Rött uppror av Pierce Brown

Titel: Rött uppror

Originalets titel: Red Rising 

Författare: Pierce Brown

Antal sidor: 388

Serie: Red Rising #1

Förlag: Norstedts

Du kan läsa mer om boken / köpa den här: Adlibris, Bokus eller CDON

”Döden är inte så tom som du säger. Liv utan frihet, det är det som är tomhet, Darrow. Att ha rädslan som en boja, att vara rädd för att förlora något och att vara rädd för döden, det är tomhet. Jag tycker att vi ska bryta oss loss. Om man bryter sig loss från rädslan bryter man sig loss från de bojor som binder oss till de Gyllene, till samfundet. Kan du föreställa dig det? Mars skulle kunna bli vår. Den kunde tillhöra de kolonisatörer som var slavarbetare här, de som dog här.”

Handling (från Goodreads): Darrow tillhör de röda, en medlem av den lägsta klassen i det färgkodade samhället i framtiden. Precis om alla andra röda arbetar han i gruvorna under Mars. Övertygad om att han och hans folk gör planetens yta beboelig för kommande generationer. Det är det de sliter och offrar sina liv för, en bättre värld för sina barn.

     Men Darrow och hans sort har svikits och lurats. Snart upptäcker de att Mars har varit möjligt att bo på under en lång tid. Stora städer och vackra parker finns spridda över planeten. De röda och Darrow är inget annat än slavar som tjänar en dekadent härskande klass.

     Driven av hämnd och med längtan efter rättvisa offrar Darrow allt för att infiltrera det legendariska institutet, en skola för den dominerande klassen guld.

     Han tvingas slåss för sitt liv och hela civilisationens framtid mot de bästa och mest brutala av samhällets framtida härskare. Han kommer att ta till alla medel för att besegra sina fiender. Även om det innebär att han måste bli en av dem för att göra det.

Vad tycker jag: Till att börja med tyckte jag inte om den här boken alls. Mina förhoppningar var väldigt höga, men när jag väl började läsa sjönk mitt intresse för boken. Jag kom aldrig in i den. Historien var förvirrande, handlingen tilltrasslad och under den första tredjedelen av boken fanns det en hel del tillfällen när jag bara kände att jag inte hade en aning om vad som hände. Ibland var det som om alla karaktärerna visste något jag inte visste, som om Pierce Brown hade glömt att berätta något eller missat en viktig detalj i sin beskrivning. Dessutom var det så mycket. Så mycket som hände och så många karaktärer. Vi är i en helt ny värld, i ett helt nytt samhälle, med nya normer, nya regler och nya typer av människor - det är mycket att ta in och det känns aldrig riktigt som att historien pausar tillräckligt länge för att vi ska kunna göra det. Fortfarande nu efter att boken är slut är det så himla mycket mer jag önskar att kunde få läsa om. Jag vill veta mer om världen, jag vill förstå samhället. Det är så mycket jag vill ha förklarat! Men det kanske kommer det mer i de fortsatta delarna i trilogin?

      Den här boken var rörig, ingen tvekan om det. Men det blev bättre. Och trotts att den var rörig kom jag att tycka väldigt, väldigt mycket om den mot slutet. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att karaktärerna var så drivande och intressanta, eller för att hela en här nya världen är så fascinerande och spännande. Eller kanske för att historien gång på gång tog vändningar jag inte förväntade mig. Och så var den så smart! Ibland var den otroligt rörig, men ibland å andra sidan så kändes den bara så otroligt väl uttänkt. 

     Jag har lite svårt att sätta fingret på det, men det fanns något med berättelsen som fick mig att hela tiden fortsätta läsa. Kanske var det spänningen, eller den intressanta världen, men trotts historiens många brister fortsatte jag läsa, ända till slutet. Den visade sig ändå vara ganska så bra trotts allt. 
     Men, jag har en sak som störde mig ganska så rejält, förutom allt det röriga, förutom att man ibland inte får allt förklarat, så var det att huvudkaraktären Darrow (som jag egentligen verkligen tyckte om) var lite för bra på, typ, allt. Han har växt upp i den lägsta delen i samhället och möter den mest utvecklade delen i samhället. Ändå är han precis lika smart, kan komma upp med smartare planer än de flesta till och med, är superduktig på att slås, komma på strategier och så vidare. Och fine, jag säger inte att han ska vara korkad bara för att han har växt upp med lägst rang i samhället - men han har ju inte ens fått en tillstymmelse av den utbildning de Gyllene han möter fått! Han har inte lärt sig att tänka på samma sätt. Jag menar man blir inte bra på matte om man inte lär sig matte, hur intelligent man än är. Ändå bara kan Darrow en hel massa saker, fastän han aldrig fått någon riktig utbildning. Lite märkligt kan jag stundvis tycka. 

     Rött uppror är Pierce Browns debut roman, och det märks. Det märks att han inte till hundra procent har lärt sig att bemästra hur man berättar en riktigt bra historia än. Men, han är på god väg. Överallt i texten finns små guldkorn gömda och berättelsen i sig är en väldigt spännande ide. Jag känner väll inget brinnande begär av att kasta mig på Gyllene sonen som är Rött upprors uppföljare. Men jag är ändå ganska så nyfiken och, som sagt, så har jag känslan av att det här är en berättelse som är påväg uppåt, inte nedåt. 

Dela gärna med er av era tankar om Rött uppror! Hur är uppföljaren?

Kram

Kimberly