Titel: Oceanen vid vägens slut
Originalets titel: The Ocean at the End of the Lane
Författare: Neil Gaiman
Antal sidor: 218
Förlag: Jag läste den i pocketformat så Månpocket
”Ibland skyms barndomsminnen av allting som kom sedan, liksom barndomens leksaker kan ligga glömda allra underst i en proppfull vuxengarderob, men de är aldrig borta för alltid.”
Handling (från baksidan av boken): Det här är berättelsen om en pojke vars oskuldsfulla barndom tog slut våren då han fyllde sju år. Det var våren du gruvarbetaren inackorderades och då familjen tog hjälp av barnflickan Ursula Monkton.
Det var våren då pojkens världar - både barnets fantastiska och de verkliga - förändrades för alltid.
Oceanen vid vägens slut är ett koncist mästerverk där Neil Gaiman avtäcker en berättelsen lika fasansfull som vemodig, i lager på lager och där han låter en liten pojke stå öga mot öga med förgörande ondska och finna den vackraste vänskap man kan önska.
Vad tyckte jag: Det tog ett litet tag innan jag kunde sätta mig ner och skriva den här recensionen - det var väldigt svårt att sammanfatta mina tankar och känslor kring den här boken.
Till att börja med kan det vara värt att nämna att Oceanen vid vägens slut, förra året blev utnämn till den bästa boken inom kategorin Fantasy av hemsida Goodread. Med det i åtanke, plus alla de gånger jag om och om igen hört lovord om den här boken (bara här om veckan när jag var i bokhandeln hörde jag en av de som jobbade där förklara för en kund hur fantastisk den här boken var) så bestämde jag mig för att plocka upp den. Genom att bara läsa på baksida skulle den här boken troligtvis aldrig intresserat mig särskilt mycket - historien lät inte som något som jag i vanliga fall skulle fastna för. Men är man en fantsy-älskare, som jag, har man lite en skyldighet att läsa en bok som blivit utnämn till den bästa fantasyboken. Jag menar, för att vara den bästa inom sin genre (och en ungdomsbok!) så måste den ju vara en läsupplevelse utöver det extra - åtminstone var det hur jag resonerade innan jag plockade upp Oceanen vid vägens slut. Så jag gav den en chans.
Jag kan väll säga så mycket som att jag inte håller med om att den här boken var förra årets bästa fantasy. Oceanen vid vägens slut var väll inte direkt en dålig bok, den var bara inte överdrivet bra heller i mina ögon. Och när jag väl läst ut den kände jag mig otroligt besviken.
Boken var precis lika tråkig som jag anat genom baksidetexten, den kändes grå och jag hade väldigt svårt att relatera till historien och karaktärerna. Och själva fantasybiten? Den var väll inte rent ut dålig den heller, men de små bitar av fantasy vi fick kändes verkligen som just det - små bitar. En bit här, en bit där, men det var svårt att se hur allt hängde samman, att få en uppmålad bild av det hela och förstå den. Visst var fantasyn stundvis vacker och mysterisk, men den var inget äventyr, ingen färgexplosion utan dess like som jag hade förväntat mig.
På många sätt kändes den här boken som någon form av korsning emellan Pojken i randig pyjamas och någon barnsaga. En berättelse om något större berättad ur ett barns ögon, där man aldrig fick alla delarna. Enligt mig var den dessutom seg. Oceanen vid vägens slut är en tunn bok, ändå var den svår att ta sig igenom och fram emot slutet hade jag ingen motivation att läsa klart den. Absolut, här och där kom Neil Gaiman med en och annan djup, insiktsfull och vacker kommentar som man kanske fastnade för i några ögonblick, och språket i boken var klanderfritt. Det fanns till och med små, små delar när jag drogs med av berättelsen och t.ex kunde känna huvudkaraktärens skräck - men det var inget som var ett genomgående drag genom hela boken. Som sagt; Oceanen vid vägens slut är ingen dålig bok, den är bara inte fantastisk i mina ögon.
Ska jag vara ärlig är det här en bok som jag tror passar lite äldre personer och inte tonåringar, åtminstone var det känslan jag fick när jag läste den. Att boken riktade sig till vuxna som blickar tillbaka på sin barndom snarare än de som fortfarande upplever den, eller de som precis håller på att lämna den bakom sig. Varför den blivit katigoriserad som en ungdomsbok i Sverige (eller - visst har den det?) har jag lite svårt att förstå.
Neil Gaiman är dock en författare jag kommer försöka läsa mer av i framtiden. Det här är min första bok av honom, men jag har snubblat över många citat från honom som verkligen talat till mig på ett väldigt äkta sätt. Den här boken passade mig kanske inte, men jag tror inte Neil Gaiman är en dålig författare för det.
Sammanfattningsvis efter den här extremt långa recensionen så var Oceanen vid vägens slut verkligen inte en bok jag fattade tycke för, men en bok som jag vet och tror har större skönhet i andras ögon, så är du lite äldre (uppemot 40 kanske) eller bara vill prova på den bok som faktiskt blivit utnämnd till förra årets bästa fantasy, så gör det. Förhoppningsvis kommer den falla er bättre i saken än mig!
Om ni själva läst Oceanen vid vägens slut för ni gärna dela med er av era tankar i kommentarerna!!
Kram
Kimberly
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar