Titel: Ur Askan
Originalets titel: Ruin and Rising
Författare: Leigh Bardugo
Antal sidor: 368
Serie: Grisha-trilogin #3
Förlag: Gilla böcker
”Kanske var kärleken en vidskepelse, en bön vi bad för att hålla sanningen om vår ensamhet på avstånd. Jag lutade huvudet bakåt. Stjärnorna såg ut att vara så nära varandra, när avståndet i verkligheten var många miljoner kilometer. När allt kom omkring var kärleken kanske bara en längtan efter något ofattbart strålande som för alltid skulle vara utom räckhåll.”
Handling (tagen från Goodreads): Skuggmästaren har intagit huvudstaden och styr Racka från en tron av mörker. Alina och Mal gömmer sig i underjorden. Snart börjar jakten på Morozovas tredje främjare, eldfågeln. Den är Rackas enda hopp om räddning, men att använda den skulle kunna kosta Alina allt. Men har hon något val?
Lite babbel från mig: Jag är väldigt sent ute med att recensera den här boken. Jag läste ut Ur askan i början av sommaren, i slutet av juni tror jag, och nu är vi redan inne i september. Vad som är ännu värre är att jag inte ens satte mig ner och skrev ner mina tankar kring boken precis efter att jag läst ut den på Goodreads, som jag brukar göra. Alltså skriver jag den här recensionen två månader efter att jag läst boken med inte mer att gå på än ett par fjuttiga anteckningar och, typ, min magkänsla. Inte sådär vidare proffesionellt direkt, så ni får ta hela recensionen med en nypa salt. För jag ville ändå skriva den - bara skriva något. Även om det är kort och vagt och kanske inte jättebra, för Ur askan är trotts allt den avslutande delen i Grisha-trilogin, som har kommit att bli en av mina favoritserier. Lite vill jag också skriva den för att nu har jag skjutit upp det så länge att jag bara skulle bli sur på mig själv om jag inte faktiskt tog tag i det. Så här är den, min försenade och otydliga recension av Ur askan:
Vad tycker jag: Leigh Bardugo är en riktigt duktig författare. Jag tycker om hennes sätt att skriva och jag tycker om hur hon bygger upp världar och karaktärer. Som sagt så älskar jag Grisha-trilogin, och på många sätt är jag också nöjd med Ur askan. Jag är nöjd med hur allt fick ett ordentligt avslut och hur hela historien knöts samman. Det känns verkligen som om serien är färdig nu, som om man kan lämna den bakom sig för att konflikterna som drivit serien framåt blev lösta. Det känns bra.
Men, av någon annan anledning så känner jag mig på samma gång lite besviken på Ur askan. Personligen kan jag till och med tycka att den faktiskt är den sämsta boken i hela trilogin, och vad som nästan är ännu värre är att jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Det är något med hur berättelsen framskrider denna gång som inte känns riktigt rätt. Nog var boken spännande, och nog fanns det en del oväntade tvister och liknande - men boken gav mig ibland också en gnagande känsla av att inte riktigt vara helt rätt. Ibland kunde det bara kännas som om Bardugo slängde in lite händelser här och där för att fylla boken med action, när det egentligen inte behövdes. Det blev på något sätt för mycket. För mycket drama och lite för många tvister såhär i sista skredet av berättelsen.
Jag är hur som helst jätteglad att jag läste Ur askan. Jag tycker verkligen att de som läst de första delarna i serien ska läsa även denna, för som sagt är den ett bra avslut. Berättelsen knyts jätteväl samman, väver ihop historien och svarar på de konflikter som lämnats öppna sedan bok ett, på ett väldigt välgjort sätt. Det är bara det att enligt mig kunde boken som helhet varit bättre - men jag är ändå nöjd.
Berätta gärna om era tankar kring Grisha-trilogin i kommentarerna!
Kram
Kimberly
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar