Midnattskronan av Sarah J. Maas

Titel: Midnattskronan
Originalets titel: Crown of Midnight
Författare: Sarah J. Maas
Antal sidor: 415
Serie: Glastronen #2
Förlag: Modernista
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Hon hade lärt sig de enda färdigheter som skulle kunna skydda henne. För att undgå döden hade hon blivit döden.”

Handling (tagen från Goodreads): Artonåriga Celaena Sardothien är skarp, modig och vacker. En fulländad förförerska och den bästa lönnmördare hennes värld någonsin skådat. Men även om hon vunnit kungens lönnmördartävling och därmed blivit hans kämpe, har hon varken friheten att fatta sina egna beslut eller att följa sitt hjärta.

Endoviers hemska saltgruvor, där hon hölls som slavarbetare före tävlingen, var ingenting för henne jämfört med hur det är att leva bunden till sin värsta fiende - en kung vars styre är så ondskefullt att det tycks omöjligt att utmana.

Celaena ställs inför hopplösa val. Ska hon utföra kallblodiga mord för mannen hon hatar? Eller riskera att skicka dem hon älskar i döden? Hon måste välja vad hon ska slåss för: sin överlevnad, sin kärlek eller rikets framtid. För en lönnmördare kan inte få allt. Och om hon ändå försöker riskerar hon att gå under.

Omdöme: Låt mig börja med att säga det här: Detta kommer mest troligen inte vara en så objektiv recension. Midnattskronan är en bok som jag läste i min största lässvacka ca någonsin, så att jag exempelvis hade väldigt svårt att komma in i den handlar troligtvis betydligt mycket mer om mig än om boken i sig. Den första halvan fann jag inte överdrivet intressant, men nu i efterhand kan jag inte avgöra om det berodde på att början av boken var tråkig eller på att jag hade svårt att fokusera nog för att uppslukas av den.

Vad jag dock kan säga är att när jag ser tillbaka på Midnattskronan i sin helhet så tycker jag om den. Boken är väl uppbyggd med ett flertal intressanta twister. Historien var väldigt oväntad, och den tog många oanade svängar. Mot slutet av boken flög sidorna förbi för att det var så mycket som hände, för att det hela var så spännande, och för att jag inte kunde vänta på att få ta reda på vart det hela skulle leda.

Nu, efter att ha läst Midnattskronan har jag en större förståelse över varför denna serie har blivit så hypad världen över. På något sätt känns den annorlunda. Kanske för att den har en orädd karaktär i ledningen som inte låter sig stoppad av något, ett mystiskt fantasy-element som vi får undersöka tillsammans med karaktärerna och en komplex historia som är lika delar spännande och fascinerande. Medan Celaena förföljer folk i staden, undersöker hemliga gångar under biblioteket och löser uråldriga gåtor fortsätter jag vända blad i någon slags skräckblandad-förtjusning, trollbunden av alla mysterium som tycks lura i slottet.

Om ni läst min recension av Glastronen vet ni att jag inte direkt var den bokens största fan. Jag hade svårt att helt fatta tycke för Celaena och uppfattade delar av själva berättelsen som ganska så långsamma. Här överraskade Midnattskronan mig och Celaena växte i mina ögon. Varje gång hon blev våldsam och bröt ben eller hög någon eller kastade ett ett blodigt huvud framför kungens fötter rynkade jag på näsan, kunde inte hålla mig från att tycka att det var lite väl rått alltihop. Visst är hon en lönnmördare, men jag har svårt att känna sympati för någon som har så lätt att döda andra. Å andra sidan, i den här andra delen i serien känns det som jag börjar förstå Celaena mer. Nu när vi får mer bakgrundshistoria och mer karaktärsutveckling börjar jag förstå varför hon gör de val hon gör, och jag uppskattar att vi får se så många olika sidor av henne i den här boken. Den sörjande vännen, den nyförälskade flickan och den kick-ass krigaren som inte ryggar för något.

Boken var inte perfekt, och min recension av den är verkligen inte det med tanke på när i livet jag läste den. Men, Midnattskronan är en spännande fantasybok och jag känner att den här serien går i helt rätt riktning. Självklart lämnades vi med en ”vad-fan-kommer-hända-nu” - cliffhanger, och efter Midnattskronan är betydligt mer taggad på att läsa uppföljaren än jag var efter första delen i serien, vilket säger ganska så mycket om boken i sig. Gillade ni Glastronen borde ni definitivt läsa denna, och tyckte ni bara okej om Glastronen så borde ni fortfarande ge denna en chans. Serien växer faktiskt på en.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Vad tycker ni själva om Sarah J. Maas Glastronen serie? Värd hypen eller överskattad? 

Kram

Kimberly

Ordbrodösen av Anna Arvidsson

Titel: Ordbrodösen
Originalets titel: -
Författare: Anna Arvidsson
Antal sidor: 321
Serie: -
Förlag: Rabén&Sjögren
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

"Stå still.

Jag skriker orden inombords. Gång på gång. men ledarböterna i svart fortsätter emot mig. Tvillingsystrarna slutar först gå på armlängds avstånd. 

Blocket glider ur min hand."

Handling (tagen från Goodreads): Med skrivna ord kan hon styra dina tankar och handlingar. Du märker aldrig när du blir hennes marionett.
      I en värmländsk bruksort bor sedan århundraden tillbaka en säregen släkt. De har en stark ställning och en kraft som till varje pris måste hållas hemlig. Kvinnorna i släkten är ordbrodöser. Alba har aldrig önskat sig förmågan att styra andra människor, men accepterat att hennes framtid är utstakad. Hennes mor, mormor och mormors mor har alla fått kraften på sin artonårsdag. Inträdesprovet ska vara en ritual, inte ett verkligt test. När Alba misslyckas står alla handfallna. Ingen berättar vad de misstänker ligger bakom hennes oförmåga. Istället skickas Alba hastigt till en avlägsen släkting i Stockholm och bit för bit börjar hon själv lägga pusslet.
      Men någon försöker hindra hennes sökande. Någon som inte skyr några medel för att nå sitt mål.
      Någon som kan få vem som helst att lyda.

Vad tycker jag: Odrbrodösen. Det är konstigt hur ett helt nytt, påhittat och lite småunderligt ord kan komma att bli så otroligt självklart för en på mindre än ett dygn. Ordbrodöser. Det känns som om jag alltid känt till dem. Som om jag alltid vetat om dem, precis som häxor eller varulvar eller vampyrer. Anna Arvidsson har skapat ett helt nytt fenomen, och hon gör det så självklart och så snyggt att jag accepterar det utan att tveka.
     Det bästa ordet för att beskriva Ordbrodösen skulle jag dock säga är levande. Miljön och karaktärerna var så verkliga, så närvarande att man nästan själv hamnade i historien. När Alba sitter och dricker te med Klara och Lo känns det som om jag också är där. Det känns som om jag också sitter med dem runt köksbordet i Los lägenhet, eller halvligger med dem uppkrupen i soffan medan Lo kollar på Idol och Klara surfar på datorn. Jag är liksom där - rakt igenom hela berättelsen. När Alba sedan kämpar mot klockan för att rädda de hon älskar, känner jag samma krypande panik som hon gör. Jag känner samma förvirring, samma rädsla och samma glädje. Jag sugs verkligen in i historien och det är så fantastiskt.
     Anna Arvidsson har gjort ett riktigt bra jobb med den här debutromanen. Det är fantasy när den är som bäst, spännande, men vändningar som man anar, men ändå inte riktigt ser komma. Hennes språk är träffande och karaktärerna levande och lätta att genast fatta tycke för. Alba, Lo, Klara, Jack och Albas mamma är alla karaktärer jag med lätthet föll för och som jag inte skulle ha något emot att få läsa mer om. Arvidsson har bara lyckats så bra med boken i sin helhet. Språket är kanske inte jättespeciellt, men det flyter på så himla väl att man knappt ens tänker på det. Jag bara läser och upplever, utan att lägga märket till detaljer eller ordval för att jag är så inne i alltsammans. Så skickligt skriven är boken.
     Dessutom hyllar jag det faktum att Odrbrodösen gör sig extremt bra som standalone, vilket inte är allt för vanligt inom fantasy. Det känns uppfriskande.
     Slutsatsen är helt enkelt att Ordbrodösen utan tvekan är en lyckad debut och jag ser helt klart fram emot att läsa mer av Anna Arvidsson i framtiden.

Tack till Rabén&Sjögren för recensionsexemplaret!

Vad tycker ni själva om Ordbrodösen? Dela gärna med er av era tankar i kommentarerna!

Kram

Kimberly

Högt spel av Leigh Bardugo

Titel: Högt spel
Originalets titel: Six of Crows
Författare: Leigh Bardugo
Antal sidor: 428
Serie: Six of Crows #1
Förlag: Gilla böcker
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

Kaz lutade sig tillbaka. ”Hur stjäl man lättast någons plånbok?”

”Kniv mot strupen?” gissade Inej.

”Pistol mot ryggen?” chansade Jesper.

”Gift i drinken?” föreslog Nina.

”Ni är vidriga allihop”, sa Matthias.

Kaz himlade med ögonen. ”Lättaste sättet att stjäla någons plånbok är att säga att du tänker stjäla offrets klocka. Vänd uppmärksamheten åt det håll du vill.”

Handling (tagen från Goodreads): Sex osannolika tjuvar. En svindlande plan.
      Ketterdam är en myllrande hamnstad där allt är till salu för rätt pris och ingen vet det bättre än det kriminella geniet Kaz Brekker. Han erbjuds möjligheten att genomföra en livsfarlig kupp som kan göra honom rikare än han någonsin kunnat drömma om. Men han klarar det inte ensam
      En hämndlysten straffånge. En spelgalen prickskytt. En rymling född med silversked i munnen. En spion känd som Vålnaden. En hjärtskärare som använder sin magi för att överleva i slummen. En tjuv med osannolika utbrytartalanger. Kaz gäng är kanske de enda som kan rädda världen från undergång om de inte tar livet av varandra först.

Vad tycker jag? Vilken bok. Vilken resa. Vilket freaking äventyr.
      Leigh Bardugo har tagit en kupp - en förbaskat väl genomtänkt kupp - iscensatt den i en fantasyvärld och lagt till ett gäng udda "brottslingar" att genomföra det hela. Resultatet blir helt brilliant.
      Högt spel är en såndär bok som bara är så himla väl skriven. Världsbygget, karaktärerna, själva historien, allt. Jag vet inte hur jag ska förklara det mer än att säga att boken känns något otroligt genomtänkt. Ned till minsta detalj. Jag vill bara applådera Leigh Bardugo för att hon fått varenda pusselbit att så smidigt passa ihopa med nästa. Allt bara sitter, och det är helt fantastiskt.
      Karaktärerna i sig är enastående, och ärligt är det nog dem som gör större delen av hela berättelsen. Vi har en salig blandning, alla med sin egna unika bakgrundshistoria som ger både dem och historien djup. Dessutom var det så otroligt fint att få se relationerna mellan de olika karaktärerna växa fram, kemin mellan dem kändes äkta och deras dynamik som grupp förhöjde verkligen berättelsen. Jag kan helt ärligt säga att vår grupp av brottslingar, av Kaggens avskum, var och en har stulit en liten bit av mitt hjärta. Deras historier var så egna, vackra och hjärtskärande att det inte gick att inte bli investerad.
      Och kuppen då. Kan vi ta en sekund och bara applådera konceptet av fantasy + kupp. Jag vet att det finns massor av fantasy där huvudpersonen/huvudpersonerna har något episkt uppdrag att genomföra - men av någon anledning kändes Högt spel annorlunda. För detta var verkligen en kupp. En kupp som i filmerna (jag har många som har jämfört boken med Oceans 11, och även om jag inte sett den själv kan jag tänka mig att det är en ganska passande jämförelse). Själva kuppen är galet smart, genomtänkt och otroligt väl uppbyggd. Det mest fantastiska med det hela, det är att trotts att varje liten del av kuppen blir planerad in i minsta detalj i förväg, lyckas Bardugo ändå ständigt överraska mig, få mig att dra efter andan och sitt med hjärtat i halsgropen.
      Jag vet inte vad jag mer ska säga: Jag älskade Högt spel och hoppas av hela mitt hjärta att Gilla böcker översätter uppföljaren rysligt snabbt. Brilliant, spännande, komplex, genomtänkt, mycket väl skriven och med en hel bunt klockrena karaktärer. Vad mer kan man önska sig?

Vad tycker ni om Högt spel? Någon som läst uppföljaren?

Kram

Kimberly

Glassvärdet av Victoria Aveyard

Titel: Glassvärdet
Originalets titel: Glass Sword
Författare: Victoria Aveyard
Antal sidor: 448
Serie: Röd drottning #2
Förlag: Modernista
Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Med den lilla gesten hade han förändrat min framtid och ödelagt sin egen. 

Och vi är för alltid bundna till varandra. Det är ett band som är blodbesudlat och präglat av svek. Vi står enade mot Maven och mot alla de som förrådde oss, mot en värld som håller på att falla sönder.”

Handling (taget från Goodreads):Mare Barrows blod är rött - färgen hos vanligt folk - men hennes silverförmåga, kraften att styra blixten, har förvandlat henne till ett vapen som kungahuset försöker kontrollera. Härskaren kallar henne en omöjlighet, en bluff, men när hon flyr från Maven, prinsen - vännen - som bedrog henne, upptäcker Mare något häpnadsväckande: Hon är inte den enda i sitt slag.
      Jagad av Maven, nu en hämndlysten kung, ger sig Mare ut för att söka upp och rekrytera andra röd-och-silver-krigare till kampen mot hennes förtryckare. Men Mare inser att hon befinner sig på en livsfarlig väg, där hon riskerar att bli just det slags monster hon försöker besegra.

Vad tycker jag? Jag uppskattade Glassvärdet. Jag uppskattade de nya karaktärerna som introducerades, jag gillade att jag aldrig riktigt visste exakt var historien var påväg och att man fick se förändringar hos de karaktärer vi redan kände. Glassvärdet var en resa, och en spännande sådan - men det var inte direkt en bok som fick mig att känna "wow".
      Jag tror anledningen till att Glassvärdet ändå föll mig i smaken var för att mina förväntningar var väldigt låga. Jag blev besviken på Röd drottning eftersom mina förväntningar var skyhöga, och därför förväntade jag mig inget särskilt av den här boken. Just därför tror jag att jag blev överraskad.
      Eller, överraskad och överraskad ska jag väll inte säga. Men jag tyckte om den. Det finns fortfarande en hel del som jag saknar - speciellt mer insikt i världsbygget och hela den här röd-silver-grejen. Men de frågorna börjar åtminstone att tas upp lite mer. Sen kan jag fortfarande tycka att tempot var för seg för en spännande dystopi och att boken innehöll för lite kärlek för min smak, men mitt största problem med Glassvärdet var Mare. Jag fick aldrig någon riktig känslomässig koppling till Mare i Röd drottning, så jag gick in i den här boken redan med ett avstånd till henne, vilket nödvändigtvis inte måste ha varit något dåligt. Men, att jag började känna ännu mindre för Mare, det är å andra sidan dåligt. Hur hon växter till att bli mer och mer hänsynslös, hur hon ibland nästan håller på att bli allt hon avskyr - det är något dåligt. Tror jag. Ibland ville jag bara skaka om henne, gå fram till henne och skrika "ser du inte vad du håller på med? Ser du inte vilka ändlösa möjligheter du har, och hur du bara kastar bort dem genom din smala syn på världen och vilja efter hämnd?" Jag blev så frustrerad, så väldigt, väldigt frustrerad.
      Men (jag använder alldeles för många "men" i det här omdömet), samtidigt förstår jag ju lite. Jag gör ju det. Jag fattar. Och jag antar att det är där boken också klättrar i mina ögon. Jag håller inte med Mare i det hon gör, och jag önskar gång på gång att hon ska ta tag i all sin skit och växa som människa och bli den där hjälten vi alla vet att hon kan bli. Men jag förstår lite också, och är inte det ganska så fint ändå? Att verkligen inte hålla med i en karaktärs värderingar och handlingar, men ändå någonstans förstå dem. Mare har aldrig varit en av mina favoritkaraktärer, men jag tycker det är fint hur hon både har brister (många brister) och sådan potential. Det gör henne komplex på ett intressant sätt.
      Victoria Aveyard skrev inte de här böckerna för att skapa en huvudkaraktär med möjligheten att rädda världen bara för att göra henne till ett monster och ett misslyckande. Jag tror verkligen inte det. Och därför blir jag bara mer intresserad av vad som kommer hända i sista boken, på hur det hela kommer utvecklas - på om Mare äntligen kommer skärpa sig.
      Glassvärdet var ingen bok jag älskade, men jag tyckte om den, och jag tror att om man tyckte om Röd drottning så kommer man förmodligen även uppskatta denna.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret! 

Vad tycker ni om Glassvärdet och Röd drottning?

Kram

Kimberly

Ur askan av Leigh Bardugo

Titel: Ur Askan

Originalets titel: Ruin and Rising 

Författare: Leigh Bardugo

Antal sidor: 368

Serie: Grisha-trilogin #3

Förlag: Gilla böcker

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Kanske var kärleken en vidskepelse, en bön vi bad för att hålla sanningen om vår ensamhet på avstånd. Jag lutade huvudet bakåt. Stjärnorna såg ut att vara så nära varandra, när avståndet i verkligheten var många miljoner kilometer. När allt kom omkring var kärleken kanske bara en längtan efter något ofattbart strålande som för alltid skulle vara utom räckhåll.”

Handling (tagen från Goodreads): Skuggmästaren har intagit huvudstaden och styr Racka från en tron av mörker. Alina och Mal gömmer sig i underjorden. Snart börjar jakten på Morozovas tredje främjare, eldfågeln. Den är Rackas enda hopp om räddning, men att använda den skulle kunna kosta Alina allt. Men har hon något val?

Lite babbel från mig: Jag är väldigt sent ute med att recensera den här boken. Jag läste ut Ur askan i början av sommaren, i slutet av juni tror jag, och nu är vi redan inne i september. Vad som är ännu värre är att jag inte ens satte mig ner och skrev ner mina tankar kring boken precis efter att jag läst ut den på Goodreads, som jag brukar göra. Alltså skriver jag den här recensionen två månader efter att jag läst boken med inte mer att gå på än ett par fjuttiga anteckningar och, typ, min magkänsla. Inte sådär vidare proffesionellt direkt, så ni får ta hela recensionen med en nypa salt. För jag ville ändå skriva den - bara skriva något. Även om det är kort och vagt och kanske inte jättebra, för Ur askan är trotts allt den avslutande delen i Grisha-trilogin, som har kommit att bli en av mina favoritserier. Lite vill jag också skriva den för att nu har jag skjutit upp det så länge att jag bara skulle bli sur på mig själv om jag inte faktiskt tog tag i det. Så här är den, min försenade och otydliga recension av Ur askan:

Vad tycker jag: Leigh Bardugo är en riktigt duktig författare. Jag tycker om hennes sätt att skriva och jag tycker om hur hon bygger upp världar och karaktärer. Som sagt så älskar jag Grisha-trilogin, och på många sätt är jag också nöjd med Ur askan. Jag är nöjd med hur allt fick ett ordentligt avslut och hur hela historien knöts samman. Det känns verkligen som om serien är färdig nu, som om man kan lämna den bakom sig för att konflikterna som drivit serien framåt blev lösta. Det känns bra. 

     

Men, av någon annan anledning så känner jag mig på samma gång lite besviken på Ur askan. Personligen kan jag till och med tycka att den faktiskt är den sämsta boken i hela trilogin, och vad som nästan är ännu värre är att jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Det är något med hur berättelsen framskrider denna gång som inte känns riktigt rätt. Nog var boken spännande, och nog fanns det en del oväntade tvister och liknande - men boken gav mig ibland också en gnagande känsla av att inte riktigt vara helt rätt. Ibland kunde det bara kännas som om Bardugo slängde in lite händelser här och där för att fylla boken med action, när det egentligen inte behövdes. Det blev på något sätt för mycket. För mycket drama och lite för många tvister såhär i sista skredet av berättelsen.

Jag är hur som helst jätteglad att jag läste Ur askan. Jag tycker verkligen att de som läst de första delarna i serien ska läsa även denna, för som sagt är den ett bra avslut. Berättelsen knyts jätteväl samman, väver ihop historien och svarar på de konflikter som lämnats öppna sedan bok ett, på ett väldigt välgjort sätt. Det är bara det att enligt mig kunde boken som helhet varit bättre - men jag är ändå nöjd. 

Berätta gärna om era tankar kring Grisha-trilogin i kommentarerna!

Kram

Kimberly

Världen efter av Susan Ee

Titel: Världen efter

Originalets titel: World After

Författare: Susan Ee

Antal sidor: 287

Serie: Penryn & tidernas slut #2

Förlag: Modernista

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Jag vet att jag snart måste tänka på Paige, mamma och Clara. Mina prioriteringar kommer bara att handla om överlevnad, om att samla ihop min familj och att rädda dem från såväl monster som människor. Men just nu, i just den här stunden tillåter jag mig att vara en sjuttonåring flicka i famnen på en stark kille. Jag släpper till och med fram några ”tänk om”, den sortens möjligheter vi kanske skulle ha haft i Världen före.”

Handling (tagen från Goodreads): I uppföljaren till succédebuten Änglafall börjar de som överlevt den stora ängla-apokalypsen skrapa ihop det som återstår av den moderna världen. När en grupp människor tillfångatar Penryns syster Paige, eftersom de tror att hon är ett monster, slutar situationen med en massaker. Paige försvinner. Människor är livrädda.

     Hennes mamma är förkrossad. Penryn driver runt på San Franciscos gator och letar efter Paige. Varför är gatorna så tomma? Var är alla? Hennes sökande leder henne till hjärtat av änglarnas planer, där hon får en skymt av deras motiv och inser hur skräckinjagande långt de är villiga att gå

Vad tycker jag: Okej, såhär ligger det till: Världen efter är inte en särskilt bra bok tekniskt sett. Inte egentligen. Handlingen går lite för snabbt fram och är baserad på lite väl många sammanträffanden. Dessutom får jag ibland känslan av att endel saker inte blir så väl förklarade som de egentligen skulle behöva bli, vilket gör att jag ibland inte riktigt hänger med i varför huvudkaraktären begår en viss handling eller vad en kommentar någon säger betyder. 

     Vi kan sammanfatta såhär: Världen efter är inte den mest skickligt skrivna boken. 

     Ändå så kunde jag inte sluta läsa. För den var spännande. Det var action, brutalitet och en råhet som sällan förekommer i ungdomslitteratur. Det var cheesy tonårskärlek, kamper på liv och död och konspirationer på hög nivå. Och en del av mig bara älskade det. Det fanns lite guilty-pleasure över det hela. 

      Ibland under läsningens gång kunde det dock kännas lite som om Susan Ee bara kastade in lite allt möjligt hon kunde komma på. Världen går under, vi kör på att apokalypsen är påväg, och änglar är de som förstör världen (varför är fortfarande oklart - eller så har jag bara missat förklaringen i allt annat som händer, men jag menar de är ju änglar så vem ifrågasätter det?), sen slänger vi in lite barnmonster på det (som lever, men blivit typ slaktade och ihopsydda igen?) och lite insekts/skorpion/människo-monster som kallas gräshoppor (och som tydligen skapas av människor med hjälp av någon ”ängel-teknik”??) och så vidare, och så vidare. Det gör ju att det hela blir lite rörigt. Ibland kunde jag känna att berättelsen faktiskt skulle må bättre av att vara lite mer nedtonat. Lite mindre som händer på samma gång, och, tja, lite mindre av allt bara. Men samtidigt kan jag inte undvika att undra om det kanske är allt det här lite galna, och röriga, som ger berättelsen sin charm. Som faktiskt gör den så underhållande och får den att stå ut. För på något sätt så bara funkar det ändå.

     Så slutsatsen blir ändå att jag gillar Världen efter. Den är ingen perfekt-ihopsatt-djup-vackert skriven-revolutionerande bok. Men den är underhållande och spännande, och i det här fallet räcker det gott åt mig. Världen efter är en bra uppföljare på Änglafall och lämnar mig spänd på sista delen i serien!

Tack Modernista för recensionsexemplaret!

Vad tycker ni om serien Penryn & tidernas slut? 

Kram

Kimberly

A Court of Mist and Fury av Sarah J. Maas

Titel: A Court of Mist and Fury

Originalets titel: A Court of Mist and Fury

Författare: Sarah J. Maas

Antal sidor: 624

Serie: A Court of Thorns and Roses #2

Förlag: Bloomsbury

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

"To the people who look at the stars and wish, Rhys."

Rhys clinked his glass against mine. “To the stars who listen— and the dreams that are answered."

Handling (tagen från Goodreads): Feyre survived Amarantha's clutches to return to the Spring Court—but at a steep cost. Though she now has the powers of the High Fae, her heart remains human, and it can't forget the terrible deeds she performed to save Tamlin's people.

     Nor has Feyre forgotten her bargain with Rhysand, High Lord of the feared Night Court. As Feyre navigates its dark web of politics, passion, and dazzling power, a greater evil looms—and she might be key to stopping it. But only if she can harness her harrowing gifts, heal her fractured soul, and decide how she wishes to shape her future—and the future of a world cleaved in two.

Vad tycker jag: Jag måste bara ta en sekund. Wow. Den här boken fick mig att känna SÅ mycket! Den var bara så händelserik! Samma råhet fanns kvar från A Court of Thorns and Roses, men här fanns också färgstarka explosioner av en hel massa andra känslor och jag gillade det. Hur den otämda vildheten som vi fick ta del av i första boken har utvecklats till något mer, något med en bredare färgskala. 

     I A Court of Mist and Fury får vi också möta en hel bunt nya karaktärer, och på något sätt lyckas så väldigt många av dem leta sig in i mitt hjärta. De är varierade och egna och jag har redan förälskat mig i dem. De har ett djup som ger berättelsen en annan dimension. Speciellt huvudkaraktären själv, Feyre får vi se fler sidor av i A Court of Mist and Fury, och även Rhys, vilket verkligen uppskattades. Dessa två karaktärer har definitivt kommit att bli två favoriter. Händelserna i den här boken, satte också vissa händelser i den första boken i lite större perspektiv, vilket även det var intressant. 

     När det kommer till karaktärerna gillar jag också hur vi fick se mörkare sidor av dem. Flera av dem gick igenom väldigt hemska saker i första boken, framförallt Feyre, och jag uppskattar att vi fick se dem hantera det. Att de inte bara strider i ett krig för att sedan gå vidare som om inget hände. Krig lämnar spår, och det blir väldigt tydligt i A Court of Mist and Fury. Att besegra sina fiender, att strida mot det onda är inte lätt, och det har sitt pris - och jag tycker verkligen om hur mycket det temat tas upp. För det glöms ibland bort inom fantasy. Det goda och det onda möts, det goda segrar och allt är frid och fröjd. Men det är inte så enkelt. Och det fick vi verkligen se. Älskar det!

     Tempot i boken var också bättre än i den första. A Court of Mist and Fury är längre, ändå hände det hela tiden mer, fast på en jämnare nivå. Framförallt uppskattades att jag kom snabbare in i berättelsen den här gången, än jag gjorde i A Court of Thorns and Roses. Kanske fanns här inte samma intensitet som det gjorde i slutet på första boken, men det gjorde inte så mycket eftersom boken var spännande igenom hela. Det sämsta var väll att början även här kanske gick lite väl segt. 

     Annars tyckte jag väldigt mycket om A Court of Mist and Fury. Maas språk var väldigt bra och passar historien perfekt. Miljöbeskrivningarna kändes levande, karaktärerna djupare - och även historien fördjupades, och plotten utvecklades även den till att bli mer intressant. Ju mer jag läser av den här serien, ju mer genomtänkt känns den och det uppskattas verkligen. Jag ser otroligt mycket fram emot fortsättningen. 

     Nej förresten, stryk det. Jag ser inte bara fram emot den - jag vet för Gud skull inte hur jag ska kunna klara mig tills den kommer ut! Speciellt inte eftersom det är ett helt år kvar! Eller, ja, nio månader om man ska vara exakt. Det kommer bli nio långa månader. 

Har ni läst A Court of Mist and Fury? Ser ni fram emot uppföljaren?

Kram

Kimberly

A Court of Thorns and Roses av Sarah J. Maas

Titel: A Court of Thorns and Roses

Originalets titel: A Court of Thorns and Roses

Författare: Sarah J. Maas

Antal sidor: 416

Serie: A Court of Thorns and Roses #1

Förlag: Bloomsbury

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

"I threw myself into that fire, threw myself into it, into him, and let myself burn." 

Handling (tagen från Goodreads): When nineteen-year-old huntress Feyre kills a wolf in the woods, a beast-like creature arrives to demand retribution for it. Dragged to a treacherous magical land she only knows about from legends, Feyre discovers that her captor is not an animal, but Tamlin—one of the lethal, immortal faeries who once ruled their world. 

     As she dwells on his estate, her feelings for Tamlin transform from icy hostility into a fiery passion that burns through every lie and warning she's been told about the beautiful, dangerous world of the Fae. But an ancient, wicked shadow over the faerie lands is growing, and Feyre must find a way to stop it . . . or doom Tamlin—and his world—forever.

Vad tyckte jag: A Court of Thorns and Roses överraskade mig. Till det positiva. Efter att ha läst Glastronen av Sarah J. Maas var jag lite tveksam till att hoppa på ännu en serie av henne. Missuppfatta mig inte, jag tyckte om Glastronen, men jag hade förväntat mig så mycket mer av alla hyllningar av Maas att den fick mig att inse att hon kanske trotts allt bara är en författare jag tycker om, men inte älskar. 

     Men A Court of Thorns and Roses ändrade på det. Boken var enligt mig mycket bättre skriven och historien betydligt mer väl sammansatt. Den här gången tyckte jag inte bara om boken, jag fullkomligt älskade den. För det hände mer, karaktärerna hade ett större djup, inte lika mycket fokus låg på relationerna - trotts det fann jag relationerna i A Court of Thorns and Roses intressantare - och historien var betydligt mer spännande. 

     Jag gillade verkligen hur berättelsen var uppbyggd. Boken är en retelling på Skönheten och Odjuret, men ändå i en helt ny form. Jag blir om och om igen överraskad över historiens svängar och det är inte förens i slutet alla trådar knyts samman (eller ja, endel har vi fortfarande kvar att figurera ut i uppföljaren). Dessutom finns det något med råheten i berättelsen som jag gillar, som gör att den skiljer sig lite mot endel andra böcker i genren. Boken handlar om feer, men allt är inte frid och fröjd - berättelsen har ett väldigt stort mörker över sig, och det uppskattas. 

     Vad jag däremot inte tyckte om lika mycket var att det tog ganska så lång tid för mig att komma in i berättelsen, och det fanns även tillfällen då ett antal karaktärer gjorde mig ganska så frustrerad. Men å andra sidan var den andra halvan av boken så väldigt spännande att det lätt gjorde upp för segheten i början. Efter att jag väl hade kommit in i A Court of Thorns and Roses kunde jag bara inte sluta. Jag minns hur frustrerande det var eftersom helgen jag läste ut boken hade jag så mycket annat att göra. Det var precis i slutet av skolåret och jag hade mitt sista stora matteprov och flera tal och jag behövde verkligen lägga så mycket tid som möjligt åt att plugga. Ändå så bara bara läste och läste och läste jag tills boken helt plötsligt var slut! För så förbaskat bra var den. 

     Och ett par dagar senare sprang jag ner till bokhandeln efter skolan och köpte uppföljaren. Jag kunde helt enkelt inte hålla mig borta från världen och karaktärerna. Åter igen: För så förbaskat bra var den. 

Har ni läst A Court of Thorns and Roses?

Kram

Kimberly

The Kiss of Deception av Mary E. Pearson

Titel: The Kiss of Deception

Originalets titel: The Kiss of Deception

Författare: Mary E. Pearson

Antal sidor: 486

Serie: The Remnant Chronicles

Förlag: Square Fish, Henry Holt and Company

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

"I see only reminders that nothing lasts forever, not even greatness.” 

“Some things last.” 

I faced him. “Really? And just what would that be?” 

“The things that matter."

Handling (tagen från Goodreads): A princess must find her place in a reborn world.

     She flees on her wedding day.

     She steals ancient documents from the Chancellor's secret collection.

     She is pursued by bounty hunters sent by her own father.

     She is Princess Lia, seventeen, First Daughter of the House of Morrighan.

     The Kingdom of Morrighan is steeped in tradition and the stories of a bygone world, but some traditions Lia can't abide. Like having to marry someone she's never met to secure a political alliance.

     Fed up and ready for a new life, Lia flees to a distant village on the morning of her wedding. She settles in among the common folk, intrigued when two mysterious and handsome strangers arrive—and unaware that one is the jilted prince and the other an assassin sent to kill her. Deceptions swirl and Lia finds herself on the brink of unlocking perilous secrets—secrets that may unravel her world—even as she feels herself falling in love.

Vad tycker jag: Jag älskade den The Kiss of Deception. Älskade den. Jag älskade karaktärerna och spänningen och språket och dramat och bara ALLT. Så bra var den. Troligtvis en av de bästa böckerna jag läst i år, och absolut en av de bästa fantasyböckerna jag läst någonsin. Så levande och vacker - och med så mycket innehåll! 

      Först och främst var karaktärerna och relationerna så himla intressanta. Vi har Lia som har rymt för att hon vägrade följa de beslut andra fattade åt henne och jag tyckte verkligen så himla mycket om att följa henne! Hon är stark och självständig, men också ödmjuk och medkännande. Genom berättelsen växte hon till att bli en av mina favoritkaratärer - genom alla tider.

     Sedan har vi också Rafe och Kaden. En av dem en lönmördare, en av dem en prins... Jag fullkomligt älskade konceptet att vi inte fick veta vem som var vem. Jag spenderade väldigt mycket tid åt att försöka analysera olika saker de gjorde eller tänkte för att räkna ut vem som var vem - och det var riktigt svårt. Men det var också spännande och intressant, och det höll mig uppmärksam.

     Oavsett, lönmördare eller prins, så är de båda två väldigt komplexa karaktärer med dolda hemligheter och oväntade djup, vilket gjorde det så ofantligt intressant att, precis som med Lia, se dem utvecklas. Dessutom var det även superintressant att följa hur de tre karaktärerna samspelade med varandra och se Lias relation till de båda växa fram! Åh, kan på riktigt verkligen inte få nog av de här karaktärerna!

     Boken var dessutom så väldigt spännande att jag knappt kunde släppa den ifrån mig! Historien är väl uppbyggd och berättas dessutom med ett otroligt vackert språk. Den innehåller även en mycket intressant fantasyvärld och målande miljöer (på riktigt, älskade miljöerna). Och jag vill bara ha mer! Jag vill ha mer av Lia, Rafe och Kaden. Jag vill ha mer av den här intressanta världen och dess tre kungadömmen, fyllda av legender, gamla historier och hemligheter. Jag vill ha mer av passionen och kärleken, vänskapen och styrkan. 

     The Kiss of Deception är redan 500 sidor lång, ändå tog den slut alldeles för snabbt. Jag kunde inte få nog, och ärligt talat vet jag knappt hur jag ska kunna stå ut tills jag sitter här med uppföljaren i handen. Jag vet inte vad jag mer ska säga förutom: Läs den!

Vad tycker ni om The Kiss of Deception?

Kram

Kimberly

Scarlet av Marissa Meyer

Titel: Scarlet

Originalets titel: Scarlet

Författare: Marissa Meyer

Antal sidor: 374

Serie: The Lunar Chronicles #2

Förlag: Modernista

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

Ett lätt leende spred sig över Thornes ansikte. ”Det här är en fin stund, eller hur?”

”Om du med fin menar att jag för första gången sedan vi träffades inte vill strypa dig, så är det väl det.” Cinder sjönk ned på golvet igen. ”Men jag kanske bara är för utmattad för att vilja strypa någon.”

”Jag kan nöja mig med det” sa Thorne och sträckte ut sig på golvet bredvid henne. 

Handling (tagen från förlagets hemsida): I Scarlet återser vi Cinder, som nu försöker fly från det fängelse där vi sist lämnade henne – trots att det kommer att göra henne till den mest jagade personen i hela Samväldet.

     På andra sidan jorden söker Scarlet Benoit – en tuff fransk tjej som inte drar sig för att bära pistol – efter sin försvunna mormor. Och det visar sig att det är mycket hon inte känt till om sin mormor eller den livsfara hon levt i under hela sitt liv. När Scarlet träffar Wolf, en streetsmart slagskämpe som tycks veta en del om hennes mormor, har hon svårt att lita på honom. Samtidigt känner hon sig oförklarligt dragen till honom – och han till henne.

     Scarlet är en futuristisk version av sagan om Rödluvan. Ett oförglömligt äventyr i en värld befolkad av människor, cyborger och androider.

Vad tycker jag: Scarlet var en omläsning och det är andra boken i The Lunar Chronicles - en serie som jag bara börjar uppskatta mer och mer, ju mer jag läser! Jag älskade första boken Cinder både första och andra gången jag läste den, och precis likadant kände jag med Scarlet. Självklart fanns inte samma spänning där andra gången, men det gav mig å andra sidan bara mer tid att beundra hur väldigt bra den här serien är. 

    Som vissa påpekat innan, och som jag skrev i min recension om Cinder, hade det inte skadat med ett mer målande språk eller lite fler miljöbeskrivningar, men över lag är Scarlet en riktigt bra bok. Vad jag främst faller för är karaktärerna och historien. Jag har säkert sagt det tidigare, och troligtvis kommer jag att säga det igen, men: Marissa Meyer lyckas så himla väl med att väva in gamla sagor i en dystopisk miljö och göra dem fullständigt till sina egna! Att väva in fler olika sagor i varandra är komplicerat bara det - att dessutom göra det i en framtida värld är beundransvärt. Det skulle kunna bli rörigt, men istället känns känns det enkelt. Och det kan jag inte uppskatta nog. Det är vad som gör den här serien unik. Inte att det är en fairytale-retelling, eller att den är en dystopi eller handlar om kärlek och svek och krig. Nej, det är att den är en blandning av massor av klassiska sagor i ett helt nytt format, med en helt ny twist. De är inte kärnan av berättelsen, de är ett sätt att berätta den och det är vad som är så himla fantastiskt!

     Förutom berättelsen i sig älskar jag verkligen karaktärerna. Den här historien drivs väldigt mycket av sina karaktärer och det görs den på ett strålande sätt. Jag tycker om att vi får läsa från flera olika perspektiv utan att det blir rörigt eller för mycket, utan att det istället ger oss en mer intressant överblick över historien. De nya karaktärerna vi får lära känna är även de underhållande och bidrar väldigt väl till att utveckla historien. 

     Det finns inte så mycket mer att säga, jag tycker om historien, jag tycker om karaktärerna och nu kan jag verkligen inte vänta tills jag kan plocka upp fortsättningen! Har du inte redan kastat dig över The Lunar Chronicles är det dags!

Vad är era tankar om Scarlet, och hur är uppföljaren Cress?

Kram

Kimberly

Glastronen av Sarah J. Maas

Titel: Glastronen

Originalets titel: Throne of Glass

Författare: Sarah J. Maas

Antal sidor: 399

Serie: Glastronen #1

Förlag: Modernista 

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Hans andedräkt var varm mot hennes hals när han böjde ner huvudet och vilade hakan mot hennes hår. Hennes hjärta slog snabbt men ändå kände hon sig helt lugn - hon skulle kunna stå på kvar på samma sätt för evigt och inte ha något emot det, hon skulle stå där för evigt om så världen rasade samman omkring dem.”

Handling: I ett land i avsaknad av magi, där kungen styr med järnhand, kallas en lönnmördare till ett slott. Hon reser dit, inte för att döda kungen utan för att vinna sin frihet. Om hon besegrar tjugotre motståndare i en tävling - mördare, tjuvar och soldater - blir hon frigiven från fängelset och kommer att få tjäna som kungens Mästare.

     Hennes namn är Celaena Sardothien.

     Kronprinsen kommer att utmana henne. Kaptenen för livgardet kommer att beskydda henne. Men något ondskefullt ruvar i glasslottet - och det är där i syfte att döda. I takt med att den ena efter den andra av hennes motståndare dör förvandlas Celaenas kamp för frihet till en kamp för överlevnad, och till ett desperat försök att förgöra ondskan innan den utplånar hennes värld.

Vad tycker jag: Jag hade väldigt höga förväntningar på Glastronen, och kanske var det därför jag också blev en aning besviken. Missförstå mig rätt, jag tyckte supermycket om Glastronen - jag hade bara förväntat mig att den skulle vara något annat än den i slutendan visade sig vara. För den här boken är ett äventyr, det är historien om en tjej som vingas fajtas mot 23 andra killar och lösa dolda mysterium i ett slott av glas, men vad jag inte riktigt hade förväntat mig var att den också är en kärlekshistoria. Berättelsen om ett triangeldrama, om en prins, en soldat och en lönnmördare, kryddat med lite förbjuden kärlek.

     Det märks att det här bara är första delen i en serie, vilket är både bra och dåligt. Historien byggs upp, karaktärer presenteras, relationer utvecklas och så vidare. Det är toppen, och det är underhållande, men ibland önskade jag ändå att fokuset kunde ligga lite mer på vad som hände där och då. Att vi fick veta mer om mysteriet med mördaren, och mer om hur det går med Celaenas tävling. Jag antar att jag bara hade förväntat mig lite mer action, lite mer mystik och rå spänning. Istället får vi se olika relationer utvecklas och enbart en smakbit av den där mystiken som lurar i skuggorna får vi ta del av. Och det är väll just det som jag ändå finner lite negativt med berättelsen. Att relationerna får sådan stor plats att fokuset på spänningen och action lite faller bort. 

     Lite samma gäller den här nya världen vi får ta del av. Egentligen får vi reda på väldigt lite om den, och det är synd för den verkar så spännande och så intressant. Speciellt historian! Åh, hopppas verkligen att det finns mer bakgrund i seriens fortsättning. 

     Det andra som inte riktigt gick hem hos mig var faktist huvudkaraktären Celaena. Jag vet att så väldigt många älskar henne, men för mig kändes hon lite… rörig. Motstridig. Ibland kan jag bara tycka att hon är lite väl ombytlig för att man skulle få en ordentlig uppfattning om henne. För hur kan någon som kär av sig inför folk bara för att provocera dem, samtidigt bli så generad att hon knappt vågar prata om sin mens? Hur kan någon som vill slå in käften på var och varannan människa, som är så väldigt impulsiv, samtidigt vara så eftertänksam och slug? En del av mig tycker att det gör det lite svårt att få en tydlig bild av huvudkaraktären, men samtidigt så kan en annan del av mig inte undvika att älska det. Älska att vi får följa en lönnmördade som är lika hård som sten, men samtidigt bara är en 18årig flicka som genomlevt ett väldigt hårt liv. På något sätt känns bra att hon kan vara både tuff och sårbar på samma gång. För även om det gör henne lite rörig, gör det henne också levande och komplex.

     Glastronen visade sig inte riktigt vara vad jag förväntat mig, men i slutändan tyckte jag ändå väldigt mycket om den. Den var intressant, spännande och presenterar oss för karaktärer och en värld som jag inte kan vänta tills jag får veta mer om. Boken hade sina brister, men den bjöd ändå på väldigt underhållande läsning och jag kan knappt bärga mig tills andra delen i serien släpps. Vi får hoppas att det blir snart!

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Vad tyckte ni om Glastronen? Och för er som läst resten av serien - hur är fortsättningen?

Kram

Kimberly

The Wrath and the Dawn by Renee Ahdieh

Titel: The Wrath and the Dawn

Originalets titel: - 

Författare: Renée Ahdieh

Antal sidor: 404

Serie: The Wrath and the Dawn #1

Förlag: G.P. Putnam’s Sons 

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

"Love is a force unto itself, sayyidi. For love, people consider the unthinkable...and often achieve the impossible. I would not sneer at its power." 

Handling (taget från Goodreads): In a land ruled by a murderous boy-king, each dawn brings heartache to a new family. Khalid, the eighteen-year-old Caliph of Khorasan, is a monster. Each night he takes a new bride only to have a silk cord wrapped around her throat come morning. When sixteen-year-old Shahrzad's dearest friend falls victim to Khalid, Shahrzad vows vengeance and volunteers to be his next bride. Shahrzad is determined not only to stay alive, but to end the caliph's reign of terror once and for all.

     Night after night, Shahrzad beguiles Khalid, weaving stories that enchant, ensuring her survival, though she knows each dawn could be her last. But something she never expected begins to happen: Khalid is nothing like what she'd imagined him to be. This monster is a boy with a tormented heart. Incredibly, Shahrzad finds herself falling in love. How is this possible? It's an unforgivable betrayal. Still, Shahrzad has come to understand all is not as it seems in this palace of marble and stone. She resolves to uncover whatever secrets lurk and, despite her love, be ready to take Khalid's life as retribution for the many lives he's stolen. Can their love survive this world of stories and secrets?

     Inspired by A Thousand and One Nights, The Wrath and the Dawn is a sumptuous and enthralling read from beginning to end.

Vad tycker jag? Okej, låt mig bara säga det här: Det fanns helt klart sprickor i historien, tvivelaktiga inslag och saker som inte till sin fullo blev förklarade. Boken börjar med att Shahrzad frivilligt går med på att bli kungens nästa brud. Hon försöker sedan att överleva natten genom att berätta en historia som ska vara så bra att Khalid inte kan stå ut med att aldrig få höra slutet, men… Där tappade berättelsen mig en aning, för så bra är Shahrzads historia inte, och varför hon inte får gå samma öde till mötes som närmade 60 tjejer har gjort innan henne, förblir något av ett mysterium (detta blir dock närmare förklarat lite senare i boken, men för mig är det fortfarande lite svårt att förstå). Dessutom innehåller boken lite väl mycket ögonblicklig kärlek för min smak.

     Ändå så älskade jag The Wrath and the Dawn. Kan man se förbi bristerna så var berättelsen verkligen sagolik - på ett fantastiskt sätt! Jag älskade miljön, karaktärerna och språket - framförallt språket! Så vackert och målande och verkligen sagolikt! Jag älskade att verkligen bara gräva ner mig i berättelsen och låta alla vackra ord svepa in mig i dess sagolika historia fylld av kärlek så påtaglig att mitt hjärta flera gånger var påväg att brista, karaktärer som är personliga, härliga och underhållande och en historia lika vacker som spännande. 

     Jag njöt verkligen av att läsa The Wrath and the Dawn, och redan nu vill en del av mig tillbaka till berättelsen. Detta är en kärlekssaga, och som sådan gör den sig fantastisk. Den är romantisk, vacker och rörande. 

     Å andra sidan är boken också klassad som fantasy, vilket är något vi inte riktigt får se lika mycket av. En del byggs det dock upp mot slutet och jag tror att uppföljaren - som jag inte kan vänta förens jag får läsa - kommer innehålla betydligt mycket mer av den varan. Men gå inte in i den här boken med förväntningarna inställda på ett fullspäckat fantasy-äventyr, även om den här boken förvisso är ett äventyr. Ärligt talat tänkte jag sällan på de magiska aspekterna i historien, trotts att de finns där är det inte var historiens fokus ligger.

     Men oavsett magi, eller inte magi, var The Wrath and the Dawn en magnifik berättelse som jag verkligen önskar att jag kunde fått mer av! Framförallt för att Renee Ahdieh språk är så otroligt vackert och målande att jag bara smälter. Hon har verkligen hittat orden att berätta den här sagan så makalöst.

     Är ni sugna på en aningen magisk kärlekshistoria, om en prins med en hemlighet och en flicka med dolda avsikter som utvecklas till att bli mycket mer, rekommenderar jag verkligen The Wrath and The Dawn!

Har ni läst The Wrath and the Dawn? Ser ni fram emot uppföljaren?

Kram

Kimberly

Stormens öga av Leigh Bardugo

Titel: Stormens öga

Originalets titel: Siege and Storm

Författare: Leigh Bardugo

Antal sidor: 362

Serie: Grisha-trilogin #2

Förlag: Gilla böcker

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

Spänningen i rummet var påtaglig.

”Världen förändras”, sa Nikolai och en skärpa anades i hans tonfall. ”Vi måste förändras med den, annars finns det snart inget annat än damm kvar av oss.”

Handling (tagen från Goodreads): Alina flyr från Ravka, jagad av det hon gjort och aldrig kan glömma. Tillsammans med Mal försöker hon börja ett nytt liv i ett land på andra sidan havet, men det är svårt för henne att hålla sin kraft gömd och låtsas vara någon annan än Solbringaren.

     Skuggmästaren har överlevt och reser sig starkare än någonsin med en ny, skräckinjagande kraft och en plan som hotar att få hela världen att rämna. Alina är den enda som kan stoppa honom. Hon återvänder till Ravka för att rädda sitt land och sitt folk, men i takt med att hennes kraft växer sjunker hon allt djupare ner i en värld av mörk magi och svåra val. Allt närmare Skuggmästaren och allt längre bort från Mal. Till slut måste hon välja mellan sitt land, sin kraft och den kärlek hon inte trodde sig kunna leva utan – eller riskera att slukas av stormen som rasar kring henne.

Vad tycker jag? Stormens öga var en riktigt bra uppföljare. Den typen av uppföljare som bara får intresset för serien att öka. Precis som med första boken var jag helt fast rakt igenom. Jag kunde inte sluta läsa, och nu vet jag inte hur jag ska lyckas stå ut till april när den tredje och avslutande delen släpps. 

     Absolut, i Stormens öga lever gamla konflikter vidare, men de byggs också på och utvecklas samtidigt som även nya konflikter dykter upp, vilket gör att boken inte känns seg eller som en sånär typisk mellanbok där inget riktigt händer. Nej, här hände massor och det perfekta tempot från I ljusets makt lever kvar. Historien går fort fram, men aldrig så fort fram att den känns hetsad eller blir förvirrande. 

     Relationen mellan Mal och Alina utvecklas också, och jag ska inte avslöja vad som händer, men som deras relation berörde mig! Jag kände med dem båda, och ibland gjorde det riktigt ont i hjärtat över hur omöjlig deras kärlek är. Deras relation är tragisk, romantisk och vacker och jag har sällan läst något liknande. Något så äkta och rörande. 

     En annan karaktär som jag fäste mig vid under bokens gång var Nikolai! Verkligen ett  jättehärligt tillskott till historien, tyckte verkligen att han bidrog med en hel del och liksom rörde om lite i grytan. En ny favorit och ännu en anledning för att älska den här serien!

     Det finns inte mycket mer att säga, den här serien har legat på topp från början till slut såhär långt (för den är ju inte riktigt slut än). Hoppas verkligen på det bästa inför sista boken nu, men känns som om den här serien har potential att bli en favorit!

     Om du tyckte om första boken, så läs denna. Har du inte läst första boken: Gör det!!

Betyg: 8 av 10

Andra böcker i serien:
I ljusets makt - Del 1
Stormens öga - Del 2
Ur askan - Del 3 kommer i vår

Kommentera era tankar om serien här nere! 

Kram

Kimberly

I ljusets makt av Leigh Bardugo

Titel: I Ljusets makt

Originalets titel: Shadow and Bone

Författare: Leigh Bardugo

Antal sidor: 306

Serie: Grisha Trilogin #1

Förlag: Gilla Böcker

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”… säg inte att vi inte hör ihop”, sa han upprört. Han stod väldigt nära mig nu och jag kände hjärtat slå hårdare mot revbenen. ”Förlåt att det tog mig så lång tid att se dig, Alina. Men jag ser dig nu.” 

Handling (från Goodreads): Alina Starkov är ingen särskild, bara en av alla fattiga, föräldralösa ungdomar i landet Ravka - ett rike som en gång var mäktigt och välmående men som nu drabbats av fattigdom och krig. På en resa attackeras Alina och hennes bästa vän Mal, och när han hotas till livet väcks en uråldrig kraft hos Alina, stark nog att rädda Mal, och kanske även det krigshärjade Ravka.

     Alina förs genast till landets magiska elit, Grishan, och en helt ny värld öppnar sig för henne. En värld av magi och gnistrande överflöd, men där Alina inte vet om hon kan lita på någon - inte ens Grishans mäktige ledare, Skuggmästaren, som kanske är den enda som kan hjälpa Alina att ta makten över sin kraft och fullborda sitt öde.

Vad tycker jag: I ljusets makt av Leigh Bardugo är ett exempel på väldigt bra fantasy. Helt klart en av de bästa jag läst i år. Ärligt finns det inte mycket jag kan klaga på. Boken tar med oss till ett helt nytt rike, men det känns ändå aldrig svårt att kliva in i den nya världen. Bardugo gör det så väldigt lätt. Lätt att förstå mig på världen hon bygger upp, lätt att knyta an till karaktärerna och lätt att följa med berättelsen - vilket känns skönt, för historien är egentligen ganska så komplex. Där finns intriger på flera nivåer och det var mer än en gång boken tog vändningar som jag verkligen inte hade förutsett. 

     Det var också lätt att relatera till de flesta karaktärer. Att känna med Alina i de situationer hon hamnade i och de beslut hon tog var verkligen inte svårt. Var besluten fel ibland? Kanske, men jag är inte så säker på att jag hade kunnat göra något annorlunda. Karaktärerna känns verkliga, och även de mest omänskliga av dem känns äkta.  

     Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, allting bara passar ihop. Från världen, till tempot, till karaktärerna, till uppbyggnaden. Allting flyter på så väldigt smidigt. Personligen sträckläste jag den här boken för att jag bara inte kunde sluta (jag har till och med redan lånat hem del två från biblioteket hehe). Tempot i boken var sådär perfekt för mig. Alltid spännande, aldrig trögt, man hängde hela tiden med och det fanns ständigt tillräckligt mycket bakgrund för att berättelsen inte skulle kännas hastad, trotts sitt snabba tempo. 

     Rekommenderar verkligen den här boken till alla som vill ha en spännande och väl skriven fantasy! Underhållande och till snudd på beroendeframkallande!

Poäng: 8 av 10

Dela gärna med er av era tankar här i kommentarerna nedan, och hoppas ni har en fin julhelg!

Kram

Kimberly

Giftet av Maria V. Snyder

Titel: Giftet

Originalets titel: Poison Study

Författare: Maria V. Snyder

Antal sidor: 363

Serie: Study #1

Förlag: Harlequin Förlag

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris eller Bokus.

”Tillit är svårt. Att veta vem man ska lite på är ännu svårare.”

Handling (tagen från Goodreads): Mord, kaos och magi ...

     Instängd i mörkret som omsluter mig som en kista har jag inget som distraherar mig från mina minnen – minnena av att döda Reyad. Han förtjänade att dö, men enligt lagen gör även jag det. Här i Ixia är straffet för mord avrättning. Och nu väntar jag på bödeln.

     Men samma lag som fördömer mig kan också rädda mig. Ixias provsmakare – som försäkrar att befälhavarens mat inte är förgiftad – har dött. Och enligt lagen ska den fånge som står på tur för avrättning erbjudas jobbet. Det vill säga jag.

Vad tycker jag: Jag gillade Giftet, historien höll tempot uppe och spänningen låg ständigt på topp. Historien var riktigt bra, men boken i sig var väll kanske inte sådär överdrivet bra skriven. Efter att just ha läst Som stjärnor i natten, känns språket snarare som ett rejält kliv ner, åtminstone till att börja med. Samma flytande beskrivningar eller djup fanns inte riktigt, men på något sätt funkar det ändå. 

     Jag gillar huvudkaraktären Yelena och jag gillar hur hon hela tiden lyckas hålla delar av sin historia dold utan att det blir frustrerande. Som sagt är historien ständigt spännande och det är där styrkan i berättelsen ligger. Inte i kraktärsutvecklingen eller i det känslomässiga, utan i hur historien ständigt drivs framåt, hur den bit för bit faller på plats och tar nya vändningar. Många gånger kunde jag inte sluta läsa. När jag väl var inne i den flög sidorna bara förbi även om boken nu i efterhand inte verkar så överdrivet fantastisk.

     Det var några veckor sedan jag läste ut boken, och förutom spänningen finns det inte så många starka intryck som hänger kvar. Ändå är jag väldigt sugen på att plocka upp uppföljaren Magin, just eftersom själva läsupplevelsen var så bra när man var inne i den. Dock verkar Magin endast gå att få tag i som E-bok, så pågrund av det vet jag inte riktigt när (eller ens om) läsningen kommer att bli av, tyvärr.
     För att sammanfatta: Jag rekommenderar varmt Giftet till alla som vill ha lite mer lättläst - men kanske inte så komplex - fantasy med högt tempo.

Poäng: 6 av 10     

Egentligen helt onödig sidenote angående det där med talstreck: Något jag dock måste påpeka innan jag avslutar är talstreck. Nästan alla böcker för unga vuxna och uppåt idag skrivs med citationstecken när någon talar istället för talstreck, så därför blev jag till en början ganska störd på att Giftet var skrivet med talstreck, speciellt eftersom originalet inte verkar vara det. Har alltid haft lite svårt för talstreck och början var det även då och då lite svårt att skilja på tanke och tal, men det tog sig och emot slutet av boken var det inget jag ens tänkte på längre. Men ändå, om boken från början var skriven med citationstecken och det är det som förekommer mest, varför ändra? 

Andra böcker som kan vara intressanta: 

• Sista riket av Brandon Sanderson

• Änglafall av Susan Ee

Har ni själva läst Giftet får ni gärna dela med er av era tankar här nedan, och hur känner ni själva för talstreck och citationstecken?

Kram

Kimberly

Änglafall av Susan Ee

Titel: Änglafall

Originalets titel: Angelfall

Författare: Susan Ee

Antal sidor: 262

Serie: Penryn & Tidernas slut #1

Förlag: Modernista

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

"När man tittade på TV kunde man alltid försöka intala sig att det var på låtsas, även om det var allt nyhetskanalerna visade i flera dagar, men ingen kunde förneka att det här hände på riktigt. Män med vingar. Undergångens änglar. Övernaturliga väsen som pulvriserade den moderna världen och dödade miljoner, kanske till och med miljarder människor."

Handling (från Goodreads): Sex veckor har gått sedan apokalypsens änglar utplånade den moderna världen som vi känner den. Brutala gatugäng regerar på dagarna, rädsla och vidskepelse styr på nätterna. När krigaränglar för bort en hjälplös liten flicka tänker Penryn, hennes sjuttonåriga syster, göra allt för att få henne tillbaka. Allt, inklusive att slå sig ihop med Raffe, en skadad fiendeängel.

       Penryn och Raffe reser genom ett mörkt och förvridet Norra Kalifornien mot änglarnas högborg i San Francisco, där Penryn kommer att riskera allt för att rädda sin syster, och där Raffe måste förlita sig på sina största fienders nåd för att ha en chans att bli hel igen.

Vad tycker jag: Änglafall är den typen av bok som inte går att lägga ifrån sig. Den typen av bok man blir uppslukad av och bara inte kan släppa förens man kommer till sista sidan - och även då är berättelsen kvar hos en. Den var spännande, fartfylld, och inte för en sekund tråkig. 

       Jag kan inte säga att boken är perfekt, för det är den inte. Men den är underhållande på ett sådant sätt att man fastnar i berättelsen och glömmer världen utanför, vilket jag älskar. Jag älskar att man rycks med, att historien alltid är spännande och hur man alltid vill ha mer. Under bokens gång dyker det hela tiden upp nya frågetecken på samma gång som vi får se nya sidor av den apokalyptiska världen i vilken boken utspelar sig. Det är spännande att få upptäcka den, bit för bit, med Penryn och Raffe. 

       Änglafall är inte heller unik i sin genre. Jordens undergång, dystopiska framtider där världen faller sönder och änglar är inget nytt påhitt. Ändå känns boken annorlunda på något sätt. Kanske är det hur ironi och humor blandas in i historien, eller hur rå den stundvis kan vara. Men på något sätt verkar den nästan jordnära, och går lätt att läsa. Historien känns modern, inte uttjatad. 

       Som sagt har boken även sina brister. Jag hade inte haft något emot ett lite mer utvecklat språk eller större djup i berättelsen, men ändå är det inget som stör mig överdrivet mycket när jag väl kommit en bit in i boken. Medan jag läser tänker jag knappt på vad som kan vara bättre jag följer bara ivrigt med historien, sida efter sida. Och när boken väl tog slut? Ja då ville jag fortfarande ha mer! Vet på riktigt inte hur jag ska kunna stå ut med att vänta på att uppföljaren ska bli översatt, får bara hoppas att den blir det snart!

       En actionfylld, spännande och lättläst dystopi som jag rekommenderar för alla er som vill fly världen för en stund, ni kommer inte bli besvikna.

Betyg: 7,5

Tack Modernista för recensionsexemplaret!

Har någon av er läst Änglafall eller kanske resten av serien på engelska? Dela gärna med er av era tankar!

Kram

Kimberly

Andra böcker som kan vara intressanta:

- Cinder av Marissa Meyer

- Röd drottning av Victoria Aveyard