Harry Potter and the Philosopher's Stone!!

Så, jag har läst ut Harry Potter and the Philosopher's Stone!!.

Så bra. Så extremt bra. Jag förstår verkligen, verkligen, hypen nu.
     Inte för att jag inte förstod den innan, jag har ju alltid tyckt att serien är bra. Men jag har aldrig läst den. Inte som i att jag har krupit upp med boken i handen och tagit mig igenom den ord för ord själv.
     När jag var yngre, kanske åtta? Nio (eller till och med tio)? Där någonstans i alla fall så lyssnade jag och min syrra på alla Harry Potter böckerna i form av ljudböcker. När vi skulle sova på kvällen satte vi på en skiva och så lyssnade vi oss igenom hela serien, CD för CD. Jag var så liten att jag idag inte kommer ihåg särskilt mycket ifrån det, förutom att jag gillade den såklart - och att personen som läste uttalade Hermione fel (ni vet, på det där svenska sättet). Sen kom ju alla filmerna (eller om någon/några av dem kanske till och med kom innan ljudböckerna, det är allt lite rörigt. Men egentligen spelar det väl ingen roll) och Gud som jag älskade dem. Älskar dem fortfarande.
     Harry Potter har liksom alltid varit närvarande under min barndom, karaktärerna och äventyren hade jag redan upplevt, så jag kände aldrig riktigt behovet att läsa böckerna själv.
     Tills jag plötsligt gjorde det vill säga.
     Någon gång efter att min syrra läste första boken i somras och verkligen tyckte om den började jag känna mig lite sugen på att plocka upp serien. Så jag lånade första boken av henne (den enda i serien som någon av oss äger) och började läsa den på bussen fram och tillbaka från skolan. Dock hann jag inte komma särskilt långt innan andra böcker kom emellan och jag la ner den. Men så plockade jag upp den nu på jullovet och började läsa igen - och wow så fort jag kom in i den andra gången och fastnade. För, jag menar, den är så bra! Direkt när boken var slut ville jag bara fortsätta med serien, plocka upp dem en efter en och krypa upp vid fönstret medan snön faller utanför och bara läsa. Men så blev det inte eftersom jag inte hade andra boken hemma, och dessutom vill jag dra ut lite på det, få magin att räcka längre liksom. Det finns dock ingen tvekan om att jag kommer fortsätta med serien.
     Ärligt var jag lite orolig innan jag började läsa. Lite rädd att jag inte skulle falla för böckerna på samma sätt som så många andra gjort. Att de skulle kännas sega eller tråkiga eftersom jag redan kände historien utan och innan. Men jag hade fel, väldigt fel. Boken var verkligen inte tråkig - inte det minsta, trotts att jag visste precis vad som skulle hända så föll jag pladask. Precis som så många andra. På sätt och vis spelade det ingen roll att jag sett filmerna otaliga gånger, eller lyssnat på ljudböckerna för så länge sedan. Att sitta med den fysiska boken i handen kändes ändå speciellt. Konstigt nog kändes att läsa Harry Potter and the Philosopher's Stone nästan som att komma hem. Som att få åka tillbaka till en plats du varit på för länge sedan och saknar. Nostalgiskt, underhållande och hjärtvärmande. Hogwarts med alla dess elever och lärare är sannerligen en fantastisk plats och att återvända dit tror jag, såhär i efterhand, sällan kommer att bli tråkigt.
     Gud, känner hur jag verkligen börjar bli ett hardcore Harry Potter fan, men jag kan liksom inte hjälpa det. Böckerna har gripit tag i mig med nu.
     För efter att ha läst första boken känns det som att jag mycket bättre förstår varför böckerna är så vit och innerligt älskade. Inte bara för att de rent allmänt är älskvärda, utan för att de är magi. Den sortens magi som aldrig dör, eller blir gammal - den sortens magi som går in i hjärtat och stannar där. Som går förbi ålder och förbi tid.
     Harry Potter är magisk, det finns inget bättre sätt att beskriva det på.

Kram

Kimberly