkta. Den var kanske inte jättespännande, eller tog mig med storm. Den fick mig kanske inte att hetsigt vända blad efter blad för att se vad som skulle komma här näst eller storögt snyfta mig igenom bokens sorgligare delar. Men den kändes äkta. Cal och Lilitha skulle kunna vara verkliga personer som i detta nu möts på en färja i Sydney och av någon anledning fick den instinkten mig att uppskatta historien ändå. 

     Jag utan dig är ingen bok som passar mig personligen. Men den är otroligt välskriven och äkta och därför tänker jag ändå rekommendera den till de där ute som vill ha en lagom mysig och lite sorglig kärlekshistoria om en kvinna som bryter mot normerna och en man som faller för den kvinnan mot alla odds. 

Tack Modernista för recensionsexemplaret!

Dela gärna med er om era tankar om Jag utan dig i kommentarerna!

Kram

Kimberly

Fjärilarnas stav av Ingrid Remvall

Titel: Fjärilarnas stad

Originalets titel: Fjärilarnas stad

Författare: Ingrid Remvall

Antal sidor: 234

Serie: -

Förlag: Affront

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

"I Utmarkerna skämtade vi om människorna som bodde i stade, Fjärilarna. Hur korkade de var, ytliga och själlösa. Samtidigt kunde vi inte få nog av att titta på nätet och få glimtar från deras värld. Som lysande lockbete ledde de in våra tankar på drömmen om något mer än vad vi själva hade. 

Visst hade jag varit lika nyfiken som de andra, men hade det inte varit för Maxine hade jag aldrig kommit på tanken att försöka ta mig in i staden."

Handling (taget från Goodreads): Artonåriga Vega bor på den fattiga sidan av Muren, dömd att varken synas eller höras. En natt gör hon och hennes bästa vän det förbjudna: de smiter in i staden där de rika och vackra bor. Där träffar hon Fenix.

     Han står för allt hon själv saknar och hon börjar drömma om ett nytt liv. Men under stadens glansiga yta rör sig mörka krafter och Vega inser att det finns kopplingar mellan henne och de attacker och kidnappningar som skakar samhället.

     Hur låter man bli att tappa bort sig själv när man inte längre vet vem man är? Och vem vågar man lita på i en värld där alla har något att dölja? 

Vad tycker jag: Jag ville tycka om den här boken så himla mycket - det ville jag verkligen, av flera anledningar. Dels för att den är skriven av en svensk författare - och dessutom är en sci-fi för unga vuxna (!), men dels också för att den verkade så otroligt bra! Robotar och artifical intelligents är fortfarande ganska outforskade områden inom ungdomslitteratur och därför kändes boken ny och spännande!

     Och det var den också. Delvis. 

     Jag tyckte verkligen om idén Fjärilarnas stad bygger på, jag tyckte om ploten och att historien tog en hel del oväntade vändningar (jag såg definitivt inte slutet komma) - och jag tyckte om hur genomtänkt det kändes. Jag tyckte om den nya världen Remvall målade upp, och jag beundrar hur mycket fantasi det måste gått åt för att kunna skapa den. Den känns verkligen både ny och intressant!

     Vad jag å andra sidan inte tyckte om lika mycket var att historien kändes väldigt hastad. Det händer sak på sak på sak, utan att vi pausar och får tillfälle att lära känna världen eller karaktärerna där emellan. Vi blir bara kastade mellan en händelse till en annan utan någon riktig upptrappning emellan dem. Därför kändes det ibland som om boken hade behövt genomarbetas mer. För grundidén är toppen, ändå blir boken bara okej. Dessutom finns det hål i historien - vissa saker blir inte förklarade alls medan andra blir förklarade alldeles för övertydligt vilket snarare gjorde att boken kändes överdramatiserad istället för riktigt spännande.

     Historien är dock väldigt lättläst, och det här är en bok där det händer massor. Hade jag varit yngre hade jag nog inte alls tänkt lika mycket på bakgrunden och hur spänningen borde byggas upp mer emellan de olika händelserna för att man ska bli känslomässigt investerad i dem och karaktärerna. Då hade jag bara låtit mig svepas med av det fartfyllda tempot och den intressanta världen. 

     Fjärilarnas stad var inte riktigt en bok i min smak, men inte dålig heller. Jag tyckte om idén, men inte sättet den var skriven på. Men vill du ha en svensk sci-fi med snabbt tempo tycker jag definitivt att du ska ge denna en chans - för kom igen, hur ofta publiceras faktiskt svensk sci-fi som innehåller robotar och artifical intelligents, med en annorlunda twist och en hel massa drama? Svaret är alldeles för sällan, och därför kan jag inte låte bli att heja på den här boken ändå. Och fast Fjärilarnas stad inte visade sig vara så fantastisk som jag hoppades är den ändå värd en chans.

Stort tack till Affront för recensionsexemplaret!

Dela gärna med er av era tankar av Fjärilarnas stad i kommentarerna! 

Kram

Kimberly

Glastronen av Sarah J. Maas

Titel: Glastronen

Originalets titel: Throne of Glass

Författare: Sarah J. Maas

Antal sidor: 399

Serie: Glastronen #1

Förlag: Modernista 

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Hans andedräkt var varm mot hennes hals när han böjde ner huvudet och vilade hakan mot hennes hår. Hennes hjärta slog snabbt men ändå kände hon sig helt lugn - hon skulle kunna stå på kvar på samma sätt för evigt och inte ha något emot det, hon skulle stå där för evigt om så världen rasade samman omkring dem.”

Handling: I ett land i avsaknad av magi, där kungen styr med järnhand, kallas en lönnmördare till ett slott. Hon reser dit, inte för att döda kungen utan för att vinna sin frihet. Om hon besegrar tjugotre motståndare i en tävling - mördare, tjuvar och soldater - blir hon frigiven från fängelset och kommer att få tjäna som kungens Mästare.

     Hennes namn är Celaena Sardothien.

     Kronprinsen kommer att utmana henne. Kaptenen för livgardet kommer att beskydda henne. Men något ondskefullt ruvar i glasslottet - och det är där i syfte att döda. I takt med att den ena efter den andra av hennes motståndare dör förvandlas Celaenas kamp för frihet till en kamp för överlevnad, och till ett desperat försök att förgöra ondskan innan den utplånar hennes värld.

Vad tycker jag: Jag hade väldigt höga förväntningar på Glastronen, och kanske var det därför jag också blev en aning besviken. Missförstå mig rätt, jag tyckte supermycket om Glastronen - jag hade bara förväntat mig att den skulle vara något annat än den i slutendan visade sig vara. För den här boken är ett äventyr, det är historien om en tjej som vingas fajtas mot 23 andra killar och lösa dolda mysterium i ett slott av glas, men vad jag inte riktigt hade förväntat mig var att den också är en kärlekshistoria. Berättelsen om ett triangeldrama, om en prins, en soldat och en lönnmördare, kryddat med lite förbjuden kärlek.

     Det märks att det här bara är första delen i en serie, vilket är både bra och dåligt. Historien byggs upp, karaktärer presenteras, relationer utvecklas och så vidare. Det är toppen, och det är underhållande, men ibland önskade jag ändå att fokuset kunde ligga lite mer på vad som hände där och då. Att vi fick veta mer om mysteriet med mördaren, och mer om hur det går med Celaenas tävling. Jag antar att jag bara hade förväntat mig lite mer action, lite mer mystik och rå spänning. Istället får vi se olika relationer utvecklas och enbart en smakbit av den där mystiken som lurar i skuggorna får vi ta del av. Och det är väll just det som jag ändå finner lite negativt med berättelsen. Att relationerna får sådan stor plats att fokuset på spänningen och action lite faller bort. 

     Lite samma gäller den här nya världen vi får ta del av. Egentligen får vi reda på väldigt lite om den, och det är synd för den verkar så spännande och så intressant. Speciellt historian! Åh, hopppas verkligen att det finns mer bakgrund i seriens fortsättning. 

     Det andra som inte riktigt gick hem hos mig var faktist huvudkaraktären Celaena. Jag vet att så väldigt många älskar henne, men för mig kändes hon lite… rörig. Motstridig. Ibland kan jag bara tycka att hon är lite väl ombytlig för att man skulle få en ordentlig uppfattning om henne. För hur kan någon som kär av sig inför folk bara för att provocera dem, samtidigt bli så generad att hon knappt vågar prata om sin mens? Hur kan någon som vill slå in käften på var och varannan människa, som är så väldigt impulsiv, samtidigt vara så eftertänksam och slug? En del av mig tycker att det gör det lite svårt att få en tydlig bild av huvudkaraktären, men samtidigt så kan en annan del av mig inte undvika att älska det. Älska att vi får följa en lönnmördade som är lika hård som sten, men samtidigt bara är en 18årig flicka som genomlevt ett väldigt hårt liv. På något sätt känns bra att hon kan vara både tuff och sårbar på samma gång. För även om det gör henne lite rörig, gör det henne också levande och komplex.

     Glastronen visade sig inte riktigt vara vad jag förväntat mig, men i slutändan tyckte jag ändå väldigt mycket om den. Den var intressant, spännande och presenterar oss för karaktärer och en värld som jag inte kan vänta tills jag får veta mer om. Boken hade sina brister, men den bjöd ändå på väldigt underhållande läsning och jag kan knappt bärga mig tills andra delen i serien släpps. Vi får hoppas att det blir snart!

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Vad tyckte ni om Glastronen? Och för er som läst resten av serien - hur är fortsättningen?

Kram

Kimberly

Änglafall av Susan Ee

Titel: Änglafall

Originalets titel: Angelfall

Författare: Susan Ee

Antal sidor: 262

Serie: Penryn & Tidernas slut #1

Förlag: Modernista

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

"När man tittade på TV kunde man alltid försöka intala sig att det var på låtsas, även om det var allt nyhetskanalerna visade i flera dagar, men ingen kunde förneka att det här hände på riktigt. Män med vingar. Undergångens änglar. Övernaturliga väsen som pulvriserade den moderna världen och dödade miljoner, kanske till och med miljarder människor."

Handling (från Goodreads): Sex veckor har gått sedan apokalypsens änglar utplånade den moderna världen som vi känner den. Brutala gatugäng regerar på dagarna, rädsla och vidskepelse styr på nätterna. När krigaränglar för bort en hjälplös liten flicka tänker Penryn, hennes sjuttonåriga syster, göra allt för att få henne tillbaka. Allt, inklusive att slå sig ihop med Raffe, en skadad fiendeängel.

       Penryn och Raffe reser genom ett mörkt och förvridet Norra Kalifornien mot änglarnas högborg i San Francisco, där Penryn kommer att riskera allt för att rädda sin syster, och där Raffe måste förlita sig på sina största fienders nåd för att ha en chans att bli hel igen.

Vad tycker jag: Änglafall är den typen av bok som inte går att lägga ifrån sig. Den typen av bok man blir uppslukad av och bara inte kan släppa förens man kommer till sista sidan - och även då är berättelsen kvar hos en. Den var spännande, fartfylld, och inte för en sekund tråkig. 

       Jag kan inte säga att boken är perfekt, för det är den inte. Men den är underhållande på ett sådant sätt att man fastnar i berättelsen och glömmer världen utanför, vilket jag älskar. Jag älskar att man rycks med, att historien alltid är spännande och hur man alltid vill ha mer. Under bokens gång dyker det hela tiden upp nya frågetecken på samma gång som vi får se nya sidor av den apokalyptiska världen i vilken boken utspelar sig. Det är spännande att få upptäcka den, bit för bit, med Penryn och Raffe. 

       Änglafall är inte heller unik i sin genre. Jordens undergång, dystopiska framtider där världen faller sönder och änglar är inget nytt påhitt. Ändå känns boken annorlunda på något sätt. Kanske är det hur ironi och humor blandas in i historien, eller hur rå den stundvis kan vara. Men på något sätt verkar den nästan jordnära, och går lätt att läsa. Historien känns modern, inte uttjatad. 

       Som sagt har boken även sina brister. Jag hade inte haft något emot ett lite mer utvecklat språk eller större djup i berättelsen, men ändå är det inget som stör mig överdrivet mycket när jag väl kommit en bit in i boken. Medan jag läser tänker jag knappt på vad som kan vara bättre jag följer bara ivrigt med historien, sida efter sida. Och när boken väl tog slut? Ja då ville jag fortfarande ha mer! Vet på riktigt inte hur jag ska kunna stå ut med att vänta på att uppföljaren ska bli översatt, får bara hoppas att den blir det snart!

       En actionfylld, spännande och lättläst dystopi som jag rekommenderar för alla er som vill fly världen för en stund, ni kommer inte bli besvikna.

Betyg: 7,5

Tack Modernista för recensionsexemplaret!

Har någon av er läst Änglafall eller kanske resten av serien på engelska? Dela gärna med er av era tankar!

Kram

Kimberly

Andra böcker som kan vara intressanta:

- Cinder av Marissa Meyer

- Röd drottning av Victoria Aveyard