Titel: Djupa Ro
Originalets titel: Djupa Ro
Författare: Lisa Bjärbo
Antal sidor: 265
Serie: -
Förlag: Rabén&Sjögren
”Jag vet inte om det går att vänja sig. Om det blir lättare för varje gång man tänker på det. Det verkar inte så. I över en vecka har jag spelat upp den där scenen i mitt huvud nu, och tänkt på den röda Adidasjackan i lågorna. Ändå är det som att få en smäll på käften varje gång.
Jonathan är död.”
Handling (tagen från Goodreads): I det lilla småländska samhället Ingelstad hittas nittonåriga Jonathan död. Det är mitt i sommaren, och hans kropp ligger livlös vid Djupa Ro. När beskedet når de närmsta fyra vännerna återvänder de en efter en till sin barndomsort, och samlas igen för första gången på nästan ett år. På pappret är det för att gå på begravningen. Men egentligen handlar det nog minst lika mycket om att överleva.
David, Tove, Ludde, Paula och Jonathan har alla vuxit upp här. På en plats där alla känner alla har de sett varandra spela fotboll, hångla och halsa folköl på badplatsen. De har sett varandra längta bort, och de har sett varandra stanna kvar. Ändå finns det så mycket de aldrig delat. Så mycket de aldrig pratat om.
Och ryktena färdas snabbt här. Det är mycket som är svårt att ta in. Jonathan drunknade. Han fastnade under bryggan och kom inte loss. Vad skulle han ens bada för? Ensam? Mitt i natten?
Vad tycker jag? Den här boken var väldigt, väldigt bra skriven. Lisa Bjärbo är en fantastisk författare, ingen tvekan om det. Hon väver samman berättelsen om de här fem ungdomarna på ett väldigt trovärdigt sett - men framförallt skriver hon så otroligt vackert. Språket är träffande, avskalat, ärligt och vackert. Det gick rakt in i hjärtat och själen. Hon träffade bara mitt i prick. Jag kunde relatera, även om jag inte ens var i närheten av att befinna mig i samma situation som huvudkaraktärerna vi får följa. Jag har aldrig varit där, jag har aldrig förlorat någon. Ändå förstår jag dem så otroligt väl. Dessutom fanns det detaljer i deras vardag, småsaker som skulle kunna varit hämtade ur mitt eget liv, eller min grannes. Små saker här och där som bara pekar så brilljant på hur det är att vara ungdom i Sverige och jag känner igen mig.
Allt detta gör att historien känns så otroligt äkta och skulle jag välja ett ord för att beskriva den här berättelsen skulle det vara just äkta. För det är så det känns, igenom hela berättelsen. Äkta, äkta och åter igen äkta. Berättelsen skulle lika gärna kunna handla om någon jag kände, Jonte skulle kunna varit en kille i min skola och David skulle kunna varit min kusins kompis som jag träffade en gång för länge sedan. Så verkligt känns det. För den kommer nära på något sätt som jag inte riktigt kan beskriva. Och jag älskar det. Jag älskar hur vi får läsa om att de alltid glömmer ketchupen till deras grillkvällar (jag menar duh, vem har inte gjort det?), om hur det är att leva i deras lilla småstad men kanske framförallt om hur den här gruppen vänner, som redan börjat segla i från varandra, plötsligt blir tillbakadragna hem av det värsta som skulle kunna hända. Om hur de på något sätt måste hitta deras vänskap på nytt, och ställa om sig till hur man ska bete sig. Hur de i avsaknaden av en, upptäcker saker om sig själva och varandra som de inte tänkte på innan. De förblir samma gamla gäng, även om de samtidigt aldrig kommer bli desamma. Det är rörande, gripande och - återigen - äkta.
Det enda jag skulle kunna klaga på är att det ibland känns som om det inte riktigt finns någon röd tråd. Visst, ungdomarna kommer dit, stannar typ en vecka, och åker sedan igen. Men där emellan känns allt lite rörigt. Som om det inte finns något riktigt mål, även om det säkert gör det. Vad de tänker och känner från dag till dag är olika, vad de gör kapitel till kapitel varierar och jag fattar att det är så det är. Att man allt inte bara är en rak kurva uppåt. Att känslor och saker varierar, och byts av titt som tätt, men på något sätt känns det ändå en aning rörigt när man läser. Man vet inte riktigt var historien är påväg, eller ibland riktigt vad den handlar om eftersom den omfattar så mycket.
Hur som helst tyckte jag väldigt mycket om berättelsen. Den kändes uppfriskande på något sätt. Avskalat och ärligt är kanske inte alltid vad det finns mest av i ungdomslitteratur, men det är precis vad den här berättelsen är. Avskalad, ärlig och äkta med en hög igenkännande faktor. Fin och hjärtskärande.
Jag tror definitivt den här boken kommer bli omläst i framtiden.
Vad tyckte ni om boken?
Kram
Kimberly
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar