Titel: Allt som blir kvar
Originalets titel: Allt som blir kvar
Författare: Sandra Beijer
Antal sidor: 206
Serie: -
Förlag: Natur & Kultur
”Vi blundar, snurrar till musiken, vodka på kjolen, mascara längs med kinden, det spelar ingen roll. Han ler varje gång jag ler. Efter fyra spår lutar han sig fram och viskar:
- Oliver kan dra åt helvete. Vi är bättre än honom. Vi är bättre än alla.
Och här börjar historien.”
Handling (tagen från Goodreads): Mitt under brinnande juli gör Matildas pojkvän slut. Kvar är hon, i en öde lägenhet. Vem är hon, utan honom? Matilda måste fylla tomrummet och bästa vännen Miron tar henne under sina vingar. Han lovar att bedöva smärtan med nya äventyr. Tillsammans ska de rida ut sorgen, explodera i natten. Men hur långt kan man egentligen gå och vilka är Mirons verkliga motiv? Och när vet man om man mår bättre eller inte längre känner något alls? En mästerlig skildring av den vilsenhet som kan uppstå i gränslandet mellan ungdom och vuxenhet.
Vad tycker jag? - VARNING FÖR VÄLDIGT LÅNG RECENSION PGA ATT JAG BARA INTE KUNDE LÅTA BLI - Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva. För jag vet inte vad jag ska tänka om boken. Allt som blir kvar gjorde mig minst sagt förvirrad, men jag har ännu inte kunnat bestämma mig för om det är förvirrad på ett bra sätt eller ett dåligt sätt.
Först och främst så älskade jag Sandra Beijers språk. Hon skriver så satans vackert och så målande att jag blir förälskad. Själva språket, det är helt fantastiskt. Jag önskar att det kunde räcka så, att jag kunde älska boken rakt av bara på grund av det, men så enkelt är det inte.
I Allt som blir kvar får vi följa Matilda som är mitt inne i en väldigt mörk period i sitt liv. Alla kapitel är ganska korta och spelar upp en scen eller två ur Matildas liv. Det är lite som ett pussel där vi får bit efter bit, men själva får fylla i hålrummen lite, hitta kopplingarna som gör att bitarna passar, och det var det som blev lite svårt för mig. Jag kunde inte riktigt se helhetsbilden, inte riktigt få det att gå ihop. Det hela blev lite för abstrakt. Bit efter bit efter bit, men vad leder de alla till?
Och det mest frustrerande är att jag inte kan avgöra om det berodde på mig eller boken. Om det kanske är för att jag bara inte fattar. För att jag har missat något, för att jag läste boken för snabbt och koncentrerade mig för lite. Eller om det kanske är för att jag aldrig har varit där Matilda är, för att jag trotts allt bara är 18 år gammal och aldrig fått uppleva det där kletiga mörkret som fastnar på en och drar ner en och som det är så svårt att bli av med.
Kanske är det därför jag inte riktigt heller kan få kontakt med Matilda. Jag kan ofta förstå varför hon gör de val hon gör, jag kan förstå att hon mår dåligt, och ibland kan jag nästan till och med tycka synd om henne och känna att visst är det förjävligt. Men samtidigt, när kapitlen bara fortsätter i samma stil, när Matilda aldrig riktigt rycker upp sig, då blir det svårare och svårare att sympatisera. Kanske är jag ung och naiv, men jag tycker att hon gör så fel, och någonstans inne i mig växer sig den här besvikelsen som bara blir starkare och starkare för att hon inte fattar, för att hon aldrig har orken att ta tag i saker och ting. Jag vill bara ruska om henne, vill ruska om hennes vänner, och ruska om hela jäkla tillvaron för att det är så fel. Och samtidigt, samtidigt som jag inte alls fattar, så gör jag ju det. Samtidigt som jag känner en sådan motvilja mot hur hon agerar så finns det en liten del av mig som på samma gång tror sig förstå. Inte för att det är rätt, men för att det är mänskligt.
Kanske gör det att jag faktiskt sympatiserade ändå. Kanske var jag faktiskt mer involverad än jag ville tro. Och kanske är det faktiskt varför den här boken är satans bra, jag kan inte riktigt bestämma mig.
För samtidigt som jag fortfarande inte förstår varför jag tog mig igenom 200 sidor av någons sorgedränkta självömkande liv, hur allt hänger samman och vad poängen av alla dessa karaktärer, lösryckta konversationer och festande egentligen var, så förstår jag ju. Inte fullt, inte på långa vägar, men en del av mig tror sig ändå veta varför den här boken trotts allt är så bra. För att den tar upp det mörka, det skämmiga, det vi kanske inte alltid pratar om. Skuggorna. För att Matilda är som hon är, och för att det här är en berättelse som får en att tycka saker.
Det här är en jätteförvirrande recension, för att mina tankar om boken är väldigt förvirrande. Jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka, och boken i sin helhet förstår jag ännu inte riktigt - men jag kan samtidigt inte avgöra om det beror på mig eller boken. Jag kan inte heller avgöra om det gör den jäkligt intressant eller bara dåligt uppyggd. Det lutar mot det första.
Bästa sättet att sammanfatta det hela är väll genom att säga att jag förstår, samtidigt som jag absolut inte alls gör det. Jag förstår, och jag förstår inte. Jag sympatiserar och jag sympatiserar inte. Det är motsägelsefullt, jag vet, men det är vad som bäst beskriver mina känslor för den här boken.
Kanske är Allt som blir kvar inte skriven för mig. Kanske är det inte meningen att jag ska fatta för att jag har aldrig varit där. Kanske kommer jag en dag göra det. Men jag är ändå glad jag fick lära känna Matilda, hur förvirrande hennes resa än var. Jag är glad att Sandra Beijers vackra språk fick ta mig med på en stormig färd genom Stockholms olika vrår. Och jag hoppas att jag en dag kan återvända till berättelsen med nya ögon och få ut något nytt ur den. Det skulle ju vara spännande, visst skulle det?
Men en bok, en bok som fick mig att tänka och tycka såhär mycket, den måste ju vara bra. Visst måste den?
Vad tycker ni andra som läst Allt som blir kvar?
Kram
Kimberly
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar