Midnattskronan av Sarah J. Maas

Titel: Midnattskronan
Originalets titel: Crown of Midnight
Författare: Sarah J. Maas
Antal sidor: 415
Serie: Glastronen #2
Förlag: Modernista
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Hon hade lärt sig de enda färdigheter som skulle kunna skydda henne. För att undgå döden hade hon blivit döden.”

Handling (tagen från Goodreads): Artonåriga Celaena Sardothien är skarp, modig och vacker. En fulländad förförerska och den bästa lönnmördare hennes värld någonsin skådat. Men även om hon vunnit kungens lönnmördartävling och därmed blivit hans kämpe, har hon varken friheten att fatta sina egna beslut eller att följa sitt hjärta.

Endoviers hemska saltgruvor, där hon hölls som slavarbetare före tävlingen, var ingenting för henne jämfört med hur det är att leva bunden till sin värsta fiende - en kung vars styre är så ondskefullt att det tycks omöjligt att utmana.

Celaena ställs inför hopplösa val. Ska hon utföra kallblodiga mord för mannen hon hatar? Eller riskera att skicka dem hon älskar i döden? Hon måste välja vad hon ska slåss för: sin överlevnad, sin kärlek eller rikets framtid. För en lönnmördare kan inte få allt. Och om hon ändå försöker riskerar hon att gå under.

Omdöme: Låt mig börja med att säga det här: Detta kommer mest troligen inte vara en så objektiv recension. Midnattskronan är en bok som jag läste i min största lässvacka ca någonsin, så att jag exempelvis hade väldigt svårt att komma in i den handlar troligtvis betydligt mycket mer om mig än om boken i sig. Den första halvan fann jag inte överdrivet intressant, men nu i efterhand kan jag inte avgöra om det berodde på att början av boken var tråkig eller på att jag hade svårt att fokusera nog för att uppslukas av den.

Vad jag dock kan säga är att när jag ser tillbaka på Midnattskronan i sin helhet så tycker jag om den. Boken är väl uppbyggd med ett flertal intressanta twister. Historien var väldigt oväntad, och den tog många oanade svängar. Mot slutet av boken flög sidorna förbi för att det var så mycket som hände, för att det hela var så spännande, och för att jag inte kunde vänta på att få ta reda på vart det hela skulle leda.

Nu, efter att ha läst Midnattskronan har jag en större förståelse över varför denna serie har blivit så hypad världen över. På något sätt känns den annorlunda. Kanske för att den har en orädd karaktär i ledningen som inte låter sig stoppad av något, ett mystiskt fantasy-element som vi får undersöka tillsammans med karaktärerna och en komplex historia som är lika delar spännande och fascinerande. Medan Celaena förföljer folk i staden, undersöker hemliga gångar under biblioteket och löser uråldriga gåtor fortsätter jag vända blad i någon slags skräckblandad-förtjusning, trollbunden av alla mysterium som tycks lura i slottet.

Om ni läst min recension av Glastronen vet ni att jag inte direkt var den bokens största fan. Jag hade svårt att helt fatta tycke för Celaena och uppfattade delar av själva berättelsen som ganska så långsamma. Här överraskade Midnattskronan mig och Celaena växte i mina ögon. Varje gång hon blev våldsam och bröt ben eller hög någon eller kastade ett ett blodigt huvud framför kungens fötter rynkade jag på näsan, kunde inte hålla mig från att tycka att det var lite väl rått alltihop. Visst är hon en lönnmördare, men jag har svårt att känna sympati för någon som har så lätt att döda andra. Å andra sidan, i den här andra delen i serien känns det som jag börjar förstå Celaena mer. Nu när vi får mer bakgrundshistoria och mer karaktärsutveckling börjar jag förstå varför hon gör de val hon gör, och jag uppskattar att vi får se så många olika sidor av henne i den här boken. Den sörjande vännen, den nyförälskade flickan och den kick-ass krigaren som inte ryggar för något.

Boken var inte perfekt, och min recension av den är verkligen inte det med tanke på när i livet jag läste den. Men, Midnattskronan är en spännande fantasybok och jag känner att den här serien går i helt rätt riktning. Självklart lämnades vi med en ”vad-fan-kommer-hända-nu” - cliffhanger, och efter Midnattskronan är betydligt mer taggad på att läsa uppföljaren än jag var efter första delen i serien, vilket säger ganska så mycket om boken i sig. Gillade ni Glastronen borde ni definitivt läsa denna, och tyckte ni bara okej om Glastronen så borde ni fortfarande ge denna en chans. Serien växer faktiskt på en.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Vad tycker ni själva om Sarah J. Maas Glastronen serie? Värd hypen eller överskattad? 

Kram

Kimberly

A Court of Mist and Fury av Sarah J. Maas

Titel: A Court of Mist and Fury

Originalets titel: A Court of Mist and Fury

Författare: Sarah J. Maas

Antal sidor: 624

Serie: A Court of Thorns and Roses #2

Förlag: Bloomsbury

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

"To the people who look at the stars and wish, Rhys."

Rhys clinked his glass against mine. “To the stars who listen— and the dreams that are answered."

Handling (tagen från Goodreads): Feyre survived Amarantha's clutches to return to the Spring Court—but at a steep cost. Though she now has the powers of the High Fae, her heart remains human, and it can't forget the terrible deeds she performed to save Tamlin's people.

     Nor has Feyre forgotten her bargain with Rhysand, High Lord of the feared Night Court. As Feyre navigates its dark web of politics, passion, and dazzling power, a greater evil looms—and she might be key to stopping it. But only if she can harness her harrowing gifts, heal her fractured soul, and decide how she wishes to shape her future—and the future of a world cleaved in two.

Vad tycker jag: Jag måste bara ta en sekund. Wow. Den här boken fick mig att känna SÅ mycket! Den var bara så händelserik! Samma råhet fanns kvar från A Court of Thorns and Roses, men här fanns också färgstarka explosioner av en hel massa andra känslor och jag gillade det. Hur den otämda vildheten som vi fick ta del av i första boken har utvecklats till något mer, något med en bredare färgskala. 

     I A Court of Mist and Fury får vi också möta en hel bunt nya karaktärer, och på något sätt lyckas så väldigt många av dem leta sig in i mitt hjärta. De är varierade och egna och jag har redan förälskat mig i dem. De har ett djup som ger berättelsen en annan dimension. Speciellt huvudkaraktären själv, Feyre får vi se fler sidor av i A Court of Mist and Fury, och även Rhys, vilket verkligen uppskattades. Dessa två karaktärer har definitivt kommit att bli två favoriter. Händelserna i den här boken, satte också vissa händelser i den första boken i lite större perspektiv, vilket även det var intressant. 

     När det kommer till karaktärerna gillar jag också hur vi fick se mörkare sidor av dem. Flera av dem gick igenom väldigt hemska saker i första boken, framförallt Feyre, och jag uppskattar att vi fick se dem hantera det. Att de inte bara strider i ett krig för att sedan gå vidare som om inget hände. Krig lämnar spår, och det blir väldigt tydligt i A Court of Mist and Fury. Att besegra sina fiender, att strida mot det onda är inte lätt, och det har sitt pris - och jag tycker verkligen om hur mycket det temat tas upp. För det glöms ibland bort inom fantasy. Det goda och det onda möts, det goda segrar och allt är frid och fröjd. Men det är inte så enkelt. Och det fick vi verkligen se. Älskar det!

     Tempot i boken var också bättre än i den första. A Court of Mist and Fury är längre, ändå hände det hela tiden mer, fast på en jämnare nivå. Framförallt uppskattades att jag kom snabbare in i berättelsen den här gången, än jag gjorde i A Court of Thorns and Roses. Kanske fanns här inte samma intensitet som det gjorde i slutet på första boken, men det gjorde inte så mycket eftersom boken var spännande igenom hela. Det sämsta var väll att början även här kanske gick lite väl segt. 

     Annars tyckte jag väldigt mycket om A Court of Mist and Fury. Maas språk var väldigt bra och passar historien perfekt. Miljöbeskrivningarna kändes levande, karaktärerna djupare - och även historien fördjupades, och plotten utvecklades även den till att bli mer intressant. Ju mer jag läser av den här serien, ju mer genomtänkt känns den och det uppskattas verkligen. Jag ser otroligt mycket fram emot fortsättningen. 

     Nej förresten, stryk det. Jag ser inte bara fram emot den - jag vet för Gud skull inte hur jag ska kunna klara mig tills den kommer ut! Speciellt inte eftersom det är ett helt år kvar! Eller, ja, nio månader om man ska vara exakt. Det kommer bli nio långa månader. 

Har ni läst A Court of Mist and Fury? Ser ni fram emot uppföljaren?

Kram

Kimberly

A Court of Thorns and Roses av Sarah J. Maas

Titel: A Court of Thorns and Roses

Originalets titel: A Court of Thorns and Roses

Författare: Sarah J. Maas

Antal sidor: 416

Serie: A Court of Thorns and Roses #1

Förlag: Bloomsbury

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

"I threw myself into that fire, threw myself into it, into him, and let myself burn." 

Handling (tagen från Goodreads): When nineteen-year-old huntress Feyre kills a wolf in the woods, a beast-like creature arrives to demand retribution for it. Dragged to a treacherous magical land she only knows about from legends, Feyre discovers that her captor is not an animal, but Tamlin—one of the lethal, immortal faeries who once ruled their world. 

     As she dwells on his estate, her feelings for Tamlin transform from icy hostility into a fiery passion that burns through every lie and warning she's been told about the beautiful, dangerous world of the Fae. But an ancient, wicked shadow over the faerie lands is growing, and Feyre must find a way to stop it . . . or doom Tamlin—and his world—forever.

Vad tyckte jag: A Court of Thorns and Roses överraskade mig. Till det positiva. Efter att ha läst Glastronen av Sarah J. Maas var jag lite tveksam till att hoppa på ännu en serie av henne. Missuppfatta mig inte, jag tyckte om Glastronen, men jag hade förväntat mig så mycket mer av alla hyllningar av Maas att den fick mig att inse att hon kanske trotts allt bara är en författare jag tycker om, men inte älskar. 

     Men A Court of Thorns and Roses ändrade på det. Boken var enligt mig mycket bättre skriven och historien betydligt mer väl sammansatt. Den här gången tyckte jag inte bara om boken, jag fullkomligt älskade den. För det hände mer, karaktärerna hade ett större djup, inte lika mycket fokus låg på relationerna - trotts det fann jag relationerna i A Court of Thorns and Roses intressantare - och historien var betydligt mer spännande. 

     Jag gillade verkligen hur berättelsen var uppbyggd. Boken är en retelling på Skönheten och Odjuret, men ändå i en helt ny form. Jag blir om och om igen överraskad över historiens svängar och det är inte förens i slutet alla trådar knyts samman (eller ja, endel har vi fortfarande kvar att figurera ut i uppföljaren). Dessutom finns det något med råheten i berättelsen som jag gillar, som gör att den skiljer sig lite mot endel andra böcker i genren. Boken handlar om feer, men allt är inte frid och fröjd - berättelsen har ett väldigt stort mörker över sig, och det uppskattas. 

     Vad jag däremot inte tyckte om lika mycket var att det tog ganska så lång tid för mig att komma in i berättelsen, och det fanns även tillfällen då ett antal karaktärer gjorde mig ganska så frustrerad. Men å andra sidan var den andra halvan av boken så väldigt spännande att det lätt gjorde upp för segheten i början. Efter att jag väl hade kommit in i A Court of Thorns and Roses kunde jag bara inte sluta. Jag minns hur frustrerande det var eftersom helgen jag läste ut boken hade jag så mycket annat att göra. Det var precis i slutet av skolåret och jag hade mitt sista stora matteprov och flera tal och jag behövde verkligen lägga så mycket tid som möjligt åt att plugga. Ändå så bara bara läste och läste och läste jag tills boken helt plötsligt var slut! För så förbaskat bra var den. 

     Och ett par dagar senare sprang jag ner till bokhandeln efter skolan och köpte uppföljaren. Jag kunde helt enkelt inte hålla mig borta från världen och karaktärerna. Åter igen: För så förbaskat bra var den. 

Har ni läst A Court of Thorns and Roses?

Kram

Kimberly

Läsuppdatering v. 20

Det har inte blivit mycket bloggat den här veckan - och inte mycket läst heller för den delen. Det har varit massor i skolan och en del annat också för den delen, så ingen riktig tid har blivit över för bloggen - och tyvärr kommer det nog inte bli så mycket tid de två närmaste veckorna heller på grund av att massa kurser ska avslutas och massor av avslutande uppgifter och endel kompletteringar ska in. Alltså Herre Gud, man skulle kunna tro att de sista veckorna av skolan skulle vara enkla - men det är precis tvärt om (eller ja, åtminstone för mig - jag vet inte hur ni andra känner)! Men om tre veckor har jag i alla fall gått ut 2:an och då blir det äntligen SOMMARLOV.

Dagen efter sommaravslutningen påbörjar jag dock mitt sommarjobb så, ja, sådär jättemycket ledighet kommer det väll inte bli i början i alla fall. Men men, det kommer ändå vara sommar och ett lite mer än 8 veckor långt lov så jag tänker inte klaga. Och då ska jag läsa - och blogga - massor!

Men då vet ni i alla fall varför om det inte direkt svämmar över med inlägg de närmaste veckorna. Men snart så.

För övrigt så har jag påbörjat A Court of Thorns and Roses av Sarah J. Maas. Den är bra även om jag knappt kommit hundra sidor in än. Lite seg såhär i början, men jag har en känsla av att det kommer att förändras. Det är också mycket jag inte förstår såhär i början, men jag har en känsla av att det också kommer förändras. Jag gillade ju Glastronen av Sarah J. Maas, men jag hade ändå hoppas på lite mer spänning och efter att ha hört så mycket gott om denna har jag höga förväntningar på spännings (och den romantiska) faktorn!

Fler uppdateringar får ni hur som helst i nästa veckas läsuppdatering (och senare i en kommande recension) - för oavsett hur lite bloggande det blir den närmaste tiden tänker jag åtminstone skriva en läsuppdatering varje vecka, så det kan ni i alla fall räkna med! Och jag ska försöka få upp ett par recensioner också i alla fall.

Åh Herre, jag insåg just hur långt efter jag ligger efter med alla recensioner!

Jaja, de kommer. Så småningom. Hoppas jag.

Ha det gott alla så hörs vi snart! Och berätta gärna om er vecka i kommentarerna!

Kram

Kimberly

Glastronen av Sarah J. Maas

Titel: Glastronen

Originalets titel: Throne of Glass

Författare: Sarah J. Maas

Antal sidor: 399

Serie: Glastronen #1

Förlag: Modernista 

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Hans andedräkt var varm mot hennes hals när han böjde ner huvudet och vilade hakan mot hennes hår. Hennes hjärta slog snabbt men ändå kände hon sig helt lugn - hon skulle kunna stå på kvar på samma sätt för evigt och inte ha något emot det, hon skulle stå där för evigt om så världen rasade samman omkring dem.”

Handling: I ett land i avsaknad av magi, där kungen styr med järnhand, kallas en lönnmördare till ett slott. Hon reser dit, inte för att döda kungen utan för att vinna sin frihet. Om hon besegrar tjugotre motståndare i en tävling - mördare, tjuvar och soldater - blir hon frigiven från fängelset och kommer att få tjäna som kungens Mästare.

     Hennes namn är Celaena Sardothien.

     Kronprinsen kommer att utmana henne. Kaptenen för livgardet kommer att beskydda henne. Men något ondskefullt ruvar i glasslottet - och det är där i syfte att döda. I takt med att den ena efter den andra av hennes motståndare dör förvandlas Celaenas kamp för frihet till en kamp för överlevnad, och till ett desperat försök att förgöra ondskan innan den utplånar hennes värld.

Vad tycker jag: Jag hade väldigt höga förväntningar på Glastronen, och kanske var det därför jag också blev en aning besviken. Missförstå mig rätt, jag tyckte supermycket om Glastronen - jag hade bara förväntat mig att den skulle vara något annat än den i slutendan visade sig vara. För den här boken är ett äventyr, det är historien om en tjej som vingas fajtas mot 23 andra killar och lösa dolda mysterium i ett slott av glas, men vad jag inte riktigt hade förväntat mig var att den också är en kärlekshistoria. Berättelsen om ett triangeldrama, om en prins, en soldat och en lönnmördare, kryddat med lite förbjuden kärlek.

     Det märks att det här bara är första delen i en serie, vilket är både bra och dåligt. Historien byggs upp, karaktärer presenteras, relationer utvecklas och så vidare. Det är toppen, och det är underhållande, men ibland önskade jag ändå att fokuset kunde ligga lite mer på vad som hände där och då. Att vi fick veta mer om mysteriet med mördaren, och mer om hur det går med Celaenas tävling. Jag antar att jag bara hade förväntat mig lite mer action, lite mer mystik och rå spänning. Istället får vi se olika relationer utvecklas och enbart en smakbit av den där mystiken som lurar i skuggorna får vi ta del av. Och det är väll just det som jag ändå finner lite negativt med berättelsen. Att relationerna får sådan stor plats att fokuset på spänningen och action lite faller bort. 

     Lite samma gäller den här nya världen vi får ta del av. Egentligen får vi reda på väldigt lite om den, och det är synd för den verkar så spännande och så intressant. Speciellt historian! Åh, hopppas verkligen att det finns mer bakgrund i seriens fortsättning. 

     Det andra som inte riktigt gick hem hos mig var faktist huvudkaraktären Celaena. Jag vet att så väldigt många älskar henne, men för mig kändes hon lite… rörig. Motstridig. Ibland kan jag bara tycka att hon är lite väl ombytlig för att man skulle få en ordentlig uppfattning om henne. För hur kan någon som kär av sig inför folk bara för att provocera dem, samtidigt bli så generad att hon knappt vågar prata om sin mens? Hur kan någon som vill slå in käften på var och varannan människa, som är så väldigt impulsiv, samtidigt vara så eftertänksam och slug? En del av mig tycker att det gör det lite svårt att få en tydlig bild av huvudkaraktären, men samtidigt så kan en annan del av mig inte undvika att älska det. Älska att vi får följa en lönnmördade som är lika hård som sten, men samtidigt bara är en 18årig flicka som genomlevt ett väldigt hårt liv. På något sätt känns bra att hon kan vara både tuff och sårbar på samma gång. För även om det gör henne lite rörig, gör det henne också levande och komplex.

     Glastronen visade sig inte riktigt vara vad jag förväntat mig, men i slutändan tyckte jag ändå väldigt mycket om den. Den var intressant, spännande och presenterar oss för karaktärer och en värld som jag inte kan vänta tills jag får veta mer om. Boken hade sina brister, men den bjöd ändå på väldigt underhållande läsning och jag kan knappt bärga mig tills andra delen i serien släpps. Vi får hoppas att det blir snart!

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Vad tyckte ni om Glastronen? Och för er som läst resten av serien - hur är fortsättningen?

Kram

Kimberly